FRANKRIKE ”Franciade” uppliva hjältedikten. Den episka prosan däremot odlas flitigt och med framgång, vanl. under italienskt inflytande, ss. i ”Cent nouvelles nouvelles” (se d. o.), i ”Jean de Paris”, i Antoine de la Sales (d. o. 1460) romaner, särsk. ”Le petit Jean de Saintré”, framförallt i ”Gargantua et Panta-gruel” av R a b e 1 a i s (o. 1490—1553). Rabe-lais fann efterföljare i Bonaventure de P é r i e r (d. 1544) och Noèl du Fail. Boc-caccios ”Decamerone” efterbildades av Marguerite de Navarre (1492—1549) i den ofullbordade ”Heptaméron”. Alla dessa verk äro uppsluppna, ofta till plumphet, och vanl. satiriska. — Lyriken blir torr och formelartad i t. ex. E u s t a c h e D e s c h a m p s’ (o. 1345— 1404), Froissarts (o. 1337—1410), Christine de Pisans (1363—1429), A 1 a i n C h a r t i e r s (o. 1385—1430-talet) dikter. En verklig inspiration röjer Charles d’O r-léans (1391—1465) och framför allt F r a n-?ois Villon (1431—1480-talet), det största diktarnamnet i F:s medeltidslitteratur. Det konventionella och förkonstlade maneret återkommer, i sht hos les grands rhétoriqueurs vid hoven i Bourgogne och Flandern i slutet av 1400-talet och början av 1500-talet; dock höjer sig den förnämste av dem, Jean Le Maire de Beiges (d. o. 1525), ofta till verklig poetisk flykt och blir en förelöpare till poesiens pånyttfödare, Clément Marot (1496— 1544), som lyckades småningom frigöra sig från förkonstlingen och återge åt dikten naturlighet och känsla. En verkligt stor lyriker är slutl. R o n s a r d trots de nya och främmande former, varmed han och hans sångarbröder i P 1 e j a d e n (se d. o.) ville rikta poesien. Då dessa utmönstras av Fr an? o is Malherbe (1555—1628),' förberedes klassicismen. — Dramat fick under denna period ett utomordentligt uppsving. Ur helgonlegenderna utvecklades först genom dramatisering miracles (se d. o.), under 1400-talet undanträngda av mystères (se d. o.). Bland världsliga mystères, s. k. farces, soties, moralités, är farsen om advokaten Pa-thelin (se d. o.) särsk. berömd. Till 1500-talet hör mysteriet ”Saint Louis” av Gringore. För uppförande av alla dessa dramer, som togo flera dagar och stor personal i anspråk, bildades stora skådespelarsällskap, ss. La Basoche, Les enfants sans souci från ung. 1380, La confrérie de la passion (se d. o.) från slutet av 1300-talet till 1676. En fullst. motsats mot det nationella och formlösa dramat bildar det, som uppstår under inflytande av de lärda studierna och renässansen och som efter obetydliga försök når fram till konstnärlig utformning i ”Cléopatre” (1552), Frankrikes första reguljära tragedi, av Étienne Jodelle (1532—73). Efter honom följa Robert Garnier (1534—90), Antoine de Monchrestien m. fl. Den reguljära komedien utgöres under 1500-talet av bearbetningar av latinska och italienska original, till dess Jodelle framträder med sin relativt självständiga, mycket slippriga ”Eugène” 1552, varemot Larivey (o. 1540—o. 1615) blott bearbetar italienska pjäser. — Den mycket betydande prosalitteraturen omfattar i sht historiska och religiösa ämnen. Den gamla krö-nikeskrivningen utvecklar sig till pragmatisk historieskrivning i Froissarts (o. 1337— 1410) ”Chroniques” och C o m i n e s’ (d. 1509) ”Mémoires”. Lärda originalforskningar föreligga i Estienne Pasquiers ”Recherches de la France” (1561—70) och i Claude Fau-c h e t s ”Antiquités gauloises et fran^oises” (1579—1601), under det att B 1 a i s e d e M o n t-luc (d. 1577) i sina ”Commentaires” skattar åt den för tiden och längre fram (B r a n t ö m e) moderna smaken för memoarer. Den historiska stilen vinner mycket genom Jacques A m y-o t s (d. 1593) högt skattade övers, av Plutar-chos’ biografier. Den religiösa litteraturens förnämsta representanter äro Calvin (1509— 64), Théodore de Bèze (1519—1605), som även författat en berömd biblisk tragedi ”Abraham sacrifiant”, och F r an c o i s de Sales (1567—1622), berömd som predikant. Bl. a. vetenskaper är filosofien företrädd av Michel de Montaigne (1533—92), vars ”Es-sais” tillhöra den franska litteraturens yppersta alster, och av dela Boétie (1530—63), vars ”Contre-Un” el. ”Sur la servitude volontaire” är en ljungande protest mot tyranniet. Naturvetenskapen har en odlare i Bernard P a-lissy (1510—89), läkarkonsten en förnämlig representant i Ambroise Paré (o. 1510— 91) och språkvetenskapen två hängivna idkare iRobertEstienne (1503—59) och Henri Estienne (1528—98). J.V. 1 6 0 0—1 7 8 9. 1600-talet är i fransk litteratur ”det stora tidevarvet”. Richelieus och Ludvig XIV:s starka statsmakt åtföljes av en av samma enhetssträvan präglad, intensiv kulturupp blomstring, som avsätter värdefulla frukter inom litteraturen. Den under årh. stegrade förfiningen, den utsökta salongskulturen och det pompösa, etiketlsbetonade hovlivet influera den i utveckling stadda litteraturen, som når sin höjdpunkt i frans k-k lassicismen. Kulturlivet centraliseras i hög grad till Paris, ty huvudstaden med hovet, de aristokratiska sa longerna och det bildade borgerskapet anger tonen för landet i dess helhet; utom Paris möta eg. blott litteraturutvecklingens avigsidor. ”Studera hovet och lär känna staden”, skriver — 119 — — 120 —