Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
undervisning. Med anledning av påvens protest
mot Loubets besök hos italienske konungen
avbrötos 1908 de diplomatiska förbindelserna
med Vatikanen. Året därefter antogs (med A.
Briand som rapportör i kammaren) en lag
om skilsmässa mellan stat och kyrka, som
upphävde det sedan 1801 gällande konkordatet
och samtidigt bröt med gallikanismen, den
traditionella formen för en fransk nationell
katolicism. Enl. lagen erkänner staten ingen
religion som officiell men garanterar fri
kult-utövning för samtliga. Katolska
prästerskapet är ställt direkt under påven. Staten
upplåter gratis kyrkor, men lösöre och fast
egendom skola innehavas av kyrkliga
föreningar. Påven protesterade mot lagen,
oroligheter inträffade vid inventering av
kyrkornas egendom, och en våldsam agitation fördes
mot lagens tillämpning, ej minst från medl
i den nybildade Action franQaise. 1905
infördes undantagslös obligatorisk värnplikt, och
utbildningstiden sänktes till två år.
Inkomstskatt infördes, delvis ett verk av Caillaux. I
övrigt avstannade reformarbetet, trots att
radikalerna vid nyvalen 1906 hemförde
majoritet och under Clemenceau (1906—09) en
längre tid oavbrutet innehade makten. 1906
valdes deras kandidat, A. Fallières, till
president (1906—13). En period av strejker inbröt
liksom av konflikter mellan regering och so
cialister, som bl. a. togo form av oratoriska
dueller mellan Clemenceau och socialisternas
lysande och idérike ledare, J. Jaurès. Dessa
stridigheter liksom kampen kring ett
proportionellt valsätt, avsett att sätta en gräns för
personliga och lokala intrigers inflytande på
valen, upptogo regeringens tid. Man levde i en
utrikespolitisk oro. Försvarsfrågan trängde
ånyo i förgrunden, och 1913 utsträcktes
utbildningstiden till 3 år. Reaktionen mot
radikalernas partivälde gjorde sig gällande även
hos politiker, som eljest stodo dem nära, och
1913 valdes den mer moderate R. Poincaré
(1906—20) mot radikalernas kandidat till
president. Ingen partigrupp innehade säker
majoritet, och från 1909 till världskriget
förbrukades 10 ministärer.
F:s utrikespolitik (18 7.0 intill
världskriget). Under julimonarkien och
2:a kejsardömet hade F. satt sig i besittning av
Algeriet, Senegal, Kochinkina och Kambodja.
Denna koloniala expansion fortsattes i ökat
tempo under 3:e republiken, då den ånyo
befrämjades och upptogs av J. Ferry: Tunis
(1881), Annam (1883), Kongo (1879—85),
Dahomey (1893), Madagaskar (1895), Tchad
(1900—01), Marocko (1912). I Kochinkina och
Madagaskar tillämpade general Galliéni det
system av ”fredlig penetrering”, som sedan
med sådan framgång fullföljdes av marskalk
Lyautey.
En vändpunkt i F :s utrikespolitiska
ställning betecknar 1891, då den första
franskryska överenskommelsen träffas. Härigenom
hävdes F:s tidigare isolering och bildades
början till en motvikt mot trippelalliansen.
Ryssland erhöll å sin sida stora lån i F., 1914
beräknade till 40 milliarder frcs. Under sin
långa tid som utrikesminister arbetade
Del-cassé målmedvetet på ingående av en serie
allianser: 1900 lyckades han uppnå ett
närmande till Italien, som 1902 påverkade detta
land att vid trippelalliansens förnyande
utesluta annexet om skyldighet att vid
angrepps-krig ingripa på Tysklands el. Österrikes sida.
Sedan Fashoda-affären (1898—99), ett sista
franskt försök att motarbeta Englands
politik i Egypten, misslyckats och bilagts, avslöts
under Edvard VII:s personliga medverkan ett
skiljedomsfördrag med England (1903) samt
överenskommelserna i London (1904),
varigenom F. tillerkände England full aktionsfrihet
i ö. Nordafrika, England F. i Marocko och
v. Nordafrika. En entente cordiale grundades,
som efter engelsk—ryska överenskommelser
1907 kom att innesluta även Ryssland.
Vid fyra tillfällen inträffade konflikter med
Tyskland (1875, 1887, 1905, 1911). Vid de två
senare sökte Tyskland skrämma F. att
uppgiva sin marockanska politik. 1905 landsteg
kejsar Vilhelm i Tanger, 1911 sändes tyska
kanonbåten Panther till Agadir. Den förra
konflikten bilades genom
Algeciraskonferen-sen (1906, se d. o.), den senare genom en av
Caillaux utarbetad överenskommelse,
Marocko-Kongo (1911). Vid bägge tillfällena var
ställningen starkt tillspetsad, och man väntade
krigsutbrott. Den förra konflikten ledde till
att (1905) Delcassé störtades av sin egen
konseljpresident Rouvier, vilken slog till reträtt
gentemot Tyskland.
Frankrikes allmänna ställning
1 870—1 9 1 4. Vid 3:e republikens början
ägde Frankrike med 36 millioner en
befolkningssiffra ung. motsvarande U. S. A:s el.
Tysklands. 44 år därefter hade den ökats med
3 millioner, men F. intog endast 5:e
platsen i Europa. Dödligheten hade minskats,
men födelsesiffrorna fallit. Två år — 1907,
1911 — hade dödlighetsöverskott uppstått.
Samma tendens hade på 1900-talet börjat göra
sig gällande i flera andra länder, men F. hade
tidigast fått känning därav. Den utländska
invandringen växte. 1913 funnos 1 mill. i F.
bosatta främlingar, i främsta rummet belgare,
italienare, spanjorer, tyskar. — Landets
eko
— 73 —
— 74 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
