Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
Man levde i en period av skeptisism, och
allmänt gick talet om självsvåld och mutsystem
inom parlament och administration. Detta
fick ökad näring genom den s. k.
Panama-skandalen. 1888 hade det av Lesseps bildade
bolaget för byggande av en kanal genom
Pa-namanäset erhållit parlamentets tillstånd att
upplägga ett stort obligationslån. Kort därefter
försattes bolaget i likvidation, utvisande en
brist av U/2 miljard frcs. Parlamentets
tillstånd skulle ha uppnåtts genom rikliga mutor.
En utredningskommission tillsattes, och en
minister dömdes som skyldig. Men ingen
övertygades om att därmed affären var upprensad.
En nervös stämning av skandal höll sig kvar
ach återverkade på allmänhetens omdöme om
parlamentet. Lösa anklagelser utslungades än
mot den ene än mot den andre. Vid nyvalen
1893 föll bl. a. Clemenceau igenom och hölls
till följd av Panamaskandalen i 10 år
avlägsnad från parlamentet, varigenom radikalerna
gingo förlustiga sin ledare och främste
debattör. Genom påve Leo XIII:s försonliga politik
skedde ett närmande mellan kyrkan och
republiken. ”Den konstitutionella högern” bildades
och sökte ett samarbete med arbetarna. Det
övervägande antalet av dessa följde dock en
annan paroll. Den socialistiska Internationalen
hade 1889 hållit sin kongress i Paris och
beslutat fira Vs som en arbetarnas dag; under
Jules Guesdes och Brousses propaganda
fylkades skarorna kring marxismen;
sammanstötningar ägde rum med polismakten; 1893
valdes 50 socialister till deputerade, bland dem
Jaurès och Millerand. I ett tal i Saint Mande
(1896) formulerade den senare den socialistiska
parlamentarismens program: 1) Statens
ingripande för överförande från privatkapitalistisk
till nationell egendom av sådana
produktionsmedel som banker, järnvägar, gruvor,
socker-raffinaderier; 2) statsmaktens erövring med
den allmänna rösträttens hjälp; 3)
internationellt samförstånd mellan arbetarna utan in
trång på deras patriotism. En livlig
anarkistisk propaganda bedrevs, och en serie
attentat ägde rum. En bomb kastades ned i
deputeradekammaren. Efter ett besök i Lyons
handelskammare mördades president Carnot 1894
av en italiensk anarkist. För att undertrycka
denna propaganda antogos vissa
inskränkningar i pressfriheten (1893—94). Till Carnots
efterträdare valdes C. Périer (1894), men
re-dan 15/i 1895 nedlade han sitt uppdrag,
varefter den för perioden så typiske F. F a u r e
valdes till president (1895—99). Denne avled
efter 4 år, och É. L o u b e t utsågs till hans
efterträdare (1899—1906). 1892 bröt F. med
frihandelssystemet och införde, ej minst till
lantbrukarnas tillfredsställelse, ett tullsystem
med minimi- och maximitariff. Det nya
systemets främste talesman var Méline.
Regeringsmakten innehades med kortare
mellanrum för radikala ministärer, Brisson och
Bourgeois, av moderata koalitionsministärer
sådana som Dupuys och Mélines.
Under årh:s två sista år upplevde Frankrike
en inbördes strid av sällspord häftighet med
efterverkningar för lång tid framåt,
Dreyfus-affären (se d. o.). Zolas i Clemenceaus tidn.
”Aurore” (jan. 1898) publicerade brev till
republikens president kom denna militära
process att växa ut till en nationell samvetskris
och en politisk partifråga, i vilken
antisemiter, kyrka och militär fylkades mot radikaler,
socialister och vida kretsar av intellektuella,
men där meningarna gingo så starkt i sär och
ofta bröto alla partigränser, att medl. av
samma familj oförsonligt förfäktade motsatta
åsikter. Bland dreyfusisternas ledare märktes
Scheurer-Kestner, Clemenceau, Jaurès, bland
antidreyfusisternas Jules Lemaitre, Déroulède,
Barrès. För att göra slut på denna
inbördes-strid kallade Loubet till makten Gambettas
och Ferrys tidigare medarbetare
Waldeck-Rousseau, vilken kraftfullt återställde
ordningen. Med hans övertagande av makten
avslutades den era, då ”progressisterna”, de
moderata republikanerna, styrt landet. Intill
världskriget innehades makten av vänsterpartierna,
första tiden, till 1905, under ett samarbete
mellan radikaler och socialister, vilket upphörde,
sedan enl. Amsterdamkongressen ett enat
franskt socialistparti bildats.
Vänstern vid makten (1899—1914).
Waldeck-Rousseau regerade (juni 1899—juni
1902) i närmare 3 år, stödd av ett
”republikanskt block” av samtliga vänsterpartier.
Millerand företrädde inom regeringen en moderat
socialism. Under Waldeck-Rousseau och
Com-bes (1902—05) genomfördes ”laicismen” samt
förbättrades arbetarlagstiftningen. Kyrkans
och de religiösa kongregationernas inflytande,
såväl ekonomiskt som i fråga om uppfostran,
bröts, och en rensning av för vänstern
osympatiska element företogs inom armé och
administration, med hjälp av hemliga angivel
ser och listor (fiches). Genom lagen om
föreningar (1901) uppställdes krav på statlig
auk-torisering för varje kongregation; medl. av
icke auktoriserad kongregation förbjödos att
undervisa. Lagen var byggd på principen om
fri föreningsrätt för alla franska medborgare,
men auktorisation krävdes där förening var
ställd under främmande auktoritets
överhöghet (påvens). Genom en senare lag (1908)
indrogs varje rätt för kongregation att meddela
— 71 —
— 72 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
