FRANKRIKE törsta litterära Nobelpriset. Ensam och oavhängig, samlar tidevarvets störste skald, Charles Baudelaire (1821—67), sin lyriska produktion i ”Les fleurs du mal” (1857), där den moderna människans upplevelser av sinnenas rus och själens ångest — en medeltida konstellation — fått sin klassiska form. — Ur dramat utrensas den romantiska lyriken. É m i 1 e Augier (1820—89), Alexandre Dumas d. y. (1824—95) och Victorien Sardou (1831—1908) behandla, förebådande Ibsens samhällsdramer, de sociala frågorna förhållandet klasserna och spec. familjelivets konflikter; den moderna dramatiska tekniken hade före dem utbildats av Eugène Scribe (1791—1861). I en lättare musas tjänst skriva Henri Meilhac (1831—97) och L u d o v i c Halévy (1834—1908) de respektlösa texterna till Offenbachs operetter. Från 1870, det fransk-tyska krigets år, daterar man naturalismen; något till en bestämd litterär händelse knutet genombrott hade den nya riktningen dock ej; från Balzac och Stendhal når den realistiska 1800-talstraditionen över Flaubert och bröderna Goncourt i obruten linje fram till Émile Zola (1840—1902). I ”Les Rougon-Macquart”, ett motstycke till ”Comédie humaine”, skildrar han i 19 roman-band en familjs öden under andra kejsardömet; litteraturhistorikern Hippolyte Taines (1828—93) teori om miljöns bestämmande inflytande på individen samt de slutsatser, den franska läkarvetenskapen dragit av Darwins ärftlig-hetslära, utgöra de allmänna grundvalar, på vilka den frodigt fantasifulle men snävt doktrinäre Zola uppbyggt sitt verk. Nya miljöer återges. bönders, gruvarbetares, prostituerades o. s. v.; i st. f. Notre-Dame skildrar Zola, naturalismens Hugo, ”Les Hålles”, de parisiska saluhallarna och deras bullrande liv. I ett mindre format arbetade Flaubert-lärjungen G u y de Maupassant (1850—93), den korta berättelsens mästare i modern litteratur. Alphonse Daudet (1840—97) och J o r i s Karl Huysmans (1848—1907) skrevo romaner efter naturalismens recept; större intresse har dock den förre genom sina Tartarin-böckers festliga gemyt, den senare genom den kris, som på 1890-talet förvandlade honom till katolsk mystiker — ett symtomatiskt tidsfeno-men. Utanför skolor, partier och trossamfund fortsatte under hela skedet religionshistorikern, filosofen och diktaren Ernest Renan (1823 —92) sin verksamhet för toleransens och humanismens sak; hans ”Souvenirs d’enfance et de jeunesse” räknas till mästerverken i fransk prosa. — Romanen var den litterära genren framför andra, och det är betecknande, att na turalismen gjorde sitt intåg på scenen med dramatiska bearbetningar av romaner av bröderna Goncourt och Zola. Ett verkligt hem fick det naturalistiska dramat, vars stil småningom utbildades avHenryBecque (1837—99), först 1887 på Antoines för bl. a. Strindberg betydelsefulla Théåtre libre. — Lyriken, som romantikerna satt i högsätet, blev denna epoks styvbarn; den återinsattes i sin härlighet av den generation, som störtade naturalismen. Hj.G Efter 189 0. Poesien. Redan på 1880 talet framträder en reaktion mot naturalismen såväl som mot den esteticism, som kännetecknat les parnassiens. En del unga poeter, som svärmade för Baudelaire, Schopenhauer och Richard Wagner, slöto sig samman under namn av dekadenter och symbolister; deras organ blevo tidskr. ”Le Symbolisme” (grundad 1886), ”Mercure de France” (1890), ”Revue blanche” (1891). De uppfattade poesien som ett uttryck icke för logiskt tänkande, utan för instinktiv känsla och intuition av det omedvetna. Den yttre världen var dem likgiltig, ty de skapade åt sig själva en tillvaro av andliga värden, för vilka de i den ”fria versen” fingo en ekvivalent uttrycksform, i släkt med musiken. Baudelaire var deras andlige föregångare men även Tristan Corbière (1854—75), Jules Lafor-g u e (1860—87) samt framför allt Jean Arthur Rimbaud (1854—91), den säregne och bländande förf, av ”Illuminations” (1886), och Paul Verlaine (1844—96). S t é p h a-ne Mallarmé (1842—98) blev symbolismens chef och teoretiker (”L’après-midi d’un faune”, 1876). Han eftersträvade ”ren poesi”, en av tankeinnehållet oberoende, musikalisk sammanställning av ljudskönhet. I kretsen av dem, som från 1885 till 1900 samlades till hans tisdags-mottagningar, märktes Gustave Kahn (f. 1859), Henri de Régnier (f. 1864; ”Jeux rustiques et divins”, 1897), vilken senare utvecklade sig i mer klassisk riktning (”La cité des eaux”, 1902), Stuart Merrill (1863—1915), René G h i 1 (1862—1925), Francis V i e 1 é-Griffin (f. 1864), Albert Samain (1858 —1900) samt åtskilliga belgare (Rodenbach, Ver-haeren, van Lerberghe, Max Elskamp, Maeter-linck). Symbolismen upphörde som skola o. 1900, men dess inflytande spåras hos nästan alla senare framträdande franska poeter, hos naturis-ten S a i n t-P o 1-R o u x (f. 1861) lika väl som hos unanimisten Jules Romains (f. 1885) och de hans kamrater, som 1908 bildade den unanimistiska skolan (Charles V i 1 d-r a c, 1879, Georges Duhamel, f. 1884, m. fl.), hos en fantaisiste som Paul Jean Toulet (1867—1920) likafullt som hos de ka- — 127 — — 128 -