Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
törsta litterära Nobelpriset. Ensam och
oavhängig, samlar tidevarvets störste skald,
Charles Baudelaire (1821—67), sin lyriska
produktion i ”Les fleurs du mal” (1857), där
den moderna människans upplevelser av
sinnenas rus och själens ångest — en medeltida
konstellation — fått sin klassiska form. — Ur
dramat utrensas den romantiska lyriken.
É m i 1 e Augier (1820—89), Alexandre
Dumas d. y. (1824—95) och Victorien
Sardou (1831—1908) behandla, förebådande
Ibsens samhällsdramer, de sociala frågorna
förhållandet klasserna och spec. familjelivets
konflikter; den moderna dramatiska tekniken
hade före dem utbildats av Eugène Scribe
(1791—1861). I en lättare musas tjänst skriva
Henri Meilhac (1831—97) och L u d o v i c
Halévy (1834—1908) de respektlösa
texterna till Offenbachs operetter.
Från 1870, det fransk-tyska krigets år,
daterar man naturalismen; något till en
bestämd litterär händelse knutet genombrott hade
den nya riktningen dock ej; från Balzac och
Stendhal når den realistiska 1800-talstraditionen
över Flaubert och bröderna Goncourt i obruten
linje fram till Émile Zola (1840—1902). I
”Les Rougon-Macquart”, ett motstycke till
”Comédie humaine”, skildrar han i 19
roman-band en familjs öden under andra kejsardömet;
litteraturhistorikern Hippolyte Taines
(1828—93) teori om miljöns bestämmande
inflytande på individen samt de slutsatser, den
franska läkarvetenskapen dragit av Darwins
ärftlig-hetslära, utgöra de allmänna grundvalar, på
vilka den frodigt fantasifulle men snävt
doktrinäre Zola uppbyggt sitt verk. Nya miljöer
återges. bönders, gruvarbetares, prostituerades
o. s. v.; i st. f. Notre-Dame skildrar Zola,
naturalismens Hugo, ”Les Hålles”, de parisiska
saluhallarna och deras bullrande liv. I ett
mindre format arbetade Flaubert-lärjungen G u y
de Maupassant (1850—93), den korta
berättelsens mästare i modern litteratur.
Alphonse Daudet (1840—97) och J o r i s
Karl Huysmans (1848—1907) skrevo
romaner efter naturalismens recept; större
intresse har dock den förre genom sina
Tartarin-böckers festliga gemyt, den senare genom den
kris, som på 1890-talet förvandlade honom till
katolsk mystiker — ett symtomatiskt
tidsfeno-men. Utanför skolor, partier och trossamfund
fortsatte under hela skedet religionshistorikern,
filosofen och diktaren Ernest Renan (1823
—92) sin verksamhet för toleransens och
humanismens sak; hans ”Souvenirs d’enfance et
de jeunesse” räknas till mästerverken i fransk
prosa. — Romanen var den litterära genren
framför andra, och det är betecknande, att
na
turalismen gjorde sitt intåg på scenen med
dramatiska bearbetningar av romaner av bröderna
Goncourt och Zola. Ett verkligt hem fick det
naturalistiska dramat, vars stil småningom
utbildades avHenryBecque (1837—99), först
1887 på Antoines för bl. a. Strindberg
betydelsefulla Théåtre libre. — Lyriken, som
romantikerna satt i högsätet, blev denna epoks
styvbarn; den återinsattes i sin härlighet av den
generation, som störtade naturalismen. Hj.G
Efter 189 0. Poesien. Redan på 1880
talet framträder en reaktion mot naturalismen
såväl som mot den esteticism, som
kännetecknat les parnassiens. En del unga poeter, som
svärmade för Baudelaire, Schopenhauer och
Richard Wagner, slöto sig samman under namn
av dekadenter och symbolister; deras organ
blevo tidskr. ”Le Symbolisme” (grundad 1886),
”Mercure de France” (1890), ”Revue blanche”
(1891). De uppfattade poesien som ett uttryck
icke för logiskt tänkande, utan för instinktiv
känsla och intuition av det omedvetna. Den
yttre världen var dem likgiltig, ty de skapade
åt sig själva en tillvaro av andliga värden, för
vilka de i den ”fria versen” fingo en ekvivalent
uttrycksform, i släkt med musiken. Baudelaire
var deras andlige föregångare men även
Tristan Corbière (1854—75), Jules
Lafor-g u e (1860—87) samt framför allt Jean
Arthur Rimbaud (1854—91), den säregne
och bländande förf, av ”Illuminations” (1886),
och Paul Verlaine (1844—96). S t é p h
a-ne Mallarmé (1842—98) blev symbolismens
chef och teoretiker (”L’après-midi d’un faune”,
1876). Han eftersträvade ”ren poesi”, en av
tankeinnehållet oberoende, musikalisk
sammanställning av ljudskönhet. I kretsen av dem, som
från 1885 till 1900 samlades till hans
tisdags-mottagningar, märktes Gustave Kahn (f.
1859), Henri de Régnier (f. 1864; ”Jeux
rustiques et divins”, 1897), vilken senare
utvecklade sig i mer klassisk riktning (”La cité des
eaux”, 1902), Stuart Merrill (1863—1915),
René G h i 1 (1862—1925), Francis V i e 1
é-Griffin (f. 1864), Albert Samain (1858
—1900) samt åtskilliga belgare (Rodenbach,
Ver-haeren, van Lerberghe, Max Elskamp,
Maeter-linck).
Symbolismen upphörde som skola o. 1900,
men dess inflytande spåras hos nästan alla
senare framträdande franska poeter, hos
naturis-ten S a i n t-P o 1-R o u x (f. 1861) lika väl
som hos unanimisten Jules Romains (f.
1885) och de hans kamrater, som 1908 bildade
den unanimistiska skolan (Charles V i 1
d-r a c, 1879, Georges Duhamel, f. 1884,
m. fl.), hos en fantaisiste som Paul Jean
Toulet (1867—1920) likafullt som hos de ka-
— 127 —
— 128 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
