FRANKRIKE undervisning. Med anledning av påvens protest mot Loubets besök hos italienske konungen avbrötos 1908 de diplomatiska förbindelserna med Vatikanen. Året därefter antogs (med A. Briand som rapportör i kammaren) en lag om skilsmässa mellan stat och kyrka, som upphävde det sedan 1801 gällande konkordatet och samtidigt bröt med gallikanismen, den traditionella formen för en fransk nationell katolicism. Enl. lagen erkänner staten ingen religion som officiell men garanterar fri kult-utövning för samtliga. Katolska prästerskapet är ställt direkt under påven. Staten upplåter gratis kyrkor, men lösöre och fast egendom skola innehavas av kyrkliga föreningar. Påven protesterade mot lagen, oroligheter inträffade vid inventering av kyrkornas egendom, och en våldsam agitation fördes mot lagens tillämpning, ej minst från medl i den nybildade Action franQaise. 1905 infördes undantagslös obligatorisk värnplikt, och utbildningstiden sänktes till två år. Inkomstskatt infördes, delvis ett verk av Caillaux. I övrigt avstannade reformarbetet, trots att radikalerna vid nyvalen 1906 hemförde majoritet och under Clemenceau (1906—09) en längre tid oavbrutet innehade makten. 1906 valdes deras kandidat, A. Fallières, till president (1906—13). En period av strejker inbröt liksom av konflikter mellan regering och so cialister, som bl. a. togo form av oratoriska dueller mellan Clemenceau och socialisternas lysande och idérike ledare, J. Jaurès. Dessa stridigheter liksom kampen kring ett proportionellt valsätt, avsett att sätta en gräns för personliga och lokala intrigers inflytande på valen, upptogo regeringens tid. Man levde i en utrikespolitisk oro. Försvarsfrågan trängde ånyo i förgrunden, och 1913 utsträcktes utbildningstiden till 3 år. Reaktionen mot radikalernas partivälde gjorde sig gällande även hos politiker, som eljest stodo dem nära, och 1913 valdes den mer moderate R. Poincaré (1906—20) mot radikalernas kandidat till president. Ingen partigrupp innehade säker majoritet, och från 1909 till världskriget förbrukades 10 ministärer. F:s utrikespolitik (18 7.0 intill världskriget). Under julimonarkien och 2:a kejsardömet hade F. satt sig i besittning av Algeriet, Senegal, Kochinkina och Kambodja. Denna koloniala expansion fortsattes i ökat tempo under 3:e republiken, då den ånyo befrämjades och upptogs av J. Ferry: Tunis (1881), Annam (1883), Kongo (1879—85), Dahomey (1893), Madagaskar (1895), Tchad (1900—01), Marocko (1912). I Kochinkina och Madagaskar tillämpade general Galliéni det system av ”fredlig penetrering”, som sedan med sådan framgång fullföljdes av marskalk Lyautey. En vändpunkt i F :s utrikespolitiska ställning betecknar 1891, då den första franskryska överenskommelsen träffas. Härigenom hävdes F:s tidigare isolering och bildades början till en motvikt mot trippelalliansen. Ryssland erhöll å sin sida stora lån i F., 1914 beräknade till 40 milliarder frcs. Under sin långa tid som utrikesminister arbetade Del-cassé målmedvetet på ingående av en serie allianser: 1900 lyckades han uppnå ett närmande till Italien, som 1902 påverkade detta land att vid trippelalliansens förnyande utesluta annexet om skyldighet att vid angrepps-krig ingripa på Tysklands el. Österrikes sida. Sedan Fashoda-affären (1898—99), ett sista franskt försök att motarbeta Englands politik i Egypten, misslyckats och bilagts, avslöts under Edvard VII:s personliga medverkan ett skiljedomsfördrag med England (1903) samt överenskommelserna i London (1904), varigenom F. tillerkände England full aktionsfrihet i ö. Nordafrika, England F. i Marocko och v. Nordafrika. En entente cordiale grundades, som efter engelsk—ryska överenskommelser 1907 kom att innesluta även Ryssland. Vid fyra tillfällen inträffade konflikter med Tyskland (1875, 1887, 1905, 1911). Vid de två senare sökte Tyskland skrämma F. att uppgiva sin marockanska politik. 1905 landsteg kejsar Vilhelm i Tanger, 1911 sändes tyska kanonbåten Panther till Agadir. Den förra konflikten bilades genom Algeciraskonferen-sen (1906, se d. o.), den senare genom en av Caillaux utarbetad överenskommelse, Marocko-Kongo (1911). Vid bägge tillfällena var ställningen starkt tillspetsad, och man väntade krigsutbrott. Den förra konflikten ledde till att (1905) Delcassé störtades av sin egen konseljpresident Rouvier, vilken slog till reträtt gentemot Tyskland. Frankrikes allmänna ställning 1 870—1 9 1 4. Vid 3:e republikens början ägde Frankrike med 36 millioner en befolkningssiffra ung. motsvarande U. S. A:s el. Tysklands. 44 år därefter hade den ökats med 3 millioner, men F. intog endast 5:e platsen i Europa. Dödligheten hade minskats, men födelsesiffrorna fallit. Två år — 1907, 1911 — hade dödlighetsöverskott uppstått. Samma tendens hade på 1900-talet börjat göra sig gällande i flera andra länder, men F. hade tidigast fått känning därav. Den utländska invandringen växte. 1913 funnos 1 mill. i F. bosatta främlingar, i främsta rummet belgare, italienare, spanjorer, tyskar. — Landets eko — 73 — — 74 —