FRANKRIKE vinna katolikerna övergick han 1593 till katolicismen; inbördeskriget upphörde därpå, sedan Filip av Spanien, som understött katolikerna, 1598 slutit fred i Verviers med Henrik. S. å. erhöllo hugenotterna genom ediktet i Nan-tes vidsträckta rättigheter i riket, vilka gjorde dem till en stat i staten; sålunda anvisades bl. a. ett hundratal städer, i vilka konungen hade en garnison under befäl av hugenotter. Det lyckades Henrik med biträde av skickliga ministrar, i främsta rummet Sully (se denne), att upprätta F. ur det förfall, det råkat i genom de långa krigen; de i grund förstörda finanserna kommo åter i ordning, och den franska handeln uppblomstrade, varjämte grunden till F :s kolonialvälde lades i Canada. I sin yttre politik understödde Henrik protestantismen i kamp mot Spanien och det habsburg-ska huset. Han stod just i begrepp att i förbund med de tyska protestanterna börja kriget i Tyskland, då han 1610 mördades av Ra-vaillac. H.Bg. 1610— 1715. Henrik IV:s död inledde en svaghetsperiod för F. För den omyndige Ludvig XIII (1610—43) förde änkedrottningen Maria av Medici styrelsen. På ett återupptagande av striden med Habsburg var ej att tänka, i stället skedde ett närmande till Spanien. I det inre fick stormännens självsvåld nytt spelrum, och varken den 13-årige konungens myndighetsförklaring 1614 el. ständernas sammanträde s. å. — det sista före 1789 — hjälpte. Tvärtom ökades det genom Marias svaghet för marskalk d’Ancre (se denne), den egentlige styresmannen. Styrelsen var dock både utåt och inåt svag; först sedan Ludvig 1624 överlämnat styrelsen åt moderns gunstling, kardinal Richelieu (se denne) ändrades allt. I det inre förintade denne till att börja med hugenotternas politiska makt men lät dem behålla sin religionsfrihet, i det yttre återupptog han, fast i början huvudsaki. med diplomatiens vapen, kampen mot Habsburg, åstadkom genom freden i Chierasco 1631 en för F. gynnsam avslutning på mantuanska tronföljdskriget och understödde i 30-åriga kriget Habsburgs motståndare, särsk. Nederländerna och Sverige. Sedan Richelieu slutl. lyckats besegra det inre motståndet mot sin utrikespolitik — det utgick framförallt från konungens moder och gemål — och stärkt F:s försvarskrafter, ingrep han, för att hindra Habsburgs fullständiga seger, även öppet i kriget, från 1635 mot Spanien, från 1636 även mot kejsaren. Kriget gick i början olyckligt, då de franska trupperna ej kunde mäta sig med de habsburgska. Småningom vände sig dock bladet, till stor del tack vare Bernhard av Weimar och hans trup per, som gått i fransk tjänst, men även genom Guébriants, Condés och Turennes fältherreskicklighet. Dessutom förstod Richelieu att skickligt utnyttja missnöjet i spanska områden, under det att han med kraft kuvade varje motstånd i F. De yttre framgångarna hade dock köpts med usla finanser, och för näringarnas upphjälpande hade föga gjorts. Däremot hade konungamakten betydligt stärkts, centralisationen ökats, högadelns öppna trots brutits och parlamentets inflytande minskats. Efter Richelieus och Ludvig XHI:s död sattes dock de vunna resultaten både utåt och inåt ånyo ifråga. Som förmyndare för Ludvig XIV (1643—1715) fortsatte visserligen änkedrottningen el. rättare Mazarin (se denne) Richelieus utrikespolitik, och i westfaliska freden bärgades dess första frukter. Men först kuvandet av fronden (se d. o.) möjliggjorde utåt Spaniens förödmjukande i Pyreneiska freden (se d. o.) och inåt konungamaktens seger. Sedan Ludvig XIV efter Mazarins död 1661 själv övertagit styrelsen, fick enväldet sin fullst. utformning. Allt berodde på konungen, som tog sina tjänare huvudsaki. ur ämbetsadeln och borgarklassen. Finanserna förbättrades, näringslivet och flottan utvecklades av Colbert, armén av Louvois, diplomatien av Lyonne och Torcy (se dessa). Så blev F. ett av Europas föregångsländer. Upphävandet av nantesiska ediktet 1685 gav dock landets näringsliv ett svårt sår och avlägsnade F. från dess gamla bundsförvanter bland de protestantiska makterna. Även den dyrbara hovhållningen tärde på landets krafter. I F:s utrikespolitik korsades två riktningar, den av Colbert företrädda kolonialpolitiska, som ville grunda F:s övermakt på dess ekonomiska supremati, och kontinentalpolitiken, närmast avseende landutvidgning på Spaniens och Tysklands bekostnad och med kejsarkronan hägrande i bakgrunden, främst företrädd av Louvois. Den förening av båda, som Ludvig försökte, framkallade ett till slut övermäktigt motstånd. Visserligen kröntes de-volutionskriget (se d. o.) med en viss framgång, och efter det stora koalitionskriget 1672— 79 och frederna i Nijmegen (se d. o.) stod F. som Europas ledande makt och kunde ostraffat genom de rättskränkande reunionerna (se d. o.) ytterligare utvidga sitt välde. Men redan det pfalziska kriget (se d. o.) betecknade en tillbakagång, och i spanska tronföljdskriget (se d. o.) bröts F :s övermakt fullst., om än freden blev oväntat gynnsam. Även ekonomiskt hade landet lidit svårt, och finanserna voro vid Ludvig XIV.s död ej stort bättre än vid början av hans regering. P.S. 17 15 — 8 9. Parlaments- och högadelsoppo — 51 — — 52 —