Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
nomiska välstånd hade stigit. Insatta
spar-banksbelopp, som 1869 uppgått till 400 mill.
frcs, hade 1913 ökats till 4 milliarder.
Landet var industrialiserat, jordbruket tillämpade
moderna brukningsmetoder, men under den
svåra konkurrensen med amerikanskt vete,
hade man i ökad omfattning övergått till
boskapsskötsel, och phylloxeran hade svårt
härjat vinodlingen, vars avkastning från 78 mill.
hl. 1875, sjönk till 24 1889. 1907 däremot
inträffade så stark överproduktion med följande
prisfall, att vinodlarna i Languedoc gjorde
upplopp. 1878 uppgjorde Freycinet ett
omfattande förslag till järnvägarnas, kanalernas och
hamnarnas utbyggnad. Detta utfördes blott
delvis, och maritimt överflyglades F. ej blott
av England utan även av Tyskland.
Järnvägsbyggena slutfördes, och järnvägsnätet
förenades under 6 stora privata bolag under
statlig kontroll, av vilka ett senare förvärvats av
staten.
Om F:s deltagande i världskriget se
d. o.
Inrikespolitiken under
världskriget dominerades helt av försvarsfrågan,
behovet att till det yttersta mobilisera landets
tillgångar på folk, krigsförnödenheter,
livsmedel. Under ministärerna Viviani (jan. 1914—
okt. 1915) fick */s 1914 regeringen extraordinär
befogenhet att på egen hand utfärda lagar och
att övervaka pressen. Kort efter krigsutbrottet
ombildade Viviani sin ministär och intog
representanter för olika partier. Vs överflyttades
tillfälligtvis regeringen till Bordeaux, och försvaret
av Paris anförtroddes åt general Galliéni. I okt.
1915 avgick Viviani, och Briand bildade en
ministär, i vilken som ministrar utan portfölj
ingingo ledande äldre personligheter från olika
partier, Combes, Freycinet, Guesde m. fl.
Parlamentet genomdrev, att dess utskott utövade
kontroll över översta krigsledningen.
Oppositionen mot denna växte så stark, att Briand
dec. 1916 överflyttade Joffre till ”teknisk
rådgivare” och utnämnde Nivelle till
överbefälhavare. Under ministären Ribot (mars—aug. 1917)
växte de yttre och inre svårigheterna. Det
ekonomiska läget försämrades bl. a. genom
tyskarnas undervattensbåtskrig. Restriktioner och
livsmedelkontroll infördes, och
spannmålshan-deln monopoliserades. Ekonomiskt samarbete
med de allierade upprättades (Pariskonferensen,
nov. 1917). Upplopp inom armén och strejker
vid ammunitionsfabriker förekommo, och en
pacifistisk propaganda bedrevs såväl ute i
landet som i parlamentet. Sedan pass vägrats
delegerade till en internationell socialistkonferens i
Stockholm, röstade socialisterna emot
regeringen. Ä andra sidan gick Clemenceau till storms
mot inrikesministern Malvys undfallenhet för
defaitist-propagandan och för strejkledare samt
framtvingade hans avgång. Som en sista utväg
att organisera ett moraliskt och militärt
motstånd uppdrog Poincaré regeringsmakten åt
Clemenceau (15/n 1917), som med en enastående
energi och uthållighet realiserade den svåra
uppgiften; utan hänsyn till deras
parlamentariska maktställning ställdes defaitismens
ledare (Malvy, Caillaux) inför rätta, varje form av
privat politik undertrycktes, produktionen av
krigsmaterial ökades, livsmedelsförsörjningen
ordnades. Sedan febr. 1918 ägde regeringen
befogenhet att träffa dylika anstalter genom
mi-nisteriell förordning. I mars lyckades
Clemenceau få enhetligt kommando över arméerna på
västfronten anförtrott åt Foch. Under krigets
senare mån. regerade Clemenceau så gott som
enväldigt och fortsatte därmed även efter
vapenstilleståndet n/n 1918, under hela
Pariskonferensen. 28/« 1919 avslöts i Versailles fred med
Tyskland, 10/s i Saint-Germain med Österrike,
27/u i Neuilly med Bulgarien, först 10/s 1920 i
Sèvres med Turkiet. Demobiliseringen började
•A 1919 och fullfördes på 3 mån.
Frankrikes inrikespolitik efter
19 18. Vid valen 16/n 1919 erhöll Clemenceau
en överväldigande majoritet, men den nya
kammaren visade sig dåligt disciplinerad, och dess
höger starkt påverkad av katolskt sinnade
ledare. Dessa vägrade att i jan. 1920 välja
antiklerikalen Clemenceau till republikens
president, och i förtrytelse och förakt lämnade denne
— ”le père de la victoire” — det politiska livet
ryggen. Valen hade företagits efter en i hast
antagen proportionell valmetod, som gynnade
majoritetspartiernas chanser. Allmänt utdömd,
ersattes den för 1928 års val av enmansval med
arrondissement som valkrets.
Den franska politiken efter kriget har helt
dominerats av världskrigets sviter:
återställandet av de förstörda provinserna,
underhandlingar med Tyskland om skadestånd och med
U. S. A., England m. fl. om krigsskuldernas
återbetalning, statsskuldens förräntning ocb
amortering, det militära försvarets omläggning
från 3- till 1-årig utbildningstid. Visserligen ha
några större sociala och kulturella reformer
genomförts: 8 tim:s arbetsdag, socialförsäkring,
Loucheurs lag om bostadsbyggen. Även vissa
reformer i undervisningssystemet ha
genomförts. Men dylika problem ha icke varit de
politiskt avgörande. I stället ha under en lång
period de ekonomiska helt behärskat situationen
och försvaret av franc-kursen framtvungit en
nationell samling, vilken till chef haft
Poincaré, vars person alltsedan 1922 stått i
förgrunden. Clemenceau, Millerand och Poincaré ha
— 75 —
— 76 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
