FRANKRIKE Historia. Keltisk och romersk tid. I F. har man under förhistorisk tid trott sig kunna fastställa tre olika nationaliteter, i b e-r e r i s. v., 1 i g u r e r i s. o. och k e 11 e r i n. Mot den förhistoriska tidens slut utgjorde kelterna det viktigaste folket; efter dem erhöll F. sitt namn Gallien. De utvecklade under årh. närmast f. Kr. en livlig kultur under starkt inflytande från grekerna, som på F:s Medelhavskust grundat städer och handelsfaktorier, främst Massilia (Marseille). Men kelterna saknade verklig statsbildande kraft, och F:s politiska historia under den keltiska tiden präglas främst av söndring mellan stamförbund, stammar och partier. Av denna inre söndring begagnade sig romarna, när de efter Italiens erövring utvidgade sitt välde åt olika håll. F:s Medelhavskust mellan Alperna och Pyrenéerna organiserades o. 120 f. Kr. ss. en romersk provins, senare kallad Gallia Narbo-ne'nsis. Det romerska inflytandet gjorde dock ej halt här utan utsträckte sig över stora delar av F., då ett stort keltiskt parti troget stod på romarnas sida. Ett annat keltiskt parti sökte stöd hos de redan på h. Rhenstranden bosatta germanerna, där en hövding Ariovistus (se denne) förstått att skaffa sig stor makt. Ss. bundsförvant till en keltisk fraktion gick han över Rhen och slog sig ned i trakten av Vesantio (Besan^on), där han snart uppträdde ss. den verklige maktinnehavaren. Hans tidigare anhängare bland kelterna började betrakta honom ss. en fiende. I denna situation uppdrogs 58 f. Kr. styrelsen av det romerska Gallien åt Cæsar (se denne), vilken genom sitt raska ingripande gav utvecklingen en avgörande vändning. Mer än sina föregångare bland de romerska ståthållarna blandade sig Cæsar i det fria Galliens angelägenheter; det romerskt sinnade partiets anhängare behövde hos honom ej förgäves bedja om hjälp. Sålunda drog han redan 58 mot Ariovistus samt slog och utdrev honom ur Gallien. Under de följ, åren bragte han de olika folken till lydnad; först därefter möttes han av allvarligt motstånd genom Vercingetorix’ (se denne) resning 51, men även denna gång segrade Cæsar, och med den keltiska fästningen Alesias fall var F. helt underkuvat, även det till största delen av iberer bebodda området i s. v., Akvitanien. De följ, årtiondena organiserades landets styrelse: tre nya prov, skapades, Be'lgia, Gallia Lugdune'nsis och Aquita' nia. Vid sidan härav fingo emellertid kelternas gamla institutioner bestå, och F. utgjorde på sätt och vis fortfarande ett stamförbund. På samma sätt som landets författning i sig upptog både keltiska och romerska element, var även fallet med dess kultur. F. romaniserades väl i mångt och mycket; härför har det under Augustus av Agrippa anlagda storslagna vägnätet varit av största betydelse, och F. genomlevde under den romerska tiden en verklig glansperiod: handeln blomstrade i städerna (Arelate, Lugdunum, se Arles och Lyon), åkerbruket gick framåt under den i stort sett fredliga äldre kejsartiden, den andliga od lingen steg till jämnhöjd med tidens högsta (univ. i Massilia); präktiga ruiner i F :s stä der bära ännu vittne om byggnadsverksamhetens höjd. Men F :s romerska kultur hade i sig upptagit många keltiska element; dessa försvagades ej, ju längre tiden gick, utan träda — märkvärdigt nog — ibland först efter årh. åter fram i ljuset. En viss gallisk sepa-ratism kan också nästan hela kejsartiden igenom iakttagas, men endast en gång resulterade den i en självständig statsbildning; det var, när under de oroliga årtiondena efter mitten av 200-taIet e. Kr. de centrifugala krafterna i romarriket togo överhand. Postumus utropades då före 260 till kejsare och styrde jämte sina efterföljare Gallien ss. en självständig stat och hävdade gränsen gentemot anfallande germaner. Först Aurelianus införlivade efter 271 åter F. med det romerska riket genom att besegra den siste galliske kejsaren Tetricus. Under senantiken delade Gallien öde med övriga romerska provinser. Kristendomen gjorde sitt inträde, ehuru senare än annorstädes. Däremot torde germaniseringen av samfundet ha försiggått fortare än på andra håll, beroende på grannskapet till Germanien och landets betydande garnisoner. Dessa, som från 300-talet till största delen bestodo av germaner, gjorde Gallien till ett politiskt centrum och ett ypperligt verksamhetsfält för tronkandidater. Så blev F. en ständig krigsskådeplats, och olika germanska folk sökte sig dit samt erhöllo ss. romerska bundsförvanter stora delar av landet upplåtna åt sig. I början av 400-talet erhöllo västgöterna sålunda hela s. v. F. och omkr. årh:s mitt bur-gunderna dess s. ö. delar; de förras centrum var Toulouse (se V ä s t g o t e r n a), de sena-res Lyon (se Burgund 1). över Rhen hade i s. alemanner (se d. o.) trängt fram och i n. frankerna (se d. o.). Endast n. F. lydde direkt under kejsaren, vars ämbetsmän hade föga att säga vid sidan av de germanska kungarna. Dock lyckades kort efter 460 ståthållaren i n. Gallien Aegidius (se denne) tillvinna sig en stark maktposition; hans son Syagrius övertog vid faderns död 464 ståthål- — 39 — — 40 —