FRANKRIKE nomiska välstånd hade stigit. Insatta spar-banksbelopp, som 1869 uppgått till 400 mill. frcs, hade 1913 ökats till 4 milliarder. Landet var industrialiserat, jordbruket tillämpade moderna brukningsmetoder, men under den svåra konkurrensen med amerikanskt vete, hade man i ökad omfattning övergått till boskapsskötsel, och phylloxeran hade svårt härjat vinodlingen, vars avkastning från 78 mill. hl. 1875, sjönk till 24 1889. 1907 däremot inträffade så stark överproduktion med följande prisfall, att vinodlarna i Languedoc gjorde upplopp. 1878 uppgjorde Freycinet ett omfattande förslag till järnvägarnas, kanalernas och hamnarnas utbyggnad. Detta utfördes blott delvis, och maritimt överflyglades F. ej blott av England utan även av Tyskland. Järnvägsbyggena slutfördes, och järnvägsnätet förenades under 6 stora privata bolag under statlig kontroll, av vilka ett senare förvärvats av staten. Om F:s deltagande i världskriget se d. o. Inrikespolitiken under världskriget dominerades helt av försvarsfrågan, behovet att till det yttersta mobilisera landets tillgångar på folk, krigsförnödenheter, livsmedel. Under ministärerna Viviani (jan. 1914— okt. 1915) fick */s 1914 regeringen extraordinär befogenhet att på egen hand utfärda lagar och att övervaka pressen. Kort efter krigsutbrottet ombildade Viviani sin ministär och intog representanter för olika partier. Vs överflyttades tillfälligtvis regeringen till Bordeaux, och försvaret av Paris anförtroddes åt general Galliéni. I okt. 1915 avgick Viviani, och Briand bildade en ministär, i vilken som ministrar utan portfölj ingingo ledande äldre personligheter från olika partier, Combes, Freycinet, Guesde m. fl. Parlamentet genomdrev, att dess utskott utövade kontroll över översta krigsledningen. Oppositionen mot denna växte så stark, att Briand dec. 1916 överflyttade Joffre till ”teknisk rådgivare” och utnämnde Nivelle till överbefälhavare. Under ministären Ribot (mars—aug. 1917) växte de yttre och inre svårigheterna. Det ekonomiska läget försämrades bl. a. genom tyskarnas undervattensbåtskrig. Restriktioner och livsmedelkontroll infördes, och spannmålshan-deln monopoliserades. Ekonomiskt samarbete med de allierade upprättades (Pariskonferensen, nov. 1917). Upplopp inom armén och strejker vid ammunitionsfabriker förekommo, och en pacifistisk propaganda bedrevs såväl ute i landet som i parlamentet. Sedan pass vägrats delegerade till en internationell socialistkonferens i Stockholm, röstade socialisterna emot regeringen. Ä andra sidan gick Clemenceau till storms mot inrikesministern Malvys undfallenhet för defaitist-propagandan och för strejkledare samt framtvingade hans avgång. Som en sista utväg att organisera ett moraliskt och militärt motstånd uppdrog Poincaré regeringsmakten åt Clemenceau (15/n 1917), som med en enastående energi och uthållighet realiserade den svåra uppgiften; utan hänsyn till deras parlamentariska maktställning ställdes defaitismens ledare (Malvy, Caillaux) inför rätta, varje form av privat politik undertrycktes, produktionen av krigsmaterial ökades, livsmedelsförsörjningen ordnades. Sedan febr. 1918 ägde regeringen befogenhet att träffa dylika anstalter genom mi-nisteriell förordning. I mars lyckades Clemenceau få enhetligt kommando över arméerna på västfronten anförtrott åt Foch. Under krigets senare mån. regerade Clemenceau så gott som enväldigt och fortsatte därmed även efter vapenstilleståndet n/n 1918, under hela Pariskonferensen. 28/« 1919 avslöts i Versailles fred med Tyskland, 10/s i Saint-Germain med Österrike, 27/u i Neuilly med Bulgarien, först 10/s 1920 i Sèvres med Turkiet. Demobiliseringen började •A 1919 och fullfördes på 3 mån. Frankrikes inrikespolitik efter 19 18. Vid valen 16/n 1919 erhöll Clemenceau en överväldigande majoritet, men den nya kammaren visade sig dåligt disciplinerad, och dess höger starkt påverkad av katolskt sinnade ledare. Dessa vägrade att i jan. 1920 välja antiklerikalen Clemenceau till republikens president, och i förtrytelse och förakt lämnade denne — ”le père de la victoire” — det politiska livet ryggen. Valen hade företagits efter en i hast antagen proportionell valmetod, som gynnade majoritetspartiernas chanser. Allmänt utdömd, ersattes den för 1928 års val av enmansval med arrondissement som valkrets. Den franska politiken efter kriget har helt dominerats av världskrigets sviter: återställandet av de förstörda provinserna, underhandlingar med Tyskland om skadestånd och med U. S. A., England m. fl. om krigsskuldernas återbetalning, statsskuldens förräntning ocb amortering, det militära försvarets omläggning från 3- till 1-årig utbildningstid. Visserligen ha några större sociala och kulturella reformer genomförts: 8 tim:s arbetsdag, socialförsäkring, Loucheurs lag om bostadsbyggen. Även vissa reformer i undervisningssystemet ha genomförts. Men dylika problem ha icke varit de politiskt avgörande. I stället ha under en lång period de ekonomiska helt behärskat situationen och försvaret av franc-kursen framtvungit en nationell samling, vilken till chef haft Poincaré, vars person alltsedan 1922 stått i förgrunden. Clemenceau, Millerand och Poincaré ha — 75 — — 76 —