FRANKRIKE med kungahuset besläktade feodalturstar om riksledningen. Vid 1400-talets början stodo två partier mot varandra under ledning av hertigarna av Orléans och Burgund. Mordet på Or-léans 1407 gav impulsen till en fursteliga mot Burgund. Efter fleråriga strider slöt denne 1411 förbund med England. 1414» besegrade detta lands konung, Henrik V, vid Azincourt F :s förbundna aristokrati. Inbördeskrig i F. och Burgunds hjälp möjliggjorde målmedveten erövring från engelsmännens sida. Fördraget i Troyes 1420 tillförsäkrade Henrik V tronföljden i F. Engelska trupper behärskade F. n. om Loire. Olyckan medförde F:s ening. Kring den i Bourges residerande Karl VII (1422— 61) samlade sig F:s folk. Rörelsen fick sitt ideella uttryck i Jeanne d’Arcs gärning. Inre splittring i England, Burgunds fredsvilja, allianser i Tyskland, Skottland och Kastilien påskyndade reaktionen och segern. 1453 återstod av Englands franska besittningar endast Calais. — Äter ställdes konungamakten inför uppgiften att reorganisera den franska staten. Jurisdiktionen centraliserades, härordningen förnyades och gjordes oberoende av feodala inst. Karl V:s rättsliga reglerade form av den starka förvaltningsmonarkien fulländades i effektivitet under Ludvig XI (1461—83). Personligen med dragning åt de borgerliga klasserna genomförde Ludvig sin kamp för att höja riksstyrelsen över inflytande från läns-furstar och adelskotterier. Oppositionen, representerad av Ligue du bien public, kvästes. Med tålig och ihärdig diplomati tillbakaslog och krossade slutl. Ludvig den för F. farliga statsbildning, som i Karl den djärves Burgund uppvuxit i n. Administrativt och finansiellt grundat på den nya tidens principer ingick F. i brytningsperioden o. 1500. E.Lö. 1 4 8 3—1 6 1 0. Ludvig XI efterträddes av sonen Karl VIII (1483—98), som slog in på en annexionistisk politik i Italien. Hans tåg dit 1494 var väl till en början framgångsrikt, men då en stor koalition bildades emot honom, måste han utrymma halvön. Karls italienska politik återupptogs av Ludvig XII (av huset Valois-Orléans; 1498—1515) utan bestående resultat; 1503 måste han lämna Neapel i spanjorernas våld och 1511 utrymma Italien, besegrad av den ”heliga ligan” (se d. o.). Hans giftermål med arvtagerskan till Bretagne tillförde F. detta. Han efterträddes av Frans I (av huset Valois-Angoulè-me; 1515—47), som genast gick mot Italien, där han genom segern över schweizarna vid Marignano 1515 vann Milano. Han avtvang vidare påven ett konkordat 1516, varigenom han fick rätt att utnämna de högsta prela terna i sitt rike; kungamakten — förut stark nog i F. — fick därmed inflytande även över kyrkan, som kom i det största beroende av densamma. Hans starka maktställning och F:s rikedom samt starkt tillväxande befolkning möjliggjorde för Frans att upptaga en långvarig kamp mot kejsar Karl V, vars länder omslöto F. Med växlande framgång förde han fyra olika krig ^1521—26, 26—29, 36—38 och 42—44) mot habsburgaren, som i den sista freden i Crépy 1544 slutade med status quo. Under Frans slog renässansen igenom i F., och hans lysande hov i Paris blev rikets me delpunkt, varifrån den så gott som enväldige monarken styrde genom sina ämbetsmän; dessa började nu utökas med en ny grupp, provinsguvernörerna, som utrustades med betydande maktbefogenhet i provinserna och sedermera genom sin självrådighet kommo att vålla kungamakten stora besvärligheter. Under Frans’ son Henrik II (1547—59) fortsattes kampen mot habsburgarna, denna gång i Tyskland, där Henrik vann stiften Metz, Toul och Verdun 1556 i freden i Vaucelles; 1559 förvärvade han Calais från England genom freden i Cateau-Cambrésis. I F. hade redan under Frans I reformationen börjat tränga in under påverkan från Calvin (se denne) i Genève och vann efter hand stor anslutning. Under Frans II (1559—60), Karl IX (1560—74) och Henrik III (1574—89) rasade i F. en våldsam kamp mellan de reformerta el. hugenotterna (se d. o.) och katolikerna, där vid sidan av den religiösa fanatismen å bägge håll snart starka politiska intressen gjorde sig gällande och färgade kampen. På katolsk sida framträdde i sht huset Guise som ledande, medan de reformerta anfördes av olika medl. av huset Bourbon och sedermera under Karl IX av Coligny (se denne). Mellan de båda partierna sökte änkedrottningen Katarina av Medici spela en medlande roll och utnyttja deras kamp till kungamaktens fördel. Hugenottkrigen varade med flera avbrott från 1562 till 1598 och fördes med växlande framgång; särsk. häftig blev kampen efter ”Bartolomeinatten” (se d. o.) 1572 med dess av Katarina och huset Guise igångsatta blodbad på hugenotterna, varvid Coligny omkom. Under Henrik III blev kriget framförallt en kamp mellan Guiserna och den av dem organiserade ”ligan” samt hugenotterna under Henrik av Navarra, nu tronföljare. Sedan Henrik av Guise mördats på Henrik HI:s anstiftan och den sistn. själv fallit för en lönnmördare, var vägen banad fri för Henrik av Navarra till tronen ss. Henrik IV (av huset Bourbon; 1589—1610). För att — 49 — — 50 —