FRANKRIKE än tidigare samhällets omdaning i riktning mot feodalväsendet (se d. o.). Dess avigsidor framträdde ej omedelbart. Tvärtom blev det ett uppsving för jordbruket, och F:s ledare kunde i spetsen för de tidsenliga ryttarhärar-na avvärja arabernas anfall 732 vid Poitiers samt österut befästa rikets makt över redan erövrade, men halvt självständiga områden. Även nytt land fogades till F., framför allt delar av Frisland. Karolingertiden. Redan länge hade medl. av den karolingiska ätten styrt landet i egenskap av major domus, när 751 kronan överflyttades från den siste merovingiska skuggkonungen till Karl Martells son P i p p i n den lille. Under honom fortsatte samhällets feodalisering; gentemot de aristokratiska stormännen sökte och fann han ett stöd i kyrkan, som under ledning av Pippin och hans bror Karloman reorganiserats 742—45. Förhållandet till kyrkan var det också, som förmådde Pippin att inblanda sig i de italienska stridigheterna. Ss. påvens bundsförvant gentemot langobarderna lade Pippin grunden till kyrkostaten; själv kröntes han av påven till rex et patri'cius. Sistn. titel gjorde honom till Roms beskyddare. 768 dog Pippin, efterträdd av sina söner Karl den store och Karloman. Den senares död 771 förekom hotande inre stridigheter; Karl tog makten även i Karlomans riksdel.. När dennes änka och barn flydde till det langobardiska hovet och langobarderkungen Desiderius åtog sig deras sak, ryckte Karl in i Italien, besegrade Desiderius och lät 774 utropa sig till langobar-dernas kung. Även mot s. v. utvidgade Karl sitt välde; en spansk mark, omfattande landet mellan Ebro och Pyrenéerna, indrogs i det frankiska riket. I Tyskland kuvades och kristnades saxarna i flera blodiga fälttåg 772—804. Även slaviska folk erkände Karl ss. sin herre. Ett rike hade skapats, som till omfattningen erinrade om det gamla västr omer ska riket; formellt återupprättades detta, när Karl 800 av påven kröntes till kejsare och han efter vissa vanskligheter erkändes ss. sådan av de styrande i Byzans. Den stora yttre maktutvecklingen motsvarades i det inre av ett lika glänsande uppsving. Gynnade av Karl blomstrade i hans rike vetenskap, litteratur och konst. Egentligt nyskapande var man väl ej, men man vårdade och vinnläde sig om arvet från antiken (”den karolingiska renässansen”). Starkt hävdade Karl den kungl. myndigheten. Hans arbete gynnades av kyrkan, som var hans lydiga redskap. Han stödde kyrkan, och kyrkan stödde honom. Makten över den behöll Karl. Äm betsmännen, som under merovingertiden blivit självständiga gentemot centralmakten, brag-tes till lydnad. Nya ämbeten inrättades, avsedda att kontrollera de lokala myndigheterna Det kungl. kansliet blev en verklig central för riksstyrelsen. Gentemot tidens ledande tendens, samfundets feodalisering och aristokra-tisering, gjorde emellertid Karl intet utan sökte i stället för statens syften begagna sig av denna utveckling. Svagheten i det av Karl uppbyggda riket blev tydlig efter hans död 814, när sonen Ludvig den fromme blev rikets härskare. Kyrkan ville icke längre vara ett lydigt redskap, och trots Ludvigs försök att knyta den till sig slöt den sig vid olika tillfällen till de upproriska elementen i riket: den världsliga aristokratien och Ludvigs söner, som stredo om arvet, långt innan Ludvig 840 dog. Striderna fortsatte efter 840; de nådde ett slut genom fördraget i Verdun 843. Riket delades i tre delar; Karl den skallige erhöll landet v. om Schelde, Maas, Saöne och Rhöne, det västfrankiska riket, senare kallat F. Ännu under hans regering uppdelades genom fördraget i Mersen 870 n. delen av den äldste brodern Lothars rike. F. erhöll biskops-dömena Besan^on, Vienne och Lyon; dess gräns mot det östfrankiska riket, Tyskland, kom därigenom att i stort sett sammanfalla med språkgränsen mellan romanskt och germanskt. I det inre utmärktes F :s historia under Karl den skallige (d. 877) och hans ättlingar Ludvig II (d. 879), Ludvig III (d. 882) och Karloman (d. 884) av centralmyndighetens förfall och rikets upplösning på mindre territorier; grevskapen blevo ärftliga, och Burgunds (se d. o.) greve lät 879 utropa sig till konung Nordens vikingar begagnade sig av upplösningen till svårartade härjningar. Förhållandena förändrades ej, sedan 884 Tysklands konung Karl den tjocke jämväl erkänts i F. Vikingarnas plundringar nådde tvärtom under hans regering höjdpunkten i samband med deras belägring av Paris. Karl fördrevs 887, och i hans ställe valdes den mäktige greven av Francien (Ile de France) O d o (Eu-des, d. 898) till konung. Det närmast följ, seklet utmärktes av strider mellan Odos ättlingar capetingerna och karolingerna. Odo efterföljdes av Ludvig II:s son, Karl den enfaldige (d. 922), som 911 överlät Normandie till nordiska vikingar under Rollo (se denne); därefter regerade Odos broder Robert 922 —923 och dennes svärson Rudolf av B ur-g u n d 923—936. Deras makt vilade på de stora domäner, varöver de voro herrar. De följ, kungarna voro karolinger, Ludvig IV — 43 — — 44 —