Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
än tidigare samhällets omdaning i riktning
mot feodalväsendet (se d. o.). Dess avigsidor
framträdde ej omedelbart. Tvärtom blev det
ett uppsving för jordbruket, och F:s ledare
kunde i spetsen för de tidsenliga
ryttarhärar-na avvärja arabernas anfall 732 vid Poitiers
samt österut befästa rikets makt över redan
erövrade, men halvt självständiga områden.
Även nytt land fogades till F., framför allt
delar av Frisland.
Karolingertiden. Redan länge hade
medl. av den karolingiska ätten styrt landet
i egenskap av major domus, när 751 kronan
överflyttades från den siste merovingiska
skuggkonungen till Karl Martells son P i p p i n
den lille. Under honom fortsatte
samhällets feodalisering; gentemot de aristokratiska
stormännen sökte och fann han ett stöd i
kyrkan, som under ledning av Pippin och hans
bror Karloman reorganiserats 742—45.
Förhållandet till kyrkan var det också, som
förmådde Pippin att inblanda sig i de italienska
stridigheterna. Ss. påvens bundsförvant
gentemot langobarderna lade Pippin grunden till
kyrkostaten; själv kröntes han av påven till
rex et patri’cius. Sistn. titel gjorde honom
till Roms beskyddare. 768 dog Pippin,
efterträdd av sina söner Karl den store och
Karloman. Den senares död 771 förekom
hotande inre stridigheter; Karl tog makten
även i Karlomans riksdel.. När dennes änka
och barn flydde till det langobardiska hovet
och langobarderkungen Desiderius åtog sig
deras sak, ryckte Karl in i Italien, besegrade
Desiderius och lät 774 utropa sig till
langobar-dernas kung. Även mot s. v. utvidgade Karl
sitt välde; en spansk mark, omfattande landet
mellan Ebro och Pyrenéerna, indrogs i det
frankiska riket. I Tyskland kuvades och
kristnades saxarna i flera blodiga fälttåg 772—804.
Även slaviska folk erkände Karl ss. sin herre.
Ett rike hade skapats, som till omfattningen
erinrade om det gamla västr omer ska riket;
formellt återupprättades detta, när Karl 800
av påven kröntes till kejsare och han efter
vissa vanskligheter erkändes ss. sådan av de
styrande i Byzans.
Den stora yttre maktutvecklingen
motsvarades i det inre av ett lika glänsande uppsving.
Gynnade av Karl blomstrade i hans rike
vetenskap, litteratur och konst. Egentligt
nyskapande var man väl ej, men man vårdade
och vinnläde sig om arvet från antiken (”den
karolingiska renässansen”). Starkt hävdade
Karl den kungl. myndigheten. Hans arbete
gynnades av kyrkan, som var hans lydiga
redskap. Han stödde kyrkan, och kyrkan stödde
honom. Makten över den behöll Karl.
Äm
betsmännen, som under merovingertiden
blivit självständiga gentemot centralmakten,
brag-tes till lydnad. Nya ämbeten inrättades,
avsedda att kontrollera de lokala myndigheterna
Det kungl. kansliet blev en verklig central för
riksstyrelsen. Gentemot tidens ledande
tendens, samfundets feodalisering och
aristokra-tisering, gjorde emellertid Karl intet utan
sökte i stället för statens syften begagna sig av
denna utveckling.
Svagheten i det av Karl uppbyggda riket
blev tydlig efter hans död 814, när sonen
Ludvig den fromme blev rikets
härskare. Kyrkan ville icke längre vara ett lydigt
redskap, och trots Ludvigs försök att knyta
den till sig slöt den sig vid olika tillfällen
till de upproriska elementen i riket: den
världsliga aristokratien och Ludvigs söner,
som stredo om arvet, långt innan Ludvig 840
dog. Striderna fortsatte efter 840; de nådde
ett slut genom fördraget i Verdun 843. Riket
delades i tre delar; Karl den skallige
erhöll landet v. om Schelde, Maas, Saöne och
Rhöne, det västfrankiska riket, senare kallat
F. Ännu under hans regering uppdelades
genom fördraget i Mersen 870 n. delen av den
äldste brodern Lothars rike. F. erhöll
biskops-dömena Besan^on, Vienne och Lyon; dess gräns
mot det östfrankiska riket, Tyskland, kom
därigenom att i stort sett sammanfalla med
språkgränsen mellan romanskt och germanskt. I det
inre utmärktes F :s historia under Karl den
skallige (d. 877) och hans ättlingar Ludvig
II (d. 879), Ludvig III (d. 882) och
Karloman (d. 884) av centralmyndighetens
förfall och rikets upplösning på mindre
territorier; grevskapen blevo ärftliga, och Burgunds
(se d. o.) greve lät 879 utropa sig till konung
Nordens vikingar begagnade sig av
upplösningen till svårartade härjningar.
Förhållandena förändrades ej, sedan 884 Tysklands
konung Karl den tjocke jämväl erkänts
i F. Vikingarnas plundringar nådde tvärtom
under hans regering höjdpunkten i samband
med deras belägring av Paris. Karl fördrevs
887, och i hans ställe valdes den mäktige
greven av Francien (Ile de France) O d o
(Eu-des, d. 898) till konung. Det närmast följ,
seklet utmärktes av strider mellan Odos
ättlingar capetingerna och karolingerna. Odo
efterföljdes av Ludvig II:s son, Karl den
enfaldige (d. 922), som 911 överlät
Normandie till nordiska vikingar under Rollo (se denne);
därefter regerade Odos broder Robert 922
—923 och dennes svärson Rudolf av B
ur-g u n d 923—936. Deras makt vilade på de
stora domäner, varöver de voro herrar. De
följ, kungarna voro karolinger, Ludvig IV
— 43 —
— 44 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
