Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
med kungahuset besläktade feodalturstar om
riksledningen. Vid 1400-talets början stodo två
partier mot varandra under ledning av
hertigarna av Orléans och Burgund. Mordet på
Or-léans 1407 gav impulsen till en fursteliga mot
Burgund. Efter fleråriga strider slöt denne 1411
förbund med England. 1414» besegrade detta
lands konung, Henrik V, vid Azincourt F :s
förbundna aristokrati. Inbördeskrig i F. och
Burgunds hjälp möjliggjorde målmedveten
erövring från engelsmännens sida. Fördraget i
Troyes 1420 tillförsäkrade Henrik V
tronföljden i F. Engelska trupper behärskade F. n.
om Loire. Olyckan medförde F:s ening. Kring
den i Bourges residerande Karl VII (1422—
61) samlade sig F:s folk. Rörelsen fick sitt
ideella uttryck i Jeanne d’Arcs gärning. Inre
splittring i England, Burgunds fredsvilja,
allianser i Tyskland, Skottland och Kastilien
påskyndade reaktionen och segern. 1453
återstod av Englands franska besittningar endast
Calais. — Äter ställdes konungamakten inför
uppgiften att reorganisera den franska staten.
Jurisdiktionen centraliserades, härordningen
förnyades och gjordes oberoende av feodala
inst. Karl V:s rättsliga reglerade form av den
starka förvaltningsmonarkien fulländades i
effektivitet under Ludvig XI (1461—83).
Personligen med dragning åt de borgerliga
klasserna genomförde Ludvig sin kamp för att
höja riksstyrelsen över inflytande från
läns-furstar och adelskotterier. Oppositionen,
representerad av Ligue du bien public, kvästes.
Med tålig och ihärdig diplomati tillbakaslog
och krossade slutl. Ludvig den för F. farliga
statsbildning, som i Karl den djärves Burgund
uppvuxit i n. Administrativt och finansiellt
grundat på den nya tidens principer ingick
F. i brytningsperioden o. 1500. E.Lö.
1 4 8 3—1 6 1 0. Ludvig XI efterträddes av
sonen Karl VIII (1483—98), som slog in
på en annexionistisk politik i Italien. Hans
tåg dit 1494 var väl till en början
framgångsrikt, men då en stor koalition bildades emot
honom, måste han utrymma halvön. Karls
italienska politik återupptogs av Ludvig
XII (av huset Valois-Orléans; 1498—1515)
utan bestående resultat; 1503 måste han
lämna Neapel i spanjorernas våld och 1511
utrymma Italien, besegrad av den ”heliga ligan”
(se d. o.). Hans giftermål med arvtagerskan
till Bretagne tillförde F. detta. Han
efterträddes av Frans I (av huset
Valois-Angoulè-me; 1515—47), som genast gick mot Italien,
där han genom segern över schweizarna vid
Marignano 1515 vann Milano. Han avtvang
vidare påven ett konkordat 1516, varigenom
han fick rätt att utnämna de högsta
prela
terna i sitt rike; kungamakten — förut stark
nog i F. — fick därmed inflytande även över
kyrkan, som kom i det största beroende av
densamma. Hans starka maktställning och F:s
rikedom samt starkt tillväxande befolkning
möjliggjorde för Frans att upptaga en
långvarig kamp mot kejsar Karl V, vars länder
omslöto F. Med växlande framgång förde han
fyra olika krig ^1521—26, 26—29, 36—38 och
42—44) mot habsburgaren, som i den sista
freden i Crépy 1544 slutade med status quo.
Under Frans slog renässansen igenom i F.,
och hans lysande hov i Paris blev rikets me
delpunkt, varifrån den så gott som enväldige
monarken styrde genom sina ämbetsmän;
dessa började nu utökas med en ny grupp,
provinsguvernörerna, som utrustades med
betydande maktbefogenhet i provinserna och
sedermera genom sin självrådighet kommo att
vålla kungamakten stora besvärligheter.
Under Frans’ son Henrik II (1547—59)
fortsattes kampen mot habsburgarna, denna gång
i Tyskland, där Henrik vann stiften Metz, Toul
och Verdun 1556 i freden i Vaucelles; 1559
förvärvade han Calais från England genom
freden i Cateau-Cambrésis. I F. hade redan
under Frans I reformationen börjat tränga in
under påverkan från Calvin (se denne) i
Genève och vann efter hand stor anslutning.
Under Frans II (1559—60), Karl IX
(1560—74) och Henrik III (1574—89)
rasade i F. en våldsam kamp mellan de
reformerta el. hugenotterna (se d. o.) och
katolikerna, där vid sidan av den religiösa
fanatismen å bägge håll snart starka politiska
intressen gjorde sig gällande och färgade
kampen. På katolsk sida framträdde i sht huset
Guise som ledande, medan de reformerta
anfördes av olika medl. av huset Bourbon och
sedermera under Karl IX av Coligny (se
denne). Mellan de båda partierna sökte
änkedrottningen Katarina av Medici spela en
medlande roll och utnyttja deras kamp till
kungamaktens fördel. Hugenottkrigen varade med
flera avbrott från 1562 till 1598 och fördes
med växlande framgång; särsk. häftig blev
kampen efter ”Bartolomeinatten” (se d. o.) 1572
med dess av Katarina och huset Guise
igångsatta blodbad på hugenotterna, varvid
Coligny omkom. Under Henrik III blev kriget
framförallt en kamp mellan Guiserna och den
av dem organiserade ”ligan” samt
hugenotterna under Henrik av Navarra, nu
tronföljare. Sedan Henrik av Guise mördats på
Henrik HI:s anstiftan och den sistn. själv fallit
för en lönnmördare, var vägen banad fri för
Henrik av Navarra till tronen ss. Henrik
IV (av huset Bourbon; 1589—1610). För att
— 49 —
— 50 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
