FRANKRIKE larskapet och blev vid det väst romerska rikets upphörande 476 självständig och styrde ss. sådan sitt område. Redan 486 blev han dock besegrad av de från ö. framträngande franker-na, vilkas konung Klodvig (se denne) blev herre i Syagrius’ rike, den sista spillran av det västromerska riket. Merovingertiden. Genom sin seger över Syagrius hade Klodvig av merovingernas ätt blivit herre över Gallien n. om Loire. Av hans folk, fran-kerna, har F. erhållit sitt namn, och ur hans rike har F. vuxit fram. Men 486 var detta endast ett av de tre stora välden, som det nuv. F. var uppdelat i; de andra voro västgöternas rike kring Toulouse och burgundernas kring Lyon. Redan Klodvig lyckades dock besegra västgöterna och 507 beröva dem allt land mellan Loire och Garonne; hans söner gjorde 532 slut på riket Burgund. Genom andra krig mot ale-manner, thyringar, bajuvarier, öst- och väst-goter hade det merovingiska riket utvidgats så, att det vid 500-talets mitt omfattade hela nuv. F. med undantag av landet s. v. om Garonne och kustremsan mellan Pyrenéerna och Rhöne samt dessutom hela vänstra Rhenstranden och s. Tyskland. Men sammanhållningen inom detta rike var mycket lös och överhögheten över de östligast belägna områdena oftast endast nominell. — F. var efter Klodvigs död med få avbrott uppdelat mellan hans ättlingar, kungarna av den merovingiska dynastien (se Merovinger). Deras inbördes strider förete vid ett ytligt betraktande ett hopplöst virrvarr; tiden synes präglad av en otrolig dekadans och kulturellt förfall. Icke desto mindre har den för F:s utveckling varit av största betydelse. Stora motsättningar, som århundraden igenom präglat Västerlandets liv, övervunnos, nya motsättningar, som skulle göra sig gällande lika länge, skapades. Det samfund, som bestod vid merovinger-tidens början, var typiskt för den utgående antiken. Med styrka gjorde sig de konfessionella motsättningarna mellan katoliker, arianer och hedningar gällande. När Klodvig 496 jämte sitt folk lät sig döpas och antog kristendomen i dess katolska form, var det slut med hedendomen i F. Genom merovingernas följ, inre och yttre politik övervanns även arianismen; merovingertiden representerar så- ledes för F. den katolska kristendomens se ger. En annan motsättning fanns mellan ro mare och germaner; den var i stort sett identisk med motsättningen mellan hären och det fredliga samfundet. Merovingertiden med förde denna motsättnings totala omgestaltning Germanerna växte in i det fredliga samfundet och möta oss efter en tid jämväl inom de fredliga yrkena, under det att romarna återigen militariserades och med kraft togo del i de inre striderna. Motsättningen mellan romare el. germaner fortsatte väl, men den blev mera geografiskt betonad, när de förra behöl-lo övermakten i rikets västliga (Neustrien), de senare i rikets östliga delar (Austrasien). Den röda tråd, som går igenom den senare merovingertidens stridigheter, är motsättningen mellan dessa två riksdelar. Var och en av dem styrdes av en major domus, vid vars sida den merovingiske kungen allt mer sjönk ned i maktlöshet. I Austrasien kom värdigheten av major domus att under 600-talet bli ärftlig inom en högaristokratisk germansk familj, arnulfingerna (senare karolingerna). Mot årh:s slut blev deras och därmed Austrasiens övermakt säkrad, särsk. sedan Neustriens siste store major domus, Ebroin, som stödd på kyrkan sökte bekämpa de aristokratiska särintressena, 681 avlidit. Arrfulfingerna Pippin och efter hans död Karl Martell blevo rikets ledande män. Sitt aristokratiska förgångna trogna, styrde de landet med stöd av de världsliga stormännen; dels på gr. härav, dels ss. en följd av härens nyorganisation, som nöd vändiggjordes av arabernas framträngande i Spanien, fortsatte under denna tid snabbare — 41 — — 42 — FRANKISKA RIKET ^81-81^