Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Religiösa förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
rade hon genom humanitära åtgärder, ss.
proklamerandet av Gudsfreden (se d. o.), den
krigiska andan tog hon i sin tjänst under
korstågen, sjukhus och välgörenhetsanstalter
inrättades, och klostrens antal växte ständigt.
För den andliga odlingen blevo klostren i
Cluny, Citeaux och Clairvaux ledande, senare
även teol. fakulteten i Paris samt Sorbonne.
Konsten utvecklades nästan uteslutande inom
kyrkan, en mängd romanska och senare gotiska
kyrkobyggnader uppfördes. De religiösa
festerna voro otaliga. Helgondyrkan började nu få
iast form (och därmed början till avlaten),
i kyrkan uppfördes mysteriespel, ur vilka den
moderna teatern utvecklats. Men under
samma period framträdde efter hand andra, av
kyrkan oberoende andliga strömningar:
riddar-väsendet, de kätterska valdenserna och
a 1 b i g e n s e r n a (se d. o.), vilka senare ledde
till den framförallt åt dominikanorden
anförtrodda inkvisitionen.
Roms auktoritet, bestyrkt genom de s. k.
pseu-doisidoriska dekretalerna (se d. o.) från o. 850,
besvärade kungamakten. Under påvarnas s. k.
baby’oniska fångenskap i Avignon 1309—77
blev j de helt beroende av F :s konungar. Man
strävade efter att grunda en s. k. gallikansk
kyrka (se d. o.), självständig i förhållande till
Rom men beroende av kungamakten. Och
samtidigt som Jeanne d’A r c, handlande
på den personliga inspirationens auktoritet,
räddade F., proklamerades genom den s. k.
pragmatiska sanktionen i Bourges
(1438), att de allmänna kyrkomötenas
auktoritet stod över påvens. Reformationen
befordrade ytterligare dessa frihetssträvanden. Dess
orsaker voro i F. som överallt behovet av
kyrkliga reformer samt andlig och intellektuell
frihet. Förberedd av Lefèvre d’É t a p 1 e s
och F a r e 1, genomfördes den av Calvin
och spred sig över hela landet. Spänningen
mellan katoliker och protestanter utlöste sig
dock snar: i förödande religionskrig
(Bartolo-meinatten ^/b 1572). Genom det av Henrik IV
utfärdade e d i k t e t i Nantes 1598 fingo
dock protestanterna bl. a. fri religionsutövning
och fulla medborgerliga rättigheter, men under
Ludvig XIV kom det till nya förföljelser mot
protestanterna (se D r a g o n a d e r), och 1685
upphävdes nantesiska ediktet, varefter en stor
mängd protestanter, många tillhörande landets
dugligaste medborgare, utvandrade, medan
andra flydde till Cevennernas bergstrakter (jfr
Camisarder). — Ludvig XIV sökte
emellertid åstadkomma en enad, självständig,
gallikansk kyrka, i dessa strävanden understödd
av kyrkans främsta ledare, B o s s u e t. Kyrkan
förblev dock splittrad framför allt genom den
stora striden mellan jansenisterna och
jesuiterna.
Med protestanterna i landsflykt,
jansenisterna krossade och jesuiterna ömsevis vid makten,
ömsevis fördrivna, blev kyrkan under
1700-talet endast en fasad. Den religiösa tron var
i det närmaste utdöd, men reformationens
frihetsande levde kvar i upplysningstidens filosofi
(hos Montesquieu, Voltaire, encyklopedisterna,
Rousseau) och fick vid revolutionen 1789 ett
mera mystiskt betonat uttryck i
proklamerandet av människans rättigheter (la déclaration
des droits de 1’homme).
1801 slöt Bonaparte ett fördrag med Pius VII,
varvid den katolska kyrkan efter
revolutionstidens religionslösa period blev (jämte
reformerta och luteraner) officiellt erkänd i F.
Detta konkordat gällde, ända tills lagen av */i2
1905 ang. skilsmässa mellan stat och kyrka
trädde i kraft. Genom denna lag upphävde
republiken konkordatet och medgav
samvetsfrihet och fri kultutövning åt medl. av olika
religioner men erkände däremot ingen
statsreligion, varvid alla statsliga och kommunala
anslag till religiösa ändamål indrogos. Enl.
lagens föreskrift bildade protestanter och judar
genast s. k. kultföreningar, vilka skulle var för
sig sörja för sitt prästerskap och till dem
överlåtna kyrkobyggnader. Men genom encyklikan
”Vehementer nos” u/2 1906 förkastade Pius X
skilsmässolagen och förbjöd i encyklikan
”Gra-vissimo officii munere” 10/s s. å. katolikerna
att bilda några kultföreningar. I denna ömtåliga
situation, där påven inga medgivanden gjorde,
löstes sluti. konflikten så, att staten 1907
hän-.visade till en tidigare föreningslag av 1901, som
gjorde religiösa sammanslutningar beroende av
statens godkännande, och tillät, att
kyrkobyggnader fingo användas, utan att kultföreningar
bildades, varvid katolska kyrkan faktiskt
erhöll en betydande rörelsefrihet, även om den
principiella motsättningen till staten kvarstod.
1923 återupprättades de 1904 brutna
diplomatiska förbindelserna mellan F. och Vatikanen i
syfte att få de kyrkliga förhållandena i
Elsass-Lothringen reglerade, där man alltjämt
efterlevde konkordatet. Den katolska kyrkan
upprättade då i försonlig anda i F.
diecesanför-eningar, och 1929 gav parlamentet vissa
mis-sionskongregationer rätt att i F. ha
utbildnings-anstalter.
Den religiösa kretsenheten är församlingen
(paroisse), ledd av en kyrkoherde (curé), som
även kan ha en präst (vicaire) till hjälp.
Curé-doyen (prost) kallas kyrkoherden i
kantonens (som består av 10—12 församlingar)
förnämsta ort. Stiftet (diocèse) ledes av en
biskop, ärkebiskopsdömet av en ärkebiskop.
— 107 —
— 108 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
