FRANKRIKE rade hon genom humanitära åtgärder, ss. proklamerandet av Gudsfreden (se d. o.), den krigiska andan tog hon i sin tjänst under korstågen, sjukhus och välgörenhetsanstalter inrättades, och klostrens antal växte ständigt. För den andliga odlingen blevo klostren i Cluny, Citeaux och Clairvaux ledande, senare även teol. fakulteten i Paris samt Sorbonne. Konsten utvecklades nästan uteslutande inom kyrkan, en mängd romanska och senare gotiska kyrkobyggnader uppfördes. De religiösa festerna voro otaliga. Helgondyrkan började nu få iast form (och därmed början till avlaten), i kyrkan uppfördes mysteriespel, ur vilka den moderna teatern utvecklats. Men under samma period framträdde efter hand andra, av kyrkan oberoende andliga strömningar: riddar-väsendet, de kätterska valdenserna och a 1 b i g e n s e r n a (se d. o.), vilka senare ledde till den framförallt åt dominikanorden anförtrodda inkvisitionen. Roms auktoritet, bestyrkt genom de s. k. pseu-doisidoriska dekretalerna (se d. o.) från o. 850, besvärade kungamakten. Under påvarnas s. k. baby’oniska fångenskap i Avignon 1309—77 blev j de helt beroende av F :s konungar. Man strävade efter att grunda en s. k. gallikansk kyrka (se d. o.), självständig i förhållande till Rom men beroende av kungamakten. Och samtidigt som Jeanne d’A r c, handlande på den personliga inspirationens auktoritet, räddade F., proklamerades genom den s. k. pragmatiska sanktionen i Bourges (1438), att de allmänna kyrkomötenas auktoritet stod över påvens. Reformationen befordrade ytterligare dessa frihetssträvanden. Dess orsaker voro i F. som överallt behovet av kyrkliga reformer samt andlig och intellektuell frihet. Förberedd av Lefèvre d’É t a p 1 e s och F a r e 1, genomfördes den av Calvin och spred sig över hela landet. Spänningen mellan katoliker och protestanter utlöste sig dock snar: i förödande religionskrig (Bartolo-meinatten ^/b 1572). Genom det av Henrik IV utfärdade e d i k t e t i Nantes 1598 fingo dock protestanterna bl. a. fri religionsutövning och fulla medborgerliga rättigheter, men under Ludvig XIV kom det till nya förföljelser mot protestanterna (se D r a g o n a d e r), och 1685 upphävdes nantesiska ediktet, varefter en stor mängd protestanter, många tillhörande landets dugligaste medborgare, utvandrade, medan andra flydde till Cevennernas bergstrakter (jfr Camisarder). — Ludvig XIV sökte emellertid åstadkomma en enad, självständig, gallikansk kyrka, i dessa strävanden understödd av kyrkans främsta ledare, B o s s u e t. Kyrkan förblev dock splittrad framför allt genom den stora striden mellan jansenisterna och jesuiterna. Med protestanterna i landsflykt, jansenisterna krossade och jesuiterna ömsevis vid makten, ömsevis fördrivna, blev kyrkan under 1700-talet endast en fasad. Den religiösa tron var i det närmaste utdöd, men reformationens frihetsande levde kvar i upplysningstidens filosofi (hos Montesquieu, Voltaire, encyklopedisterna, Rousseau) och fick vid revolutionen 1789 ett mera mystiskt betonat uttryck i proklamerandet av människans rättigheter (la déclaration des droits de 1’homme). 1801 slöt Bonaparte ett fördrag med Pius VII, varvid den katolska kyrkan efter revolutionstidens religionslösa period blev (jämte reformerta och luteraner) officiellt erkänd i F. Detta konkordat gällde, ända tills lagen av */i2 1905 ang. skilsmässa mellan stat och kyrka trädde i kraft. Genom denna lag upphävde republiken konkordatet och medgav samvetsfrihet och fri kultutövning åt medl. av olika religioner men erkände däremot ingen statsreligion, varvid alla statsliga och kommunala anslag till religiösa ändamål indrogos. Enl. lagens föreskrift bildade protestanter och judar genast s. k. kultföreningar, vilka skulle var för sig sörja för sitt prästerskap och till dem överlåtna kyrkobyggnader. Men genom encyklikan ”Vehementer nos” u/2 1906 förkastade Pius X skilsmässolagen och förbjöd i encyklikan ”Gra-vissimo officii munere” 10/s s. å. katolikerna att bilda några kultföreningar. I denna ömtåliga situation, där påven inga medgivanden gjorde, löstes sluti. konflikten så, att staten 1907 hän-.visade till en tidigare föreningslag av 1901, som gjorde religiösa sammanslutningar beroende av statens godkännande, och tillät, att kyrkobyggnader fingo användas, utan att kultföreningar bildades, varvid katolska kyrkan faktiskt erhöll en betydande rörelsefrihet, även om den principiella motsättningen till staten kvarstod. 1923 återupprättades de 1904 brutna diplomatiska förbindelserna mellan F. och Vatikanen i syfte att få de kyrkliga förhållandena i Elsass-Lothringen reglerade, där man alltjämt efterlevde konkordatet. Den katolska kyrkan upprättade då i försonlig anda i F. diecesanför-eningar, och 1929 gav parlamentet vissa mis-sionskongregationer rätt att i F. ha utbildnings-anstalter. Den religiösa kretsenheten är församlingen (paroisse), ledd av en kyrkoherde (curé), som även kan ha en präst (vicaire) till hjälp. Curé-doyen (prost) kallas kyrkoherden i kantonens (som består av 10—12 församlingar) förnämsta ort. Stiftet (diocèse) ledes av en biskop, ärkebiskopsdömet av en ärkebiskop. — 107 — — 108 —