Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
misstänkt för att söka kompromiss ej enbart
med de moderata industriidkarna utan även
med Bismarck. Såväl Gambetta som senare
J. Ferry bekämpades av radikalerna som
rene-gater mot revanchetanken; i Ferrys strävan att
skaffa Frankrike utomeuropeiska besittningar
sågo de ett svek mot Elsass-Lothringen.
Gambet-tas ministär varade endast 3 mån. Kort därefter
avled han, och J. Ferry blev republikanernas
verklige ledare. Denna ställning innehade han
till mars 1885. Ss. undervisningsminister 1879,
konseljpresident (sept. 1880—nov. 1881, febr.
1883—mars 1885) genomförde han ett flertal
större reformer och grundlade det nuv. F:s
republikanska rättsskick: dekreten mot de
religiösa sällskapen (1880), skollagarna (1881—82),
lagen om pressfrihet och församlingsrätt (1881),
lagen om föreningsrätt och lagen om
kommunalt självstyre (1884), revisionen av
författningen (1884), införande av listval (1885). Ferry
var antireligiös. Vad han åsyftade, var att
häva kyrkans och ordenssällskapens politiska
makt samt kontroll över undervisningen.
Fördenskull tillerkändes ensamt åt staten rätt att
tilldela universitetsgrader, upplöstes jesuitorden
samt ålades religiösa ordenssällskap att inom
3 mån. begära statlig auktorisering. Han
förverkligade en kostnadsfri, obligatorisk och
konfessionslös folkundervisning.
Prästerskapets kontroll över skolorna upphävdes.
Flickskolor upprättades samt i vart dep.
folkskol-lärarseminarier. Genom lag om föreningsrätt,
ett verk av Ferrys inrikesminister
Waldeck-Rousseau, hävdes den s. k. liberala
lagstiftning, vilken, utgående från individuella
frihetsrättigheter, 1791 förbjudit arbetare el. andra
yrkesmän och intressenter att föreningsvis
sammansluta sig. Rätt medgavs ej blott till
yrkes-vis sammanslutning utan även till bildande av
större sammanslutningar (fédérations) mellan
olika föreningar. Härigenom möjliggjordes
den franska fackföreningsrörelsen. Redan 1913
voro enl. denna lag bildade 5,000
arbetarföreningar, omfattande 1 mill. medl., dels lokala
s. k.bourses du travail, dels yrkesmässiga över
hela landet, fédérations nationales, dels
sammanslutningar sådana som den 1895 grundade
C. G. T. (Confédération générale du travail),
sammansatt dels av arbetarbörser, dels av
federationer. Genom den nya kommunallagen
fingo kommunerna rätt att själva välja mär
och blevo härigenom, på gr. av en märs
vidsträckta befogenheter som chef för såväl
polismakt som samtliga kommunala myndigheter,
i vida högre grad än tidigare självstyrande
Endast för Paris tillämpades fortfarande min
dre fria bestämmelser. — Bland konstitutio
nella ändringar märktes avskaffande av på livs
tid utsedda senatorer samt utökande av
städernas representanter uti valförsamlingarna för
val av senatorer. Listval vid val till
deputeradekammaren tillämpades första gången 1885.
Under denna tid rensades administrationen från
de sista resterna av monarkiskt inslag.
Boulanger, Panama och D r e
y-fus (1885—99). De följ, åren, sedan den
im-populäre Ferry avlägsnats från makten, avlöste
republikanska koncentrationsministärer
varandra. Det var en period av osäkerhet och
hållningslöshet, då republikanerna visserligen
innehade majoritet, men denna mellan
radikaler och moderata var uppdelad i två nästan
jämnstarka flyglar. Det ekonomiska läget var
tryckt och missnöjet mot författningen och de
härskande grupperna starkt, underblåst av
Déroulèdes och ”patriotligans” agitation för en
författningsändring. President Grévy saknade
förmåga, om ock icke vilja, att åstadkomma
politisk stabilitet, pch efter avslöjandet, att
hans svärson, deputeranden Wilson, bedrivit
ordensaffärer, tvingades Grévy att avgå. Till
hans efterträdare valdes S. Carnot (1887—
94).
Redan dessförinnan hade general Boulanger
(se denne) samlat de missnöjdas
förhoppningar kring sin person. Krigsminister 1886, hade
han i april 1887 visat beslutsamhet med
anledning av ett tyskt-franskt
gränspostmellanha-vande och börjat hälsas som ”general
Revan-che”. Regimens alla missnöjda slöto upp kring
honom från Déroulède till Rochefort och
tidvis Clemenceau. Hans program var svagt:
upplösning, revision, konstituerande
församling, men allmänheten delade hans patriotiska
avsikter såväl som hans indignation över den
parlamentariska oligarkien. Han eftersträvade
en allmän folkomröstning, men i övrigt
saknade han fast taktik. För sin propaganda
emottog han penningbidrag från greven av
Paris och hertiginnan av Uzès, vilket avlägsnade
radikalerna från honom. Vid olika partiella
nyval uppställde han sig som kandidat och
valdes 7 gånger till deputerad, sista gången
27/i 1889 i Paris. Hans vänner sökte den
kvällen förmå honom att tåga mot
Élyséepalat-set, men han vägrade. Kort därefter skrämde
regeringen honom med åtal inför krigsrätt, och
han flydde V4 till Bryssel. Efter Boulangers
avresa sjönk hans popularitet hastigt. Den
sköljdes bort av glädjeruset under 1889 års
världsutställning, och vid valen, hösten s. å.,
erövrade republikanerna 366 platser, mot 165
”konservativa” och endast 45 boulangister.
1890-talet uppvisar få betydande politiska
insatser. Reformperioden var avslutad,
statsskicket tryggat, men partigodtycket florerade
— 69 —
— 70 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
