Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
tolska mystikerna Charles Péguy (1873—
1914), PaulClaudel (f. 1868) och den mer
pastoralt betonade Francis Jammes (f.
1868), ”Béarns Vergilius” (”De 1’Angélus de
1’aube å 1’Angélus du soir”). Klassisk i sin
stöp-ning, grekisk till intellektuell läggning är
däremot lyriken hos Anatole France (1844—
1924), den grekiskt födde Jean Moréas
(1856—1910) och Charles M a u r r a s (f.
1868). Romantiker med klassisk form är den
rumänskt födda Comtesse de Noailles
(f. 1876). Under och efter krigsåren, särsk.
intill 1923, ha excentriciteten dämpats och
skolprogrammen trängts i bakgrunden av intresset
för det individuella. En ursprunglig och
konst-förfaren poet som Paul Fort (f. 1872),
åter-uppväckaren av gammalfransk tradition från
Charles d’Orléans, Villon och La Fontaine, har
ånyo kommit till heders (”Anthologie des
bal-lades francaises”). Vid sidan om Claudel har
Paul Valéry (f. 1872), Mallarmés grekiskt
skönhetsdyrkande lärjunge, genom en ytterligt
sparsam, till tanke subtil och i form fulländad
konst intagit hedersplatsen.
Romanen. I mindre grad än poesien har
romanen, som alltsedan 1880-talet spelat den
vida övervägande rollen inom litteraturen, varit
påverkad av olika skolriktningar. Dessas
inflytande gör sig visserligen kännbart hos en hel
del förf, av lägre rang, men ett flertal stora
författarpersonligheter höja sig över dem, och
över huvud är det betecknande, att romanen
genom sin mångsidighet återgiver det samtida
livet i alla dess olika levnadsformer,
idéströmningar och intellektuella strävanden. Under
1890-talet fortlevde naturalismen i sin chef
Émile Zola (1840—1902) likaväl som i en
sådan bok som ”Le roman d’une femme de
chambre” (1900) av Octave Mirbeau
(1848—1917). Men Zola omlade den uti sin
trilogi ”Lourdes”, ”Rome”, ”Paris” i lyrisk-social
riktning, liksom uti arbetena från åren före
hans död, ”Fécondité”, ”Travail”, ”Vérité”, och
Joris Karl Huysmans (1848—1907)
övergick definitivt genom ”En route” (1895) och
”La cathédrale” (1898) till en av katolsk
religiositet starkt färgad mysticism, väsensbefryndad
med Léon Bloys (1846—1917), medan
Jules Renard (1864—1910) i ”Poil de
ca-rotte” (1894) förlänade den en hög grad av
formell fulländning. Senare har naturalismen
i Henri Barbusse (f. 1874), vars krigsbok
”Le feu” (1916) tilldragit sig synnerlig
uppmärksamhet, fått en begåvad representant, och på
senaste tiden ha populister sådana som André
T h é r i v e (f. 1891) och G i o n o delvis
återupptagit dess traditioner. Under perioden 1895—
1905 rycktes författarna med av den politiska
agitationen och den sociala idealismen, vilken
utstrålade från politiska talare sådana som
Jean Jaurès (1859—1914) och Albert de
Mun (1841—1914) el. en med Bergsons filosofi
nära befryndad social tänkare som Georges
Sorel (1847—1922). Charles Péguy
(1873—1914), utg. av ”Les cahiers de la
quin-zaine”, är kanske den mest typiske
representanten för denna starkt ideella och starkt
intellektuella författarfalang, av vilken flera senare
bibehållit sin radikalism, medan andra, ej minst
genom religiös påverkan, närmat sig ant. Action
fran^aises socialt betonade rojalism el. en
katolsk nykonservatism. Fredskämpe och
socialmoralist, tillhör Romain Rolland (f.
1868) de förra och väckte stor
uppmärksamhet med sina musikstudier och romanen
”Jean-Christophe” (1904—12). Men hans hållning
under kriget avskar hans vidsträckta förbindelser
inom F., och hans musikaliskt betonade
idealo-gi har funnit föga förståelse hos efterkrigsårens
helt annorlunda inriktade ungdom. Även
Anatole France (1844—1924) hade låtit sig
gripas av tidens socialt inriktade idealism, och
hur föga den än tycktes samgå med hans
skeptiska relativism, bevarade han in i det sista
under en urban traditionalism något av
stridbar social kättare. ”Vers les temps meilleurs”
(1906) är främsta utslaget härav. Hans
”Hi-stoire contemporaine” (4 bd, 1897—1901) med
dess bitande satir över samhället får ses mot
bakgrunden av hans sociala revolt, och det
ligger djupt socialt patos bakom hans omutligt
sanna inregistrering av människonaturens
revolutionära förvillelser i ”Les dieux ont soif”
(1912). Social romantiker likaväl som nykter
detaljkritiker var även Maurice Barres
(1862—1923) under de ungdomsår, då han via
Ignatius de Loyola sökte en moralisk
uppfost-ringsdoktrin till personlig självutveckling, och
livet igenom, inplacerad i en konservativ, nästan
katolsk parlamentsgrupp, där väl hans
iakttagelselusta frossade men hans åsikter aldrig rätt
hörde hemma, bevarade han något av denna sin
ungdomskärlek, mot slutet av sitt liv, i ”La
colline inspirée” (1914) krönande sitt livsverk
genom förhärligandet av de tre män av bonde
ras, tre prästbröder, vilka ej blott äro levande
exempel på hans lära om samhörigheten med
jorden, våra döda och den regionala
traditionen utan även på den personliga självhävdelsen
och frigörelsen från social auktoritet. Barrès’
inflytande har tidvis överflyglat alla andras.
Särsk. stod krigsårens generation under hans
intellektuella baner. Den ende, som kunde tävla
med honom i inflytande, Charles Maurras
(f. 1868), äger Medelhavsrasens klara kontur
och logiska följdriktighet. Han är romantikens
Uppslagsbok. X.
5
— 129 —
— 130 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
