Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
Historia. Keltisk och romersk tid.
I F. har man under förhistorisk tid trott sig
kunna fastställa tre olika nationaliteter, i b
e-r e r i s. v., 1 i g u r e r i s. o. och k e 11 e r
i n. Mot den förhistoriska tidens slut utgjorde
kelterna det viktigaste folket; efter dem erhöll
F. sitt namn Gallien. De utvecklade under
årh. närmast f. Kr. en livlig kultur under
starkt inflytande från grekerna, som på F:s
Medelhavskust grundat städer och
handelsfaktorier, främst Massilia (Marseille). Men
kelterna saknade verklig statsbildande kraft, och
F:s politiska historia under den keltiska tiden
präglas främst av söndring mellan
stamförbund, stammar och partier. Av denna inre
söndring begagnade sig romarna, när de efter
Italiens erövring utvidgade sitt välde åt olika
håll. F:s Medelhavskust mellan Alperna och
Pyrenéerna organiserades o. 120 f. Kr. ss. en
romersk provins, senare kallad Gallia
Narbo-ne’nsis. Det romerska inflytandet gjorde dock
ej halt här utan utsträckte sig över stora delar
av F., då ett stort keltiskt parti troget stod
på romarnas sida. Ett annat keltiskt parti sökte
stöd hos de redan på h. Rhenstranden
bosatta germanerna, där en hövding Ariovistus
(se denne) förstått att skaffa sig stor makt.
Ss. bundsförvant till en keltisk fraktion gick
han över Rhen och slog sig ned i trakten av
Vesantio (Besan^on), där han snart
uppträdde ss. den verklige maktinnehavaren. Hans
tidigare anhängare bland kelterna började
betrakta honom ss. en fiende. I denna situation
uppdrogs 58 f. Kr. styrelsen av det romerska
Gallien åt Cæsar (se denne), vilken genom sitt
raska ingripande gav utvecklingen en
avgörande vändning. Mer än sina föregångare
bland de romerska ståthållarna blandade sig
Cæsar i det fria Galliens angelägenheter; det
romerskt sinnade partiets anhängare behövde
hos honom ej förgäves bedja om hjälp.
Sålunda drog han redan 58 mot Ariovistus samt
slog och utdrev honom ur Gallien. Under de
följ, åren bragte han de olika folken till
lydnad; först därefter möttes han av allvarligt
motstånd genom Vercingetorix’ (se denne)
resning 51, men även denna gång segrade
Cæsar, och med den keltiska fästningen Alesias
fall var F. helt underkuvat, även det till
största delen av iberer bebodda området i s. v.,
Akvitanien.
De följ, årtiondena organiserades landets
styrelse: tre nya prov, skapades, Be’lgia,
Gallia Lugdune’nsis och Aquita’ nia. Vid sidan
härav fingo emellertid kelternas gamla
institutioner bestå, och F. utgjorde på sätt och
vis fortfarande ett stamförbund. På samma
sätt som landets författning i sig upptog både
keltiska och romerska element, var även
fallet med dess kultur. F. romaniserades väl i
mångt och mycket; härför har det under
Augustus av Agrippa anlagda storslagna
vägnätet varit av största betydelse, och F.
genomlevde under den romerska tiden en verklig
glansperiod: handeln blomstrade i städerna
(Arelate, Lugdunum, se Arles och Lyon),
åkerbruket gick framåt under den i stort sett
fredliga äldre kejsartiden, den andliga od
lingen steg till jämnhöjd med tidens högsta
(univ. i Massilia); präktiga ruiner i F :s stä
der bära ännu vittne om
byggnadsverksamhetens höjd. Men F :s romerska kultur hade
i sig upptagit många keltiska element; dessa
försvagades ej, ju längre tiden gick, utan
träda — märkvärdigt nog — ibland först efter
årh. åter fram i ljuset. En viss gallisk
sepa-ratism kan också nästan hela kejsartiden
igenom iakttagas, men endast en gång
resulterade den i en självständig statsbildning; det
var, när under de oroliga årtiondena efter
mitten av 200-taIet e. Kr. de centrifugala
krafterna i romarriket togo överhand. Postumus
utropades då före 260 till kejsare och styrde
jämte sina efterföljare Gallien ss. en
självständig stat och hävdade gränsen gentemot
anfallande germaner. Först Aurelianus
införlivade efter 271 åter F. med det romerska
riket genom att besegra den siste galliske
kejsaren Tetricus.
Under senantiken delade Gallien öde med
övriga romerska provinser. Kristendomen
gjorde sitt inträde, ehuru senare än
annorstädes. Däremot torde germaniseringen av
samfundet ha försiggått fortare än på andra
håll, beroende på grannskapet till Germanien
och landets betydande garnisoner. Dessa, som
från 300-talet till största delen bestodo av
germaner, gjorde Gallien till ett politiskt
centrum och ett ypperligt verksamhetsfält för
tronkandidater. Så blev F. en ständig
krigsskådeplats, och olika germanska folk sökte
sig dit samt erhöllo ss. romerska
bundsförvanter stora delar av landet upplåtna åt sig.
I början av 400-talet erhöllo västgöterna
sålunda hela s. v. F. och omkr. årh:s mitt
bur-gunderna dess s. ö. delar; de förras centrum
var Toulouse (se V ä s t g o t e r n a), de
sena-res Lyon (se Burgund 1). över Rhen hade
i s. alemanner (se d. o.) trängt fram och i n.
frankerna (se d. o.). Endast n. F. lydde
direkt under kejsaren, vars ämbetsmän hade
föga att säga vid sidan av de germanska
kungarna. Dock lyckades kort efter 460
ståthållaren i n. Gallien Aegidius (se denne)
tillvinna sig en stark maktposition; hans son
Syagrius övertog vid faderns död 464 ståthål-
— 39 —
— 40 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
