Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
vinna katolikerna övergick han 1593 till
katolicismen; inbördeskriget upphörde därpå,
sedan Filip av Spanien, som understött
katolikerna, 1598 slutit fred i Verviers med Henrik.
S. å. erhöllo hugenotterna genom ediktet i
Nan-tes vidsträckta rättigheter i riket, vilka gjorde
dem till en stat i staten; sålunda anvisades bl. a.
ett hundratal städer, i vilka konungen hade en
garnison under befäl av hugenotter. Det
lyckades Henrik med biträde av skickliga
ministrar, i främsta rummet Sully (se denne),
att upprätta F. ur det förfall, det råkat i
genom de långa krigen; de i grund förstörda
finanserna kommo åter i ordning, och den
franska handeln uppblomstrade, varjämte
grunden till F :s kolonialvälde lades i Canada. I
sin yttre politik understödde Henrik
protestantismen i kamp mot Spanien och det
habsburg-ska huset. Han stod just i begrepp att i
förbund med de tyska protestanterna börja
kriget i Tyskland, då han 1610 mördades av
Ra-vaillac. H.Bg.
1610— 1715. Henrik IV:s död inledde en
svaghetsperiod för F. För den omyndige
Ludvig XIII (1610—43) förde änkedrottningen
Maria av Medici styrelsen. På ett
återupptagande av striden med Habsburg var ej att
tänka, i stället skedde ett närmande till
Spanien. I det inre fick stormännens självsvåld
nytt spelrum, och varken den 13-årige
konungens myndighetsförklaring 1614 el. ständernas
sammanträde s. å. — det sista före 1789 —
hjälpte. Tvärtom ökades det genom Marias
svaghet för marskalk d’Ancre (se denne), den
egentlige styresmannen. Styrelsen var dock
både utåt och inåt svag; först sedan Ludvig 1624
överlämnat styrelsen åt moderns gunstling,
kardinal Richelieu (se denne) ändrades allt. I
det inre förintade denne till att börja med
hugenotternas politiska makt men lät dem
behålla sin religionsfrihet, i det yttre återupptog
han, fast i början huvudsaki. med diplomatiens
vapen, kampen mot Habsburg, åstadkom genom
freden i Chierasco 1631 en för F. gynnsam
avslutning på mantuanska tronföljdskriget och
understödde i 30-åriga kriget Habsburgs
motståndare, särsk. Nederländerna och Sverige.
Sedan Richelieu slutl. lyckats besegra det inre
motståndet mot sin utrikespolitik — det utgick
framförallt från konungens moder och gemål
— och stärkt F:s försvarskrafter, ingrep han,
för att hindra Habsburgs fullständiga seger,
även öppet i kriget, från 1635 mot Spanien,
från 1636 även mot kejsaren. Kriget gick i
början olyckligt, då de franska trupperna ej
kunde mäta sig med de habsburgska.
Småningom vände sig dock bladet, till stor del
tack vare Bernhard av Weimar och hans
trup
per, som gått i fransk tjänst, men även genom
Guébriants, Condés och Turennes
fältherreskicklighet. Dessutom förstod Richelieu att
skickligt utnyttja missnöjet i spanska områden,
under det att han med kraft kuvade varje
motstånd i F. De yttre framgångarna hade
dock köpts med usla finanser, och för
näringarnas upphjälpande hade föga gjorts.
Däremot hade konungamakten betydligt stärkts,
centralisationen ökats, högadelns öppna trots
brutits och parlamentets inflytande minskats.
Efter Richelieus och Ludvig XHI:s död sattes
dock de vunna resultaten både utåt och inåt
ånyo ifråga. Som förmyndare för Ludvig
XIV (1643—1715) fortsatte visserligen
änkedrottningen el. rättare Mazarin (se denne)
Richelieus utrikespolitik, och i westfaliska
freden bärgades dess första frukter. Men först
kuvandet av fronden (se d. o.) möjliggjorde utåt
Spaniens förödmjukande i Pyreneiska freden
(se d. o.) och inåt konungamaktens seger.
Sedan Ludvig XIV efter Mazarins död 1661 själv
övertagit styrelsen, fick enväldet sin fullst.
utformning. Allt berodde på konungen, som tog
sina tjänare huvudsaki. ur ämbetsadeln och
borgarklassen. Finanserna förbättrades,
näringslivet och flottan utvecklades av Colbert,
armén av Louvois, diplomatien av Lyonne och
Torcy (se dessa). Så blev F. ett av Europas
föregångsländer. Upphävandet av nantesiska
ediktet 1685 gav dock landets näringsliv ett
svårt sår och avlägsnade F. från dess gamla
bundsförvanter bland de protestantiska
makterna. Även den dyrbara hovhållningen tärde
på landets krafter. I F:s utrikespolitik korsades
två riktningar, den av Colbert företrädda
kolonialpolitiska, som ville grunda F:s övermakt
på dess ekonomiska supremati, och
kontinentalpolitiken, närmast avseende landutvidgning på
Spaniens och Tysklands bekostnad och med
kejsarkronan hägrande i bakgrunden, främst
företrädd av Louvois. Den förening av båda,
som Ludvig försökte, framkallade ett till slut
övermäktigt motstånd. Visserligen kröntes
de-volutionskriget (se d. o.) med en viss
framgång, och efter det stora koalitionskriget 1672—
79 och frederna i Nijmegen (se d. o.) stod F.
som Europas ledande makt och kunde
ostraffat genom de rättskränkande reunionerna (se
d. o.) ytterligare utvidga sitt välde. Men redan
det pfalziska kriget (se d. o.) betecknade en
tillbakagång, och i spanska tronföljdskriget (se
d. o.) bröts F :s övermakt fullst., om än freden
blev oväntat gynnsam. Även ekonomiskt hade
landet lidit svårt, och finanserna voro vid
Ludvig XIV.s död ej stort bättre än vid början av
hans regering. P.S.
17 15 — 8 9. Parlaments- och
högadelsoppo
— 51 —
— 52 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
