Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
var i sin stad hävdat riksintresset gentemot
partiintressena och de två förstnämnda räknat
med en total omläggning av tidigare
partigränser. Men partilivet har visat sig för fast rotat
för att uppryckas med rötterna. Millerands
ansatser till en utvidgning av statschefens
konstitutionella rättigheter blev främsta
förevändningen till att han i juni 1924 tvingades avgå
som president, och så snart franc-krisens mest
kritiska period var över, utgingo Herriot och
övriga radikaler ur Poincarés nationella
sam-lingsministär.
Partiväsendets dåliga anpassning till en
period av utrikespolitiska och ekonomiska
ärendens avgörande har åstadkommit dels
partiernas uppdelning på ett ökat antal smärre
grupper, dels svårighet att bilda en stabil majoritet.
Följderna ha bl. a. tagit sig uttryck däri, att
1918 års starkt konservativt och klerikalt
betonade ”nationella blockmajoritet” fick stödja
regeringschefer som Leygues 1920, Briand 1921
och Poincaré 1922—24, tagna utanför dess led,
samt att 1924 års radikal-socialistiska
majoritet, efter P/2 års försök att under Herriot och
Painlevé själv omhänderha regeringsbesvären,
fick överlåta ledningen först till Briand (1925—
26) och sedermera till Poincaré (1926—28). Den
senares justemilieu-linje har följts av den
likväl mer högerbetonade Tardieu (1928—29) och
därefter av Laval (1931). Socialisterna under
Léon Blum ha utövat ett sönderfrätande
inflytande på vänstern. De ha vägrat att ingå i
radikala ministärer, men deras inflytande över
vänsterns politik har varit betydande, särsk.
under franc-krisens år, då de lanserade ett
förslag om engångskapitalskatt.
Sedan Deschanel 17/i 1920 valts till
republikens president, uppdrog han åt Millerand att
bilda regering. Genom undertryckande av
järnvägsmannastrejken i maj s. å. samt det
energiska ingripandet till Polens försvar
förskaffade sig M i 11 e r a n d så stor tilltro inom
parlamentet, att han efter Deschanels avsägelse i
sept. 1920 valdes till dennes efterträdare (1920
—24). Under Leygues’ konseljpresidentskap
utövade Millerand ett stort inflytande, vilket
minskades sedan i jan. 1921 Briand övertagit
makten. Denne besatte Düsseldorf och
Duis-burg för att öva press på Tyskland och tvinga
det till skadeståndsbetalningar, men då han
visade för stor undfallenhet för engelska
synpunkter, framkallade han oro i vida kretsar
samt en pressoffensiv från Poincaré. Briand
avgick i jan. 1922 och ersattes av Poincaré,
som bl. a. genom Ruhrockupationen sökte
framtvinga regelbundna skadeståndsbetalningar från
Tyskland. Poincaré hade att kämpa med stora
svårigheter för att balansera budgeten.
Kam
maren avslog vissa förslag om ökade skatter,
men sedan det ekonomiska läget allvarligt
försämrats, genomdrev Poincaré strax före valen
1924 ett omfattande skatteprogram, vilket
skrämde valmännen, som slöto upp åt vänster.
Poincaré inlämnade sin avskedsansökan.
Millerand, tvingad att avgå, fick till efterträdare
Doumergue (1924—31), som i sin tur
efterträddes av D o u m e r. Doumergue lyckades
under sin presidenttid utöva ett stort och under
de täta ministerkriserna avgörande inflytande,
därmed i all tysthet utförande en restauration
av presidentmakten.
I juli 1924 bildade radikalernas chef Herriot
regering. Starkt upptagen dels av sådana
inrikespolitiska åtgärder som skolundervisningens
omläggande i Elssas-Lothringen (en fråga, som
gav näring åt separatistiska strömningar i
Elsass) och undervisningsväsendets omändring,
dels av utrikespolitiska ärenden
(Londonkonferensen, Dawesplanen och Ruhrs utrymmande,
1924 års Genèveprotokoll, sovjetregeringens
erkännande m. m.), beaktade denne till en början
icke tillräckligt den budgetskris, som sedan
länge var under uppsegling. Denna utvecklade
sig hastigt under våren 1925. Finansministern
Clémentel sökte få den att bedarra. Förtäckt
inflation företogs, vilket förmådde senaten 10/<
1925 att störta Herriot. Hans efterträdare blev
Painlevé (17/«—22/ii), vilken kallade den 1920
av riksrätten förviste Caillaux tillbaka som
finansminister. De militära kampanjerna mot
Abd-el-Krim i det marockanska Riffmassivet,
lyckligt slutförda av marskalk Pétain, samt mot
druserupproret i Syrien, undertryckt av general
Sarrail, förvärrade läget och tvingade till
stegrade utgifter. Caillaux’ finanspolitik lyckades
varken inom vänster el. höger vinna majoritet.
Efter Painlevé bildade Briand regering. Från
okt. 1925 till juli 1926 hann man under olika
ministärer förbruka en följd av finansministrar
(Loucheur, Doumer, Péret, Caillaux). Gång på
gång måste nya sedelemissioner tillgripas.
Franc-kursen befann sig i ständigt fall. Efter
ett misslyckat försök med en vänsterregering
Herriot—de Monzie bildade Poincaré 23/? 1926
under allmän tillslutning en nationell
samlings-ministär med Marin, Briand, Barthou, Painlevé,
Herriot. Ett enhetligt saneringsprogram
genomfördes på några mån. Nya skatter antogos,
regeringen tillerkändes rätt att vidtaga
erforderliga besparingsåtgärder, en autonom
amorte-ringskassa bildades. Pund sterling, som 21/7
noterats i 240 frcs, sjönk hastigt till 170,
sedan till under 125. Den senare kursen ansågs
normal, och vid den stabiliserades francen först
de facto sedan dec. 1926, sedermera legalt från
juni 1928. Vid valen i juni 1928 segrade de
— 77 —
— 78 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
