FRANKRIKE misstänkt för att söka kompromiss ej enbart med de moderata industriidkarna utan även med Bismarck. Såväl Gambetta som senare J. Ferry bekämpades av radikalerna som rene-gater mot revanchetanken; i Ferrys strävan att skaffa Frankrike utomeuropeiska besittningar sågo de ett svek mot Elsass-Lothringen. Gambet-tas ministär varade endast 3 mån. Kort därefter avled han, och J. Ferry blev republikanernas verklige ledare. Denna ställning innehade han till mars 1885. Ss. undervisningsminister 1879, konseljpresident (sept. 1880—nov. 1881, febr. 1883—mars 1885) genomförde han ett flertal större reformer och grundlade det nuv. F:s republikanska rättsskick: dekreten mot de religiösa sällskapen (1880), skollagarna (1881—82), lagen om pressfrihet och församlingsrätt (1881), lagen om föreningsrätt och lagen om kommunalt självstyre (1884), revisionen av författningen (1884), införande av listval (1885). Ferry var antireligiös. Vad han åsyftade, var att häva kyrkans och ordenssällskapens politiska makt samt kontroll över undervisningen. Fördenskull tillerkändes ensamt åt staten rätt att tilldela universitetsgrader, upplöstes jesuitorden samt ålades religiösa ordenssällskap att inom 3 mån. begära statlig auktorisering. Han förverkligade en kostnadsfri, obligatorisk och konfessionslös folkundervisning. Prästerskapets kontroll över skolorna upphävdes. Flickskolor upprättades samt i vart dep. folkskol-lärarseminarier. Genom lag om föreningsrätt, ett verk av Ferrys inrikesminister Waldeck-Rousseau, hävdes den s. k. liberala lagstiftning, vilken, utgående från individuella frihetsrättigheter, 1791 förbjudit arbetare el. andra yrkesmän och intressenter att föreningsvis sammansluta sig. Rätt medgavs ej blott till yrkes-vis sammanslutning utan även till bildande av större sammanslutningar (fédérations) mellan olika föreningar. Härigenom möjliggjordes den franska fackföreningsrörelsen. Redan 1913 voro enl. denna lag bildade 5,000 arbetarföreningar, omfattande 1 mill. medl., dels lokala s. k.bourses du travail, dels yrkesmässiga över hela landet, fédérations nationales, dels sammanslutningar sådana som den 1895 grundade C. G. T. (Confédération générale du travail), sammansatt dels av arbetarbörser, dels av federationer. Genom den nya kommunallagen fingo kommunerna rätt att själva välja mär och blevo härigenom, på gr. av en märs vidsträckta befogenheter som chef för såväl polismakt som samtliga kommunala myndigheter, i vida högre grad än tidigare självstyrande Endast för Paris tillämpades fortfarande min dre fria bestämmelser. — Bland konstitutio nella ändringar märktes avskaffande av på livs tid utsedda senatorer samt utökande av städernas representanter uti valförsamlingarna för val av senatorer. Listval vid val till deputeradekammaren tillämpades första gången 1885. Under denna tid rensades administrationen från de sista resterna av monarkiskt inslag. Boulanger, Panama och D r e y-fus (1885—99). De följ, åren, sedan den im-populäre Ferry avlägsnats från makten, avlöste republikanska koncentrationsministärer varandra. Det var en period av osäkerhet och hållningslöshet, då republikanerna visserligen innehade majoritet, men denna mellan radikaler och moderata var uppdelad i två nästan jämnstarka flyglar. Det ekonomiska läget var tryckt och missnöjet mot författningen och de härskande grupperna starkt, underblåst av Déroulèdes och ”patriotligans” agitation för en författningsändring. President Grévy saknade förmåga, om ock icke vilja, att åstadkomma politisk stabilitet, pch efter avslöjandet, att hans svärson, deputeranden Wilson, bedrivit ordensaffärer, tvingades Grévy att avgå. Till hans efterträdare valdes S. Carnot (1887— 94). Redan dessförinnan hade general Boulanger (se denne) samlat de missnöjdas förhoppningar kring sin person. Krigsminister 1886, hade han i april 1887 visat beslutsamhet med anledning av ett tyskt-franskt gränspostmellanha-vande och börjat hälsas som ”general Revan-che”. Regimens alla missnöjda slöto upp kring honom från Déroulède till Rochefort och tidvis Clemenceau. Hans program var svagt: upplösning, revision, konstituerande församling, men allmänheten delade hans patriotiska avsikter såväl som hans indignation över den parlamentariska oligarkien. Han eftersträvade en allmän folkomröstning, men i övrigt saknade han fast taktik. För sin propaganda emottog han penningbidrag från greven av Paris och hertiginnan av Uzès, vilket avlägsnade radikalerna från honom. Vid olika partiella nyval uppställde han sig som kandidat och valdes 7 gånger till deputerad, sista gången 27/i 1889 i Paris. Hans vänner sökte den kvällen förmå honom att tåga mot Élyséepalat-set, men han vägrade. Kort därefter skrämde regeringen honom med åtal inför krigsrätt, och han flydde V4 till Bryssel. Efter Boulangers avresa sjönk hans popularitet hastigt. Den sköljdes bort av glädjeruset under 1889 års världsutställning, och vid valen, hösten s. å., erövrade republikanerna 366 platser, mot 165 ”konservativa” och endast 45 boulangister. 1890-talet uppvisar få betydande politiska insatser. Reformperioden var avslutad, statsskicket tryggat, men partigodtycket florerade — 69 — — 70 —