FRANKRIKE den närmast före sekelskiftet en stark opinionsbildning till deras favör, varefter en ny blomst-ringsperiod började för de många landsorts-bankerna, under vilken många av dem organiserade sig i sammanslutningar för att bättre kunna motstå storbankernas inflytande. Under de senaste årtiondena har också samarbetet mellan bankerna i stort vunnit i förståelse och hänsynstagande. 1929 genomförde flertalet banker väldiga kapitalökningar genom nyemissioner, för de största innebärande mer än fördubbling av de egna medlen, för att åvägabringa en bättre proportion mellan fonderna och inlåningen, vilken under de närmast föregående åren vuxit enormt genom hemtagning av franska tillgodohavanden i utlandet. — De främsta depositionsbankerna äro Crédit lyon-nais, Comptoir national d’escompte de Paris och Société générale pour favoriser le dévelop-pement du commerce et de 1’industrie en France (se d. o.). Närmast följa Banque national de credit samt Banque de Paris et de Pays Bas, den senare av affärsbanktyp. Någon sammanfattande statistik över de franska bankerna har icke uppgjorts, varför man här saknar den överblick, som i andra länder står till buds. Det franska sparbanksväsendet går tillbaka till 1818 och har alltid varit ordnat under statens garanti. Sparbankerna äro skyldiga att överlämna sin inlåning till statskassan. Detta system har tidvis medfört betydande svårigheter för statsförvaltningen, som vidtagit oupphörliga förändringar i de maximibelopp, vilka av enskilda deponenter finge insättas, liksom i de räntesatser, efter vilka räntegottgörelse sker. 1919 höjdes maximigränsen för insättningar till 5,000 fr. Sparbankerna fingo under kriget sitt verksamhetsområde utvidgat, i det de blevo berättigade att fungera som tecknings- och inbe-talningsställen för statslån, liksom de även fingo mottaga räntekuponger till dylika lån som likvid vid insättningar. Fastighetskrediten är i Frankrike ordnad genom hypoteksbanker, av vilka Crédit foncier de France (se d. o.) är den ledande och tjänat som mönster för de flesta andra länder. Dessutom finnas penninginst. av andra typer, ss. emissionsbanker och privata finansieringsföre-tag, kooperativa penninginrättningar, postsparbank m. fl. K.W-B. Jordbruket får ännu betraktas som F :s huvudnäring. över hälften av befolkningen (51 %) lever fortfarande på landsbygden. Ej mindre än 46,6 °/o av hela arealen utgöres av åker, trädgårdar och vingårdar. Därtill komma 9,2 % ängsmark i mer el. mindre odlat tillstånd. Den för jordbruket disponerade jorden blir alltså 55,7% el. 300,000 kvkm. — Den med brödsäd (vete, råg, korn, havre, bovete, majs) odlade arealen uppgick 1929 till 108,700 kvkm. Vete är det förnämsta sädesslaget (51,600 kvkm.) med en avkastning 1929 av 87,i mill dt., vilken nätt och jämt täcker behovet (75 mill. dt. för konsumtion och 12 mill. för utsäde). De förnämsta vetedistrikten äro Flandern, Picardie, Parisbäckenet, Vendée och ö. Bretagne. F. ö. odlas vete överallt, där det någorlunda kan betala sig. Havre (35,000 kvkm.) odlas huvudsaki. i n. F. Av rågskörden (16 mill. dt.) erhålles % i Centralmassivet och av bovetet (3,7 mill. dt.) likaledes % i Bretagne. Ehuru jordmånen i allm. är bördig, särsk. i dallandskapen (Loire, Seine, Saöne), är brukningsintensiteten ej särdeles stor (1922—24 av vete 13,3 dt. pr har el. 2/s av i Sverige). Den har dock visat tecken till stegring (1929 16,9 dl. pr har av vete). Ett relativt nytt sädesslag är majs, som odlas i v. Garonnebäckenel och i Saönedalen. Produktionen (5 mill. dt.) läcker dock blott % av behovet. — Av foderväxter odlas foderbetor (7,820 kvkm.) och baljväxler (29,000 kvkm.). Av övriga rotfrukter odlas potatis på 14,700 kvkm. (166 mill. dt.). Centrum är Au-vergne och Bretagne. Sockerbetan odlas i n. Provence men huvudsaki. vid mellersta Seine och därifrån i ett bälte mot n. t. o. m. Picardie och Artois, där den tages i växelbruk med vete. Totalarealen är 246 kvkm. med en avkastning av 53,5 mill. dt. Odlingen försiggår i n. i stor stil. Här finnas 70% av F:s sockerfabriker. I Europa ha endast Tyskland och Tjeckoslovakien större råsockerproduk-tion. — Det intensivaste jordbruket sker i form av grönsaksodling i närheten av de stora städerna och fruktkultur (äpplen och päron i Garonne- och Rhöne-sänkorna, men framförallt i Normandie och Bretagne, där äppelvin, cider, ersätter druvvinet). — Jämte vetet är dock vinet F:s viktigaste kulturväxt. Vinodlingarna upptogo 1929 14,400 kvkm. Deras n. gräns markeras av en linje från Loires mynning över Paris till Se dan. S. om denna linje odlas vin i alla dep. utom i Cantal, Haute-Vienne, Creuse, Seine-el-Marne, Meuse och Meurthe-et-Moselle. Den förnämsta vinkulturen är dock koncentrerad till vissa huvudområden. Det viktigaste är det mediterrana F., där de milda vintrarna och de torra heta somrarna gynna denna form av jordbruket framför varje annan. Det lönar sig här bättre att odla vin än vete, och den till brödsäd nödvändiga mängden av det senare köpes utifrån. I Roussillon, Languedoc och s. Provence upptages % av hela arealen av vingårdar, i vissa dep. utgöra de 90—95 % — 99 — — 100 —