Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
tycktes F. på väg att duka under för Henriks
målmedvetna erövringsplaner. Det räddades
genom Filip II Augusts (1180—1223)
mästerliga politik; han lyckades utnyttja den
upprepade splittringen inom huset
Plantage-net till att spränga den västfranska
statsbildningen och lägga den, provins efter provins
under sin spira. Filip August räknas till F:s
stora regenter under medeltiden.
Förvaltningen nyskapades under honom, och kronans
intäkter reglerades. Konungens kyrkopolitiska
makt tryggades gentemot påvedömets
anspråk. S. F:s politiska och kulturella
kärnland, grevskapet Toulouse, lades genom
albi-genserkrigen under konungens direkta
myndighet. Gentemot kristenhetens ledande stat,
tyskromerska kejsarriket, triumferade Filip
Augusts nyorganiserade F. i slaget vid Bouvines
1214. Ännu hans son Ludvig VIII (1223
—26) kunde inhösta vinster av Filip Augusts
politik. F. stod i början av 1200-talet enat
till det inre och segerrikt mot de angränsande
slormakterna, England och kejsardömet.
Under Ludvig den helige (1226—70)
upplevde det feodala F. sin klassiska epok.
Konungen, som personligen förkroppsligade
tids-idealet, hävdade sina fäders politiska anspråk
såväl i det inre gentemot kyrkan och vasallerna
som i det yttre gentemot grannmakterna och i
korstågsprogrammet. Men expansionen hade
upphört, korstågspolitiken strandade efter
hand, nya sociala faktorer gjorde sig gällande.
En ny tid förberedes med 1200-talets utgång
i F :s historia.
Samtidigt med F:s nydaning som stat hade i
det tysta skett en långsam omstöpning av
denna stats sociala betingelser. Landets
pa-cificering och koncentrering möjliggjorde
samverkade rörelser inom de oprivilegierade
samhällsklasserna. Kyrkans administrativa och
moraliska samling gav stöten till en uppgång
inom bondeklassen, som genom
församlingsindelningen förlänades en form av
organisation för självförsvar. De genom landsfreden
öppnade odlingsmöjligheterna gåvo ekonomisk
grund till förbättring av den jordbrukande
klassens villkor. Än mera märkbar är
städernas emancipation. Högmedeltidens
kommersiella uppsving möjliggör organiserandet av
stadskommuner, som utbrötos ur feodala
jordbesittningar. Genom städernas inträde på den
politiska skådebanan uppstod en bräsch i
feo-dalismens hierarkiska samhällsbyggnad. Den
nya tidens omgruppering av de politiska
problemen efter vidare och mera mångskiftande
ekonomiska intressefärer tog sin början.
Även för detta nya skulle dynastien bana
väg. Sedan Filip III (1270—85) avlidit,
bestegs F:s tron av Filip IV den sköne
(1285—1314), en föregångsman för
senmeael-tidens autokratiska kungadöme. Hans
finanspolitik gick hänsynslöst fram över
decentraliserande och privata intressen. Han utbyggde
och fulländade den under Filip August
grundade kungl. förvaltningen. Men dess verkan
blev under hans händer en annan än förr. Den
ville icke kontrollera och komplettera den
feodala organisationen; den utträngde och
förkvävde de privilegierade ståndens verksamhet
i statslivet. F:s nyskapade riksrepresentation
blev ett konungens lydiga redskap.
Centrali-sationens hårda press gjorde sig förnimbar
genom alla samhällslager. Den nya
rättså-skådningen, som framfördes av Filip och hans
jurister, alstrade som medveten motsättning
ett allmänt frihetskrav. De sista av de äldre
ca-petingerna, Ludvig X (1314—16), Filip V
(1316—22) och Karl IV (1322—28), fullföljde
Filip den skönes verk. Med ättegrenen Valois’
trontillträde 1328, då Filip VI blev kung,
inträdde stagnation i den påbörjade
utvecklingen. Feodalismen kvarstod som den franska
statens livsformer. Då ingrepo yttre faktorer i
dess utveckling.
Territoriell rivalitet i Guienne och
ekonomisk rivalitet i Flandern drevo F. och England
till en väpnad kraftmätning, och 1337 utbröt
mellan de bägge länderna det s. k. hundra
-årskriget. Vid Crécy 1346 och Maupertuis
1356 ledo franska riddarhärar förkrossande
nederlag mot engelsmännen. F :s förnedring
jämte en under dynastien Valois ständigt
växande spänning mellan kungamakt och folk
framkallade opposition från riksständerna;
den ledde under Johan den gode
(1350—64) slutl. till en omvälvning, varvid
städernas, särsk. Paris’, borgerskap tillvällade
sig inflytande på rikspolitiken. I landsorten
reste sig bönderna mot sina herrar i oordnade
kravaller, de s. k. j a c q u e r i e r n a.
Upproret gick 1358 under genom dess ledares
förbindelser med rikets fiender, men ständerna
hade visat sin makt. Monarkiens renässans
under Karl V (1364—80) berodde på
denne konungs personliga auktoritet, förvärvad
i kampen för landets befrielse från de
övermäktiga fienderna. En ny koncentration av
F:s krafter möjliggjorde revansch för den
förnedrande freden i Brétigny 1360. Kriget mot
England 1366—96 slutade med franska
landvinningar. Monarkien ledde ånyo oomstritt
F., men kontrollerad av folket och
respekterande dess krav. Den hann under Karl V :s
regering aldrig stabilisera sin ställning. Under
konung Karl VI:s (1380—1422)
minderårighet och därpå följ, svagsinthet kämpade
— 47 —
— 48 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
