FRANKRIKE fransk-klassicismens teoretiker B o i 1 e a u (1636 —1711). — Ehuru antikens verk efterbildas och av tidens smakdomare uppställas som rättesnören och förebilder, skapas dock en nationellt självständig, typiskt fransk litteratur, som i sin tur blir ett mönster för andra länders diktning. Nya diktarter fullkomnas och få småningom sin allmänt godkända form, medan deras regler samtidigt fastslås som definitiva och orubbliga; härigenom uppstår ett ofta tryckande regeltvång, som ett följ. årh. skall finna tyngande och därför sträva att, på sina håll, radikalt avkasta sig. Den betydelsefullaste diktartens, dramats, utveckling visar, hur de från antikens diktning hämtade reglerna vinna seger. De friare slagen, tragikomedien, som närmare sam manhängde med medeltidens formlösa folkskådespel och som fann en talangfull förf, i Alexandre Hardy (1569--1631), och den operamässiga pastoralen, dominerade vid seklets början i publikgunsten över den antikimi-terande tragedien, som den ronsardska skolan infört. Men genom Jean de Mairets (1604 —86) ”Sophonisbe” (1634) grundlädes den av tidens, rummets och handlingens enhet karakteriserade tragedi, som Pierre Corneille (1604—84) — med vissa inskränkningar — men framförallt Jean Racine (1639—99) skulle bringa till fullkomlighet. En i förhållande till antika mönster självständigare utveckling får komedien tack vare Molière (1622—73), som anknyter sin lustspelsdiktning icke blott till antikens komedi utan även till den gamla realistiska franska farsen, vilket en strängare smakdomare som Boileau ej alltid gillade. Samma friska realism och samma utnyttjande av antika mönster och inhemsk tradition som hos Molière möter i Jean de La Fontaines (1621— 95) fabler, som genom sin dramatiska livfullhet äro besläktade med komedien. — Medan dramat alltfort förblir en levande diktart, har 1600-talets antikimiterande epos (av Georges de Scudéry, 1601—67, m. fl.) blott litterärt intresse trots försöken av Jean D e s-marets de Saint-Sorlin (1595—1676) o. a. att modernisera det i kristen anda. — Nor-maliseringsprocessen inom litteraturen börjar redan med Malherbe (1555—1628), som verkar för ett gott franskt språk, frigjort från såväl utländskt inflytande som dialektala inslag. Han strävar efter klarhet, ordning och tydlighet och polerar versformerna och språket med samma omsorg. Härigenom får den individuella fantasien mindre spelrum, till vilket även René Descartes’ (1596—1650) förnuftsfilosofi bidrar. Malherbe hade en del direkta lärjungar, t. ex. Fr an ? oi s de M a y-nard (1582—1646), som iakttogo mästarens stränga formtukt, men hans idéer buro eg. frukt först under fransk-klassicismen; Boileau hyllar honom som den store reformatorn. Individualistiskt godtycke och fantasi utmärka flera förf, under seklets förra hälft, t. ex. satirikern Mathurin Régnier (1573—1613) och C y-rano de Bergerac (1619—55), förf, till en fantastisk reseroman. — Arbetet på språkets och formens förfining och fullkomning leder inom salongerna till preciositet, vilket visar sig i det sökta uttrycket, den förkonstlade omskrivningen. Mot denna utveckling sker en reaktion med Boileau och Molière. Den märkligaste av dessa salonger är Hotel de Rambo u i 11 e t, där den intelligenta värdinnan, Catherine de Vivonne, 1618—60 samlade kring sig förf., litterära finsmakare och ädlingar; man fördrev tiden med förfinat umgängesliv, konversation, poesi m. m. Bland de inom denna krets mest uppskattade förf, märkas brevskrivaren Guez de Balzac (1597—1654) och artighetsskalden Vincent Voiture (1598 —1648). För utbildande av en förfinad smak har Hotel de Rambouillet spelat en stor roll. Den preciösa andan får sitt karakteristiska uttryck i tidens idealistiska roman; i H o n o r é d’U r f é s (1568—1625) herderoman ”L’Astrée” äro personerna förklädda salongsmänniskor och i Mlle de Scudérys (1607—1701) heroiska romaner ”Artamène”, ”Clélie” m. fl. möter salongskonversationens subtila erotiska psykologi. Detta salongernas psykologiska intresse har befordrat flera av fransk-klassicismens betydelsefullaste verk, Racines själstragedier, Mme deLafayettes (1634—93) roman ”La princesse de Clève”, JeandeLaBruyères (1645—96) essayer, La Rochefoucaulds (1613—80) maximer m. m. — Jämte salongerna utövade Franska akademien ett viktigt inflytande på litteraturen. Urspr. en privat sammanslutning av några litteraturintresserade, som brukade samlas hos Valentin C o n-rart (1603—75), gjordes den av Richelieu 1635 till statsinst. bl. a. med uppgift att verka för språkets förbättring. Ej minst genom sin av Jean Chapelain (1595—1674) förf, kritik av Corneilles skådespel ”Le Cid” (1736) bidrog akad. att hävda reglernas betydelse. — Under årh:s senare del, då fransk-klassicismen med Racine, Molière, Boileau, Bossuet, Fénélon m. fl. som främsta namn behärskar litteraturen, gör sig Ludvig XIV:s personliga inflytande gällande; han visar de stora förf, sin aktning och ger dem genom sitt beskydd ett större socialt anseende, samtidigt som de i och genom sina verk förhärliga hans tidsålder. Lovprisandet av Ludvig XIV och hans tid leder slutl. till en underskattning av tidigare kultur — 121 — — 122 —