FRANKRIKE Man levde i en period av skeptisism, och allmänt gick talet om självsvåld och mutsystem inom parlament och administration. Detta fick ökad näring genom den s. k. Panama-skandalen. 1888 hade det av Lesseps bildade bolaget för byggande av en kanal genom Pa-namanäset erhållit parlamentets tillstånd att upplägga ett stort obligationslån. Kort därefter försattes bolaget i likvidation, utvisande en brist av U/2 miljard frcs. Parlamentets tillstånd skulle ha uppnåtts genom rikliga mutor. En utredningskommission tillsattes, och en minister dömdes som skyldig. Men ingen övertygades om att därmed affären var upprensad. En nervös stämning av skandal höll sig kvar ach återverkade på allmänhetens omdöme om parlamentet. Lösa anklagelser utslungades än mot den ene än mot den andre. Vid nyvalen 1893 föll bl. a. Clemenceau igenom och hölls till följd av Panamaskandalen i 10 år avlägsnad från parlamentet, varigenom radikalerna gingo förlustiga sin ledare och främste debattör. Genom påve Leo XIII:s försonliga politik skedde ett närmande mellan kyrkan och republiken. ”Den konstitutionella högern” bildades och sökte ett samarbete med arbetarna. Det övervägande antalet av dessa följde dock en annan paroll. Den socialistiska Internationalen hade 1889 hållit sin kongress i Paris och beslutat fira Vs som en arbetarnas dag; under Jules Guesdes och Brousses propaganda fylkades skarorna kring marxismen; sammanstötningar ägde rum med polismakten; 1893 valdes 50 socialister till deputerade, bland dem Jaurès och Millerand. I ett tal i Saint Mande (1896) formulerade den senare den socialistiska parlamentarismens program: 1) Statens ingripande för överförande från privatkapitalistisk till nationell egendom av sådana produktionsmedel som banker, järnvägar, gruvor, socker-raffinaderier; 2) statsmaktens erövring med den allmänna rösträttens hjälp; 3) internationellt samförstånd mellan arbetarna utan in trång på deras patriotism. En livlig anarkistisk propaganda bedrevs, och en serie attentat ägde rum. En bomb kastades ned i deputeradekammaren. Efter ett besök i Lyons handelskammare mördades president Carnot 1894 av en italiensk anarkist. För att undertrycka denna propaganda antogos vissa inskränkningar i pressfriheten (1893—94). Till Carnots efterträdare valdes C. Périer (1894), men re-dan 15/i 1895 nedlade han sitt uppdrag, varefter den för perioden så typiske F. F a u r e valdes till president (1895—99). Denne avled efter 4 år, och É. L o u b e t utsågs till hans efterträdare (1899—1906). 1892 bröt F. med frihandelssystemet och införde, ej minst till lantbrukarnas tillfredsställelse, ett tullsystem med minimi- och maximitariff. Det nya systemets främste talesman var Méline. Regeringsmakten innehades med kortare mellanrum för radikala ministärer, Brisson och Bourgeois, av moderata koalitionsministärer sådana som Dupuys och Mélines. Under årh:s två sista år upplevde Frankrike en inbördes strid av sällspord häftighet med efterverkningar för lång tid framåt, Dreyfus-affären (se d. o.). Zolas i Clemenceaus tidn. ”Aurore” (jan. 1898) publicerade brev till republikens president kom denna militära process att växa ut till en nationell samvetskris och en politisk partifråga, i vilken antisemiter, kyrka och militär fylkades mot radikaler, socialister och vida kretsar av intellektuella, men där meningarna gingo så starkt i sär och ofta bröto alla partigränser, att medl. av samma familj oförsonligt förfäktade motsatta åsikter. Bland dreyfusisternas ledare märktes Scheurer-Kestner, Clemenceau, Jaurès, bland antidreyfusisternas Jules Lemaitre, Déroulède, Barrès. För att göra slut på denna inbördes-strid kallade Loubet till makten Gambettas och Ferrys tidigare medarbetare Waldeck-Rousseau, vilken kraftfullt återställde ordningen. Med hans övertagande av makten avslutades den era, då ”progressisterna”, de moderata republikanerna, styrt landet. Intill världskriget innehades makten av vänsterpartierna, första tiden, till 1905, under ett samarbete mellan radikaler och socialister, vilket upphörde, sedan enl. Amsterdamkongressen ett enat franskt socialistparti bildats. Vänstern vid makten (1899—1914). Waldeck-Rousseau regerade (juni 1899—juni 1902) i närmare 3 år, stödd av ett ”republikanskt block” av samtliga vänsterpartier. Millerand företrädde inom regeringen en moderat socialism. Under Waldeck-Rousseau och Com-bes (1902—05) genomfördes ”laicismen” samt förbättrades arbetarlagstiftningen. Kyrkans och de religiösa kongregationernas inflytande, såväl ekonomiskt som i fråga om uppfostran, bröts, och en rensning av för vänstern osympatiska element företogs inom armé och administration, med hjälp av hemliga angivel ser och listor (fiches). Genom lagen om föreningar (1901) uppställdes krav på statlig auk-torisering för varje kongregation; medl. av icke auktoriserad kongregation förbjödos att undervisa. Lagen var byggd på principen om fri föreningsrätt för alla franska medborgare, men auktorisation krävdes där förening var ställd under främmande auktoritets överhöghet (påvens). Genom en senare lag (1908) indrogs varje rätt för kongregation att meddela — 71 — — 72 —