Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
”Franciade” uppliva hjältedikten. Den episka
prosan däremot odlas flitigt och med
framgång, vanl. under italienskt inflytande, ss. i
”Cent nouvelles nouvelles” (se d. o.), i ”Jean
de Paris”, i Antoine de la Sales (d. o.
1460) romaner, särsk. ”Le petit Jean de
Saintré”, framförallt i ”Gargantua et
Panta-gruel” av R a b e 1 a i s (o. 1490—1553).
Rabe-lais fann efterföljare i Bonaventure de
P é r i e r (d. 1544) och Noèl du Fail.
Boc-caccios ”Decamerone” efterbildades av
Marguerite de Navarre (1492—1549) i den
ofullbordade ”Heptaméron”. Alla dessa verk
äro uppsluppna, ofta till plumphet, och vanl.
satiriska. — Lyriken blir torr och formelartad i
t. ex. E u s t a c h e D e s c h a m p s’ (o. 1345—
1404), Froissarts (o. 1337—1410),
Christine de Pisans (1363—1429), A 1 a i n
C h a r t i e r s (o. 1385—1430-talet) dikter. En
verklig inspiration röjer Charles d’O
r-léans (1391—1465) och framför allt F r a
n-?ois Villon (1431—1480-talet), det största
diktarnamnet i F:s medeltidslitteratur. Det
konventionella och förkonstlade maneret
återkommer, i sht hos les grands rhétoriqueurs vid
hoven i Bourgogne och Flandern i slutet av
1400-talet och början av 1500-talet; dock höjer
sig den förnämste av dem, Jean Le Maire
de Beiges (d. o. 1525), ofta till verklig
poetisk flykt och blir en förelöpare till poesiens
pånyttfödare, Clément Marot (1496—
1544), som lyckades småningom frigöra sig från
förkonstlingen och återge åt dikten naturlighet
och känsla. En verkligt stor lyriker är slutl.
R o n s a r d trots de nya och främmande
former, varmed han och hans sångarbröder i
P 1 e j a d e n (se d. o.) ville rikta poesien. Då
dessa utmönstras av Fr an? o is Malherbe
(1555—1628),’ förberedes klassicismen. —
Dramat fick under denna period ett utomordentligt
uppsving. Ur helgonlegenderna utvecklades
först genom dramatisering miracles (se d. o.),
under 1400-talet undanträngda av mystères (se
d. o.). Bland världsliga mystères, s. k. farces,
soties, moralités, är farsen om advokaten
Pa-thelin (se d. o.) särsk. berömd. Till 1500-talet
hör mysteriet ”Saint Louis” av Gringore. För
uppförande av alla dessa dramer, som togo
flera dagar och stor personal i anspråk, bildades
stora skådespelarsällskap, ss. La Basoche, Les
enfants sans souci från ung. 1380, La confrérie
de la passion (se d. o.) från slutet av 1300-talet
till 1676. En fullst. motsats mot det nationella
och formlösa dramat bildar det, som uppstår
under inflytande av de lärda studierna och
renässansen och som efter obetydliga försök når
fram till konstnärlig utformning i ”Cléopatre”
(1552), Frankrikes första reguljära tragedi, av
Étienne Jodelle (1532—73). Efter
honom följa Robert Garnier (1534—90),
Antoine de Monchrestien m. fl. Den
reguljära komedien utgöres under 1500-talet
av bearbetningar av latinska och italienska
original, till dess Jodelle framträder med sin
relativt självständiga, mycket slippriga ”Eugène”
1552, varemot Larivey (o. 1540—o. 1615)
blott bearbetar italienska pjäser. — Den mycket
betydande prosalitteraturen omfattar i sht
historiska och religiösa ämnen. Den gamla
krö-nikeskrivningen utvecklar sig till pragmatisk
historieskrivning i Froissarts (o. 1337—
1410) ”Chroniques” och C o m i n e s’ (d. 1509)
”Mémoires”. Lärda originalforskningar
föreligga i Estienne Pasquiers ”Recherches de
la France” (1561—70) och i Claude
Fau-c h e t s ”Antiquités gauloises et fran^oises”
(1579—1601), under det att B 1 a i s e d e M o n
t-luc (d. 1577) i sina ”Commentaires” skattar
åt den för tiden och längre fram (B r a n t ö m e)
moderna smaken för memoarer. Den historiska
stilen vinner mycket genom Jacques A m
y-o t s (d. 1593) högt skattade övers, av
Plutar-chos’ biografier. Den religiösa litteraturens
förnämsta representanter äro Calvin (1509—
64), Théodore de Bèze (1519—1605), som
även författat en berömd biblisk tragedi
”Abraham sacrifiant”, och F r an c o i s de Sales
(1567—1622), berömd som predikant. Bl. a.
vetenskaper är filosofien företrädd av Michel
de Montaigne (1533—92), vars
”Es-sais” tillhöra den franska litteraturens yppersta
alster, och av dela Boétie (1530—63), vars
”Contre-Un” el. ”Sur la servitude volontaire”
är en ljungande protest mot tyranniet.
Naturvetenskapen har en odlare i Bernard P
a-lissy (1510—89), läkarkonsten en förnämlig
representant i Ambroise Paré (o. 1510—
91) och språkvetenskapen två hängivna idkare
iRobertEstienne (1503—59) och Henri
Estienne (1528—98). J.V.
1 6 0 0—1 7 8 9. 1600-talet är i fransk litteratur
”det stora tidevarvet”. Richelieus och Ludvig
XIV:s starka statsmakt åtföljes av en av
samma enhetssträvan präglad, intensiv kulturupp
blomstring, som avsätter värdefulla frukter
inom litteraturen. Den under årh. stegrade
förfiningen, den utsökta salongskulturen och det
pompösa, etiketlsbetonade hovlivet influera den
i utveckling stadda litteraturen, som når sin
höjdpunkt i frans k-k lassicismen.
Kulturlivet centraliseras i hög grad till Paris, ty
huvudstaden med hovet, de aristokratiska sa
longerna och det bildade borgerskapet anger
tonen för landet i dess helhet; utom Paris
möta eg. blott litteraturutvecklingens avigsidor.
”Studera hovet och lär känna staden”, skriver
— 119 —
— 120 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
