FRANKRIKE klassiska” ideal hemburo sina sista segrar under kejsardömet (1804—14); särsk. på tragediens område voro de ännu allenarådande. — Viktigare än denna litteratur i antikefterbild-ningens tecken är den andliga brygga, som under decennierna kring sekelskiftet slås från Rousseau till romantiken. Förromantiken betecknar ej någon litterär skola; de mest betydande förmedlarna av Rousseaus’ subjektivism och hans lärjunge Bernardin de S a i n t-P i e r r e s (1737—1814) exotism framträda som enskilda banbrytare. C ha t eau-b r iand (1768—1848) är helt känslo- och fantasimänniska, naturdyrkare (”Atala”) och katolsk mystiker (”Génie du christianisme”), men först och främst det egna jagets melankoliske överstepräst (”Renée”); alla romantikens ingredienser finnas i_hans lyriskt orkestre-rade prosa. Mera utåtvänd är Mme de S t a è 1 s (1766—1817) kosmopolitism: med sin propaganda för den tyska romantiken (”De I’Alle-magne”) vill hon bryta ner den franska litteraturens kinesiska mur och öppna nya andliga perspektiv för sina landsmän. I Alphonse de Lamartine (1790—1869) får slutl. den franska versen sin Chateaubriand; hans ”Meditations” (1820) beteckna den romantiska lyrikens genombrott. Den romantiska skolan i egentlig mening utgöres av kretsen kring Victor Hugo (1802—85), ”cenaklet”; hans hem är den nya riktningens högkvarter; hans företal till dramat ”Cromwell” (1827) blir den franska litteraturens stora programskrift. Skolchefen själv, ett litterärt universalgeni, gör med sin fantasistyrka och ordkonst en bestående insats, framför allt inom lyriken. Vid hans sida stå här den stolte, desillusionerade Alfred de Vi gny (1797—1863) och passionens diktare, dandyn-bohemen Alfred de Musset (1810 —57). — Dramat förnyades i anslutning till Shakespeare och blev hos Hugo till en lyrisk-retorisk melodram med blandning av tragiska och komiska (groteska) element. Uppförandet av hans ”Hernani” (1830) anses markera romantikens avgörande seger över klassicismen. Mindre buller stod kring Mussets av behagfullhet och kvickhet präglade ”proverber”, själva kvintessensen av det lomantiska dramat. — Av stor betydelse för den följ, utvecklingen blev romantikens prosaepik, prismaliknande i fråga om färgstyrka och mångsidighet. Den historiska romanen, Walter Scotts skapelse, infördes i Frankrike av Vigny (”Cinq-Mars”) och utvecklades i olika riktningar av Prosper M é r i m é e (1803—70) och Hugo (”Notre-Dame de Paris”); i detta sammanhang må ej förglömmas de egentliga historieskrivarna, Cha teaubriand, Augustin Thierry (1795— 1856) och Jules Michelet (1798—1874). Genom att med den historiska romanens teknik skildra samtida förhållanden lägger H o n o r é de Balzac (1799—1850) i jättecykeln ”Co-médie humaine” grunden till den borgerliga samhälls- och sederomanen. Hans verk utgör, jämte George Sands (1804—76) bonde-skildringar och sociala tendensromaner, övergången till realismen. På en ensam tunn linje, utanför de nämnda romangenrerna med deras påträngande lokal- och tidsfärg, löper den renodlade subjektivismen, arvet från Rousseaus ”Confessions” och Goethes ”Werther”, över Chateaubriands ”Renée” genom 1800-talets litteratur; Benjamin Constant (1767— 1830) och Musset (”Confession d’un enfant du siècle”) äro etapper på vägen. Henri Beyle, pseud. Stendhal (1783—1842), som förmår rikta den psykologiska analysens instrument också utåt, mot sin samtid, får betydelse först för en senare generation. Febr.-revolutionen 1848 åstadkommer lika litet som den stora revolutionen en omvälvning inom litteraturen. Romantiken utmynnar efter fransk-tyska kriget 1870—71 i sin motpol, naturalismen; det mellanliggande övergångsskedet benämnes realismen. Vissa av romantikerna länka sin verksamhet in på nya banor. En av den psykologiska romanens företrädare, Charles Augustin Saint e-B e u v e (1804—69), grundlägger nu genom sina på intima dokumentstudier byggda analyser av diktverken och deras skapare den moderna kritiken. Lika metodiskt utarbetar Gustave F l a u-bert (1821—80) sin ”Madame Bovary” (1857), en av milstolparna i romanens historia; med obarmhärtig saklighet demonstreras en själs anatomi. Samma frontställning mot romantiken intaga bröderna Jules (1830—70) och Edmond de Goncourt (1822—96) i sina romaner och kulturskildringar; deras något artificiella konst använder den av iakttagelser späckade notisboken som hjälpmedel. — övergången från romantisk individualism till den objektiva realismen förmedlas inom lyriken av Théophile Gautier (1811—72), som i likhet med Sainte-Beuve utgått från den Hugoska kretsen. Hans berömda program ”1’art pour l’art” tillämpas av den diktarskola, som 1866 samlas kring antologien ”Le Parnasse contem-poraine”. Förutom ledaren Leconte de Lisle (1818—94), som i exotiska motiv gav uttryck åt sin pessimism, märkas här versvirtuosen Théodore de Banville (1823— 91), sonettskalden Jos é-M ariadeHeredia (1842—1906) och reflexionslyrikern Sully Prudhomme (1839—1907), som erhöll det — 125 — — 126 —