FRANKRIKE tar, vilka framställdes som medeltidsriddare med de bisarraste äventyr, dels slutl. kärleksförhållanden och en därmed förbunden psykologi. Allt detta var främmande för chans ons de geste. Bland legenderna äro de, som röra sig om Tristan och Isolde, (se d. o.), om konung Artur (se A r t u r-s a g a n) och hans tolv pärer, om det heliga kärlet graal (se d. o.) de mest bearbetade. Mästaren på detta område var ChrestiendeTroyes. Besläktad med denna diktning var den keltiska versnovellen, lai, sådan den odlades vid mitten av 1100-ta-let av M a r i e d e F r a n c e; hon var måhända den första, som upptog keltiska ämnen. Även dessa dikter spredo sig liksom chansans de geste till främmande länder, och i Norden återfinnas några av dem i Eufemiavisorna och Streng-lejkar. De antika hjältarna framställas i äventyrsromaner om Aeneas, Troja (av Beneeit de Sainte-More, se nedan), Tebe m. m. och framför allt i romaner om Alexander, av vilka en i senare delen av 1100-talet gjord kompilation blev populär och vars 12-staviga versmått givit upphov till benämningen alexandrin (se d. o.). — En mångfald andra romaner och noveller, även på prosa, ha motiv från skilda håll, ofta från österlandet, ss. romanen om Sju sovare, om Flores och Blanzeflor. Blandad vers och prosa har novellen ”Aucassin och Nicolette”. Satirisk och burlesk är den versnovell, som kallas fabliau (se d. o.), och de kompilationer av djurfabler, som föreligga i ”Roman de Renart” och dess fortsättningar. En epik, som bildar övergång till den religiösa och didaktiska litteraturen, är helgonlegenden, som odlas flitigt alltifrån den på anglonormandiska skrivna ”Voyage de Brendan” (o. 1121) till den stora kompilationen ”Miracles de la Sainte Vierge” av Gautier de Coincy (d. 1236). På detta område finna vi även Marie de France med en dikt om det omtyckta ämnet S:t Patriks Purgatorium. Som religiös och didaktisk litteratur framträda övers, av några av bibelns böcker, äldst på det anglonormandiska språkområdet, predikningar o. a. uppbyggelseskrifter, vidare de från ”Disciplina clericalis” (se d. o.) kända förmaningarna och berättelserna, bearbetade i flera versioner, i ”Castoiement d’un père å son fils”, i ”Dolopathos” o. s. v. Läroböcker om djur, bestiaires, och om stenar, lapidaires, förekomma redan från första hälften av 1100-talet, då en anglonormandisk klerk versifierade sådana. Dialogerade batailles, débats, disputai-sons, dits voro också av didaktisk art. Till den didaktiska litteraturen ansluter sig dels ”Roman de la rose” (se d. o.), dels rimkrönikorna. Den äldsta är den anglonormandiska ”Esto- rie des engleis” av Gaimar från ung. 1150 Kort därpå skriver den normandiske skalden W a c e sin ”Brut” och sin ”Roman de Rou” och Beneeit de Saint e-M o r e sin ”Hi-stoire des ducs de Normandie” (42,000 8-staviga vers). Bland senare rimkrönikor är ”Chronique rimée” av Philippe Mousket från Tour-nai att nämna; det är F:s historia till 1242 (31,000 vers). Den lyriska poesien var under 1100—1200-talen rätt torftig. Den hade visserligen till en del ett nationellt ursprung, särsk. i romanserna, kallade chansons d’histoire el., som de kallades i Nordfrankrike, å toile, och i jeux partis, ett slags poetiska debatter; men de franska trou-veurs läto sig huvudsaki. inspireras av de pro-vensalska trubadurerna, ss. i pastourelles, ron-deaux, tengons m. m. De mest kända lyrikerna el. trouveurs äro Chrestien de T r o y-es, le chåtelain de Couci (d. 1204), Conon de Béthune (d. 1220) och R u s-tebeuf (d. 1280). — Dramat utvecklade sig ur gudstjänsthandlingar men får först under nästa period kraftigare uppsving. Ett drama om syndafallet, ”Le drame d’Adam”, är bevarat från mitten av 1100-talet. Det är förf, av en anglonormandisk skald och trol. i England (el. i Normandie). Vissa scener äro verkligt dramatiska och dialogen ofta livlig. Av världslig karaktär och ofta roande är ”Le jeu de Saint Nicolas” o. 1200, av Jean Bodel från Arras, som även gjort sig bemärkt som episk och lyrisk förf. Ett dramatiskt divertissement, ”Le jeu de la feuillée,” och ett sångstycke, ”Robin et Marion”, härstamma från Adam de la Ha le (d. 1286?), känd även som lyriker. Prosan odlades under 1100—1200-talen mindre än poesien. Utom de förut nämnda uppbyg-gelseskrifterna och de fåtaliga novellerna el. romanerna är det eg. i historien, som den kommer till användning; så i Villehardouins ”Conqueste de Constantinople” (o. 1212) och i Joinvilles (1225—1317) ”Histoire de Saint Louis” (avslutad o. 1272). Vid 1300-talets början (G. Paris sätter gränsen till 1328, huset Valois’ tronbestigning) får den franska litteraturen en ny karaktär: under de första 100 åren (100-årskrigen) är litteraturen en svag avglans av den föregående litteraturen utom på dramats område; därpå sätta de lärda studierna, det italienska inflytandet och renässansen sin prägel på den nya perioden, till dess i början av 1600-talet de nationella och puristiska tendenserna grundlägga klassicismens period. — Den episka poesien fortlever eg. i prosaupplösningar, ty prosan var under denna period det huvudsakliga uttrycksmedlet. Först Ronsard (1524—85) sökte med sin — 117 — — 118 —