FRANKRIKE valkrets. Enl. 1875 års bestämmelser utsågos de deputerade i enmansvalkretsar; 1885 övergick man till listval med dep. som valkrets men återvände redan efter 4 år till det förra systemet. 1919 infördes en form av proportionellt valsätt, men 1927 återinfördes enmansval. Har någon vid första valomgången fått mer än hälften av de avgivna rösterna och ett röstetal, uppgående till lli av antalet röstberättigade, förklaras han vald. I annat fall skrides till ny röstning, då relativ majoritet är till fyllest. — Såväl i senaten som i deputeradekammaren sitta även ett mindre antal representanter för de franska kolonierna. De båda kamrarna sammanträda i Paris i skilda palats. Endast vid presidentval och författningsrevision sammanträda de i Versailles ss. en enda församling. Två sessioner om året förekomma, jan.-juli, nov.-jan. Ärl. utser vardera kammaren en talman och 4 v. talmän. Lagförslag kunna utgå från såväl regeringen (pro-jets de loi) som kamrarnas led. (propositions de loi). Budgetärenden behandlas som lagstiftningsfrågor. Kamrarna äro i princip likställda; dock skola budgetfrågor först behandlas i deputeradekammaren, vilken tillvällat sig dominerande inflytande beträffande statsfinanserna. Varje lagförslag skall för att kunna antagas i vardera kammaren undergå två läsningar. Dock kan en kammare förklara ett ärende vara av brådskande natur, i vilket fall endast en läsning behöves. Vidare genomgå budgetfrågor blott en läsning. Innan ärendena förekomma i kammaren, skola de underkastas utskottsbehandling. Gemensamma utskott för båda kamrarna förekomma ej, utan varje kammare har egna utskott, vilka i lagstiftningsarbetet spela en betydande roll. Vid början av varje session fördelar senaten sig medelst lottning på 9, deputeradekammaren på 11 avd. (bureaux). Ny fördelning genom lottning äger därefter rum varje mån. När en fråga hänvisats till utskottsbehandling, tillämpades tidigare den metoden, att varje avd. ur sin mitt utsåg en el. flera medl. till ett utskott, som fick ärendet om hand. Varje avd:s majoritet blev alltså representerad i utskottet. Visserligen skapades härigenom möjligheter för en frågas allsidiga utredning, men å andra sidan blev utskottens antal för stort och spelade slumpen beträffande sammansättningen för stor r 11. Genom ändringar i sina arbetsordningar ha kamrarna för den skull i huvudsak övergivit detta system, så att numera endast mindre betydande utskott tillsättas på denna väg. I början av varje session tillsätter deputeradekammaren nu vid allmänt sammanträde 20 stora ständiga utskott, vartdera bestående av 44 led. och med representanter för olika me- ningsgrupper i förhållande till dessas storlek På liknande sätt väljer senaten för ett år 12 allmänna utskott på vardera 36 led. Tidigare kunde av kammarled. väckta motioner efter summarisk prövning genast avvisas, men numera få alla motioner i likhet med regeringsför-slagen genomgå ordentlig utskottsbehandling. Varje utskott utser en av sina led. att som dess ”rapportör” utarbeta, framlägga och försvara utskottets förslag inför kammaren. Av särskild vikt är deputeradekammarens budgetutskott, dit vart och ett av de stora utskotten äger sända en av sina led. för att med yttranderätt deltaga i förhandlingarna, medan budgetutskottets egna föredragande ha rätt att deltaga i överläggningarna inom utskott, vilka handlägga frågor av samma natur som motsvarande budgetärenden. I kammaren har budgetutskottet dels en allmän föredragande (rapporteur général), dels särskilda föredragande för budgetens olika partier (rapporteurs spécials). Dessa rapportörer taga ledningen i debatterna, stundom till förfång för vederbörande fackminister. Även om de stora intiativen utgå från regeringen, intager denna ej den ledande ställning vid frågornas förberedande och slutliga behandling inom parlamentet, som är kännetecknande för det engelska kabinettet. Detta kommer särsk. till synes vid behandlingen av budgeten (se d. o.), där den vidsträckta rätten att göra ändringar i regeringens budgetförslag anses som en svaghet i det franska parlamentariska systemet. — Presidentens suspensiva veto gentemot kamrarna beträffande lagstiftningsärenden kommer aldrig till användning. Den franska regeringens svaga ställning gentemot folkrepresentationen sammanhänger även med det franska partiväsendets karaktär. I F. finnas ej partier i vanlig mening utan endast ”grupper”, flera till antalet och ej alltid strängt avgränsade från varandra. De blockbildningar inom deputeradekammaren, som utgöra det parlamentariska underlaget för en ministär, äro därför ofta en allt annat än stabil grund för fransk regeringspolitik. Presidentens i författningen medgivna rätt att med senatens samtycke upplösa deputeradekammaren har upphört att användas, varigenom regeringen berövas den möjlighet att utöva press på partierna, som ett hot om upplösning kan innebära. En vädjan till folket i val är alltså ej en faktor att räkna med vid den franska regeringsbildningen, som i stället är beroende av fluktuationerna inom kamrarna, närmast den folkvalda, under den tid de äro i funktion. Interpella-tions- och dagordningsinstituten spela därvid en framträdande roll. I stor utsträckning rikta kamrarnas led. vanliga frågor (questions) till — 81 — — 82 —