FRANKRIKE ministrarna, som dessa besvara, om de så finna för gott, varpå en dialog utspinner sig mellan den frågande och ministern; någon allmän debatt får ej förekomma. Framställandet av inter-pellationer åter har till ändamål att få till stånd en allmän debatt om regeringens politik el. enstaka ministrars åtgöranden. Debatten utmynnar nästan utan undantag i förslag att övergå till dagordningen (se d. o.), vare sig enkel el. motiverad (ordre du jour motivé). I det senare fallet uttalas tydligt ant. ett gillande el. ogillande av regeringens åtgärder. Föreligga flera förslag till motiverad dagordning, förklarar regeringen sig vilja acceptera ett av dem; utfaller omröstningen till regeringens nackdel, kan detta leda till en ministerkris. Ombyte av regering förekommer jämförelsevis ofta. Det är emellertid ej ovanligt, att led. av en avgående ministär återfinnas i den följande, i vilket fall man kan tala om en rekonstruktion, där den avgångne chefen och de, som stått honom närmast, ersatts med nya män. Då det på gr. av det rådande gruppsystemet med dess avsaknad av allmänt erkända partiledare ej är utan vidare klart, vem som bör bli chef för den nya ministären, har republikens president vid valet av konseljpresident en av sina få verkligt betydelsefulla politiska uppgifter. Den, som av republikens president fått i uppdrag att bilda ministär, har full frihet att välja de övriga medl. av ministären. Sedan gammalt anses det, att man vid regeringsbildningen bör taga mera hänsyn till partiställningen i deputeradekammaren än i senaten. Dock har den senare, vilken åtnjuter stort anseende, vid mer än ett tillfälle spelat en viss roll både vid en regerings tillblivelse och vid dess störtande. J.E.N. Rättskipning. Den tidigare, djupgående olikheten mellan n. och s. F. i rättsligt avseende upphävdes genom franska revolutionen (se Cambacerès), och landet fick en enhetlig lag i ”Code civil” (se d. o.) 1804 med därtill sig slutande processlagar 1806 och 1808 samt strafflag 1810. Bland senare nytillkomna lagar märkes särsk. en sammanfattning av arbetsrätten, ”Code de travail”. Ett utmärkande drag för rättskipningen i F. är skillnaden mellan förfarandet i tvistemål och i brottmål. Bland tvistemålen avdömas bagatellmål om intill 3,000 frcs värde samt förtursmål (vräkning m. m.) av fredsdomare (se d. o.), en i varje kanton. Uppgår tvisteföremålets värde till 1,000 frcs, kan den tappande parten klaga hos den vanliga civildomstolen i l:a instans, tribunal civil med 3 domare. Dylik domstol finnes för varje dep., i de folkrikaste dep. uppdelad i flera avd. Från tribunal civil är vad tillåtet till en av landets 26 cours d’appel om 5 domare, motsvarighet till de sv. hovrätterna. Högsta, 3:e instans är cour de cassation i Paris med 11 domare. Dit få emellertid endast rättsfrågan i tvisten, frågan om riktig lagtillämpning dragas, icke sak- och bevisfrågor. Handelsmål avgöras i l:a instans av tribunaux de commerce om 3 köpmän. Tvister mellan arbetare och arbetsgivare om högst 1,000 frcs’ värde bedömas också av särsk. fackdomstolar, conseils de prud-hommes. — I straffsaker avgöra fredsdomare småförseelser och, ss. polisdomstol, ordningsmål. Vanliga brottmål (délits, se d. o.) med högst 5 års fängelse till påföljd avdömas av cours correctionnels om 3 fackdomare. Svårare brottmål (crimes, se d. o.) komma inför cours d’assises, som bestå av 3 fackdomare och 12 jurymän. Alla brottmål skola först undergå en förberedande behandling inför en förhörsdomare (juge d’in-struction), som ant. kan låta åtalet falla el. sända målet till en domstol, där offentlig åklagare för åtalet. Juryn avgör med enkel majoritet skuldfrågan. Har jury icke använts, kan klagas i cours d’appel\ har jury däremot anlitats, må klagas endast i cours de cassation och endast i lagtolkningsfrågor. Processen i F. är genomgående muntlig och offentlig, en ofta anlitad förebild för andra icke anglo-saxiska kulturländer. Advokattvång och advokatmonopol är infört. Advokatståndet är liksom i England uppdelat i 2 klasser, avocat och avoué (se A d v o-k a t). Domarna utnämnas av F:s president och intaga en mycket oberoende ställning, så att de med framgång hävdat sin mening mot politiska påtryckningar. E.K. Förvaltning. Antalet ministrar (vanl. 14—16) växlar något i olika regeringar. I Tardieus ministär 1932 finnas 14, näml, utrikes-, försvars-, finans-, handels- och post-, jordbruks-, inrikes-, kolonial-, undervisnings-, arbets-, pensions-, justitie-, hälsovårdsmhiister, minister för offentliga arbeten, kommunikationer och handelsflottan samt minister för de befriade områdena. Konseljpresidenten pläga- själv stå i spetsen för ett ministerium. En mängd regeringsärenden avgöres av vederbörande fackminister ensam, stundom i samråd med konseljpresidenten (ministerstyrelse), andra avgöras i s. k. kabinettsråd (conseil de ca-binet) med konseljpresidenten som ordf.; vissa ärenden skola åter föredragas i officiellt ministerråd (conseil des ministres), där samtliga ministrar .skola närvara och republikens president är ordf. Den franska förvaltningen är sedan gammalt kännetecknad av stark centrali-sation (se d. o.), vadan fristående centrala ämbetsverk till största delen saknas och hela den ofantliga förvaltningsapparaten dirigeras från ministerierna. Centralisationen innebär även, — 83 — — 84 —