FRANKRIKE epoker, vilket bl. a. visar sig i Charles Perraults (1628—1703) entusiastiska upphöjande av den moderna kulturen på antikens bekostnad. Detta, som blir ett viktigt led i den litterära striden om antikens el. den moderna tidens företräde, la querelle des anciens et des mödernes, innebär en uppgörelse med klassicismens tro på antikefterhärmningens värde och bebådar en ny tid, behärskad av litterär själv-ständighetssträvan och framstegstro. Under 1700-talet sker en upplösning av fransk-klassicismens stränga formkultur. Idéer utifrån, främst från England, tränga in och påverka såväl de litterära formerna som livsåskådningen. Hovel förlorar nu sitt inflytande på litteraturen; däremot spela salongerna, som ej längre äro uteslutande aristokratiska, en mycket stor roll, och deras utveckling under seklet visar den allmänna åskådningens radikalisering. De mest berömda salongerna äro Mme Geoffrins, Mme Tencins, Mme Du Def-fands och Mlle Lepinasses. Även ett litterärt kaféliv blomstrar upp. En mer borgerligt betonad litteratur ser dagen. — 1600-talets car-tesianska, rationalistiska filosofi undantränges av den engelska empirismen; en av de främsta förespråkarna för engelska idéer är Voltaire. Kristendomen, som under 1600-talet haft betydande förkämpar i Blaise Pascal (1623 —62) och Jacques Bénigne Bossuet (1627—1704), och den religiösa auktoritetstron få vika för en radikalare religionsuppfattning, deismen el. ateismen; även de politiska åsikterna och samhällsuppfattningen radikaliseras — allt företeelser karakteristiska för upplysnings-rörelsen, vars längst gående konsekvenser företrädas av encyklopedisterna, D i d e r o t, d’A lembert, Helvétius, Holbach m. fl. För upplysningsidéerna, som i fransk form förberedas av Pierre Bayle (1647—1706) och Fontenelle (1657—1757), blir litteraturen språkrör och propagandamedel. Om klassicismen sysslade med människans psykologiska problem, intressera sig 1700-talets diktare företrädesvis för frågor, som bero av hennes ställning som samhällsvarelse, hennes hållning till tidens aktuella problem, och sträva att popularisera såväl tidens vetande som brännbara idéer. De ur denna synpunkt typiska upplys-ningsmännen äro Voltaire (1694—1778) och Montesquieu (1689—1755), av vilka den förre kan sägas förkroppsliga den galliska anden under 1700-talet. — Under 1700-talet upplösas de fransk-klassicistiska genrerna, och nya uppstå. Den klassiska tragedien blir hos C r é-b i 11 o n d. ä. (1675—1762) o. a. ett effektfullare skräckdrama, hos Voltaire ett språkrör för hans religiösa och samhälleliga idéer, varvid den psykologiska analysen får träda tillbaka för den ståtliga deklamationen. Shakespeareintres-set, av vilket Voltaire ej är oberörd, bidrar att modifiera regeltvånget. Komedien, som hos Regnard (1655—1709) och D e s t o u-ches (1680—1754) alltjämt sammanhänger med 1600-talets, blir under inflytande av sentimentaliteten allvarligare och känslosammare, t. ex. hos Nivelle de La Chaussée (1692 —1754). Le Sa ge (1668—1747), liksom under nästa skede Beaumarchais (1732—99), skapar en komedi med starkar& samhällssati-risk innebörd, ”Turcaret”, och D i d e r o t (1713—84) inför en ny genre, det borgerliga skådespelet. Även en borgerlig roman infördes i Frankrike avMarivaux (1688—1763), känd även för en del känslofulla, fina komedier, och når sin höjdpunkt under engelskt inflytande med Jean Jacques Rousseaus (1712— 78) känslosamma lyriska kärleksroman ”La nouvelle Héloise”. Även en mer realistisk roman, företrädd av Le Sage och P r é v o s t d'E x i 1 e s (1697—1763), ser dagen. En annan prosaform, den filosofiska conte, uppstår och blir hos Voltaire, Marmontel (1723—99) o. a. ett uttrycksmedel för upplysningsidéerna. — Lärodikten (Voltaire, S a i n t-L a m b e r t, 1716—1803, m. fl.) omhuldas i detta filosofiska tidevarv, medan den lyriska poesien, representerad av Jean Baptiste Rousseau (1670—1741), Ecouchard Le Brun (1729 —1807) o. a., är av mindre betydelse; den sedelärande fabeln får en uppskattad förf, i F 1 o-rian (1755—94). — I årh:s början fortsättes oppositionen mot klassicismens smakideal av ”de modernas” talesmän, Houdar de La Motte (1672—1731) och Fontenelle; till de moderna kan även i viss mån Voltaire räknas. Men en radikalare omsvängning i betraktelsesättet åstadkommer först vid seklets mitt J. J. Rousseau, som icke blott för skaldeoriginalite-tens talan gentemot regeltvånget, utan även naturens mot upplysningskulturen och känslans mot förnuftet. Genom honom sker en individualismens, sentimentalitetens och naturkänslans genombrott i fransk litteratur. Han blir förelöpare till en ny tid, revolutionens och romantikens. Sjng. 1789 —189 0. Revolutionen 1789 inleder icke någon ny epok i den franska litteraturens historia. Den medför ett naturligt uppsving för den politiska vältaligheten (M i r a b e a u, 1749—91); i övrigt utgör 1700-talets sista decennium den franska diktningens ”järnår”. Sekelslutets poeter äro glömda på ett undantag när: André Ghénier (1762—94), vars ”elegier” och ”jamber” bevarat de antika förebildernas friskhet och behag. Årh:s ytligare ”pseudo — 123 — — 124 —