Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
klassiska” ideal hemburo sina sista segrar
under kejsardömet (1804—14); särsk. på
tragediens område voro de ännu allenarådande. —
Viktigare än denna litteratur i
antikefterbild-ningens tecken är den andliga brygga, som
under decennierna kring sekelskiftet slås från
Rousseau till romantiken. Förromantiken
betecknar ej någon litterär skola; de mest
betydande förmedlarna av Rousseaus’
subjektivism och hans lärjunge Bernardin de
S a i n t-P i e r r e s (1737—1814) exotism
framträda som enskilda banbrytare. C ha t
eau-b r iand (1768—1848) är helt känslo- och
fantasimänniska, naturdyrkare (”Atala”) och
katolsk mystiker (”Génie du christianisme”),
men först och främst det egna jagets
melankoliske överstepräst (”Renée”); alla
romantikens ingredienser finnas i_hans lyriskt
orkestre-rade prosa. Mera utåtvänd är Mme de S t a è 1 s
(1766—1817) kosmopolitism: med sin
propaganda för den tyska romantiken (”De
I’Alle-magne”) vill hon bryta ner den franska
litteraturens kinesiska mur och öppna nya andliga
perspektiv för sina landsmän. I Alphonse
de Lamartine (1790—1869) får slutl. den
franska versen sin Chateaubriand; hans
”Meditations” (1820) beteckna den romantiska
lyrikens genombrott.
Den romantiska skolan i egentlig
mening utgöres av kretsen kring Victor
Hugo (1802—85), ”cenaklet”; hans hem är
den nya riktningens högkvarter; hans företal
till dramat ”Cromwell” (1827) blir den franska
litteraturens stora programskrift. Skolchefen
själv, ett litterärt universalgeni, gör med sin
fantasistyrka och ordkonst en bestående insats,
framför allt inom lyriken. Vid hans sida stå
här den stolte, desillusionerade Alfred de
Vi gny (1797—1863) och passionens diktare,
dandyn-bohemen Alfred de Musset (1810
—57). — Dramat förnyades i anslutning till
Shakespeare och blev hos Hugo till en
lyrisk-retorisk melodram med blandning av tragiska
och komiska (groteska) element. Uppförandet
av hans ”Hernani” (1830) anses markera
romantikens avgörande seger över klassicismen.
Mindre buller stod kring Mussets av
behagfullhet och kvickhet präglade ”proverber”, själva
kvintessensen av det lomantiska dramat. — Av
stor betydelse för den följ, utvecklingen blev
romantikens prosaepik, prismaliknande i fråga
om färgstyrka och mångsidighet. Den
historiska romanen, Walter Scotts skapelse, infördes
i Frankrike av Vigny (”Cinq-Mars”) och
utvecklades i olika riktningar av Prosper
M é r i m é e (1803—70) och Hugo (”Notre-Dame
de Paris”); i detta sammanhang må ej
förglömmas de egentliga historieskrivarna,
Cha
teaubriand, Augustin Thierry (1795—
1856) och Jules Michelet (1798—1874).
Genom att med den historiska romanens teknik
skildra samtida förhållanden lägger H o n o r é
de Balzac (1799—1850) i jättecykeln
”Co-médie humaine” grunden till den borgerliga
samhälls- och sederomanen. Hans verk utgör,
jämte George Sands (1804—76)
bonde-skildringar och sociala tendensromaner,
övergången till realismen. På en ensam tunn linje,
utanför de nämnda romangenrerna med deras
påträngande lokal- och tidsfärg, löper den
renodlade subjektivismen, arvet från Rousseaus
”Confessions” och Goethes ”Werther”, över
Chateaubriands ”Renée” genom 1800-talets
litteratur; Benjamin Constant (1767—
1830) och Musset (”Confession d’un enfant du
siècle”) äro etapper på vägen. Henri Beyle,
pseud. Stendhal (1783—1842), som förmår
rikta den psykologiska analysens instrument
också utåt, mot sin samtid, får betydelse först
för en senare generation.
Febr.-revolutionen 1848 åstadkommer lika
litet som den stora revolutionen en omvälvning
inom litteraturen. Romantiken utmynnar efter
fransk-tyska kriget 1870—71 i sin motpol,
naturalismen; det mellanliggande övergångsskedet
benämnes realismen. Vissa av
romantikerna länka sin verksamhet in på nya banor. En
av den psykologiska romanens företrädare,
Charles Augustin Saint e-B e u v e
(1804—69), grundlägger nu genom sina på
intima dokumentstudier byggda analyser av
diktverken och deras skapare den moderna kritiken.
Lika metodiskt utarbetar Gustave F l a
u-bert (1821—80) sin ”Madame Bovary” (1857),
en av milstolparna i romanens historia; med
obarmhärtig saklighet demonstreras en själs
anatomi. Samma frontställning mot
romantiken intaga bröderna Jules (1830—70) och
Edmond de Goncourt (1822—96) i sina
romaner och kulturskildringar; deras något
artificiella konst använder den av iakttagelser
späckade notisboken som hjälpmedel. —
övergången från romantisk individualism till den
objektiva realismen förmedlas inom lyriken av
Théophile Gautier (1811—72), som i
likhet med Sainte-Beuve utgått från den Hugoska
kretsen. Hans berömda program ”1’art pour
l’art” tillämpas av den diktarskola, som 1866
samlas kring antologien ”Le Parnasse
contem-poraine”. Förutom ledaren Leconte de
Lisle (1818—94), som i exotiska motiv gav
uttryck åt sin pessimism, märkas här
versvirtuosen Théodore de Banville (1823—
91), sonettskalden Jos é-M ariadeHeredia
(1842—1906) och reflexionslyrikern Sully
Prudhomme (1839—1907), som erhöll det
— 125 —
— 126 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
