FRANKRIKE var i sin stad hävdat riksintresset gentemot partiintressena och de två förstnämnda räknat med en total omläggning av tidigare partigränser. Men partilivet har visat sig för fast rotat för att uppryckas med rötterna. Millerands ansatser till en utvidgning av statschefens konstitutionella rättigheter blev främsta förevändningen till att han i juni 1924 tvingades avgå som president, och så snart franc-krisens mest kritiska period var över, utgingo Herriot och övriga radikaler ur Poincarés nationella sam-lingsministär. Partiväsendets dåliga anpassning till en period av utrikespolitiska och ekonomiska ärendens avgörande har åstadkommit dels partiernas uppdelning på ett ökat antal smärre grupper, dels svårighet att bilda en stabil majoritet. Följderna ha bl. a. tagit sig uttryck däri, att 1918 års starkt konservativt och klerikalt betonade ”nationella blockmajoritet” fick stödja regeringschefer som Leygues 1920, Briand 1921 och Poincaré 1922—24, tagna utanför dess led, samt att 1924 års radikal-socialistiska majoritet, efter P/2 års försök att under Herriot och Painlevé själv omhänderha regeringsbesvären, fick överlåta ledningen först till Briand (1925— 26) och sedermera till Poincaré (1926—28). Den senares justemilieu-linje har följts av den likväl mer högerbetonade Tardieu (1928—29) och därefter av Laval (1931). Socialisterna under Léon Blum ha utövat ett sönderfrätande inflytande på vänstern. De ha vägrat att ingå i radikala ministärer, men deras inflytande över vänsterns politik har varit betydande, särsk. under franc-krisens år, då de lanserade ett förslag om engångskapitalskatt. Sedan Deschanel 17/i 1920 valts till republikens president, uppdrog han åt Millerand att bilda regering. Genom undertryckande av järnvägsmannastrejken i maj s. å. samt det energiska ingripandet till Polens försvar förskaffade sig M i 11 e r a n d så stor tilltro inom parlamentet, att han efter Deschanels avsägelse i sept. 1920 valdes till dennes efterträdare (1920 —24). Under Leygues’ konseljpresidentskap utövade Millerand ett stort inflytande, vilket minskades sedan i jan. 1921 Briand övertagit makten. Denne besatte Düsseldorf och Duis-burg för att öva press på Tyskland och tvinga det till skadeståndsbetalningar, men då han visade för stor undfallenhet för engelska synpunkter, framkallade han oro i vida kretsar samt en pressoffensiv från Poincaré. Briand avgick i jan. 1922 och ersattes av Poincaré, som bl. a. genom Ruhrockupationen sökte framtvinga regelbundna skadeståndsbetalningar från Tyskland. Poincaré hade att kämpa med stora svårigheter för att balansera budgeten. Kam maren avslog vissa förslag om ökade skatter, men sedan det ekonomiska läget allvarligt försämrats, genomdrev Poincaré strax före valen 1924 ett omfattande skatteprogram, vilket skrämde valmännen, som slöto upp åt vänster. Poincaré inlämnade sin avskedsansökan. Millerand, tvingad att avgå, fick till efterträdare Doumergue (1924—31), som i sin tur efterträddes av D o u m e r. Doumergue lyckades under sin presidenttid utöva ett stort och under de täta ministerkriserna avgörande inflytande, därmed i all tysthet utförande en restauration av presidentmakten. I juli 1924 bildade radikalernas chef Herriot regering. Starkt upptagen dels av sådana inrikespolitiska åtgärder som skolundervisningens omläggande i Elssas-Lothringen (en fråga, som gav näring åt separatistiska strömningar i Elsass) och undervisningsväsendets omändring, dels av utrikespolitiska ärenden (Londonkonferensen, Dawesplanen och Ruhrs utrymmande, 1924 års Genèveprotokoll, sovjetregeringens erkännande m. m.), beaktade denne till en början icke tillräckligt den budgetskris, som sedan länge var under uppsegling. Denna utvecklade sig hastigt under våren 1925. Finansministern Clémentel sökte få den att bedarra. Förtäckt inflation företogs, vilket förmådde senaten 10/< 1925 att störta Herriot. Hans efterträdare blev Painlevé (17/«—22/ii), vilken kallade den 1920 av riksrätten förviste Caillaux tillbaka som finansminister. De militära kampanjerna mot Abd-el-Krim i det marockanska Riffmassivet, lyckligt slutförda av marskalk Pétain, samt mot druserupproret i Syrien, undertryckt av general Sarrail, förvärrade läget och tvingade till stegrade utgifter. Caillaux’ finanspolitik lyckades varken inom vänster el. höger vinna majoritet. Efter Painlevé bildade Briand regering. Från okt. 1925 till juli 1926 hann man under olika ministärer förbruka en följd av finansministrar (Loucheur, Doumer, Péret, Caillaux). Gång på gång måste nya sedelemissioner tillgripas. Franc-kursen befann sig i ständigt fall. Efter ett misslyckat försök med en vänsterregering Herriot—de Monzie bildade Poincaré 23/? 1926 under allmän tillslutning en nationell samlings-ministär med Marin, Briand, Barthou, Painlevé, Herriot. Ett enhetligt saneringsprogram genomfördes på några mån. Nya skatter antogos, regeringen tillerkändes rätt att vidtaga erforderliga besparingsåtgärder, en autonom amorte-ringskassa bildades. Pund sterling, som 21/7 noterats i 240 frcs, sjönk hastigt till 170, sedan till under 125. Den senare kursen ansågs normal, och vid den stabiliserades francen först de facto sedan dec. 1926, sedermera legalt från juni 1928. Vid valen i juni 1928 segrade de — 77 — — 78 —