FRANKRIKE tolska mystikerna Charles Péguy (1873— 1914), PaulClaudel (f. 1868) och den mer pastoralt betonade Francis Jammes (f. 1868), ”Béarns Vergilius” (”De 1’Angélus de 1’aube å 1’Angélus du soir”). Klassisk i sin stöp-ning, grekisk till intellektuell läggning är däremot lyriken hos Anatole France (1844— 1924), den grekiskt födde Jean Moréas (1856—1910) och Charles M a u r r a s (f. 1868). Romantiker med klassisk form är den rumänskt födda Comtesse de Noailles (f. 1876). Under och efter krigsåren, särsk. intill 1923, ha excentriciteten dämpats och skolprogrammen trängts i bakgrunden av intresset för det individuella. En ursprunglig och konst-förfaren poet som Paul Fort (f. 1872), åter-uppväckaren av gammalfransk tradition från Charles d’Orléans, Villon och La Fontaine, har ånyo kommit till heders (”Anthologie des bal-lades francaises”). Vid sidan om Claudel har Paul Valéry (f. 1872), Mallarmés grekiskt skönhetsdyrkande lärjunge, genom en ytterligt sparsam, till tanke subtil och i form fulländad konst intagit hedersplatsen. Romanen. I mindre grad än poesien har romanen, som alltsedan 1880-talet spelat den vida övervägande rollen inom litteraturen, varit påverkad av olika skolriktningar. Dessas inflytande gör sig visserligen kännbart hos en hel del förf, av lägre rang, men ett flertal stora författarpersonligheter höja sig över dem, och över huvud är det betecknande, att romanen genom sin mångsidighet återgiver det samtida livet i alla dess olika levnadsformer, idéströmningar och intellektuella strävanden. Under 1890-talet fortlevde naturalismen i sin chef Émile Zola (1840—1902) likaväl som i en sådan bok som ”Le roman d’une femme de chambre” (1900) av Octave Mirbeau (1848—1917). Men Zola omlade den uti sin trilogi ”Lourdes”, ”Rome”, ”Paris” i lyrisk-social riktning, liksom uti arbetena från åren före hans död, ”Fécondité”, ”Travail”, ”Vérité”, och Joris Karl Huysmans (1848—1907) övergick definitivt genom ”En route” (1895) och ”La cathédrale” (1898) till en av katolsk religiositet starkt färgad mysticism, väsensbefryndad med Léon Bloys (1846—1917), medan Jules Renard (1864—1910) i ”Poil de ca-rotte” (1894) förlänade den en hög grad av formell fulländning. Senare har naturalismen i Henri Barbusse (f. 1874), vars krigsbok ”Le feu” (1916) tilldragit sig synnerlig uppmärksamhet, fått en begåvad representant, och på senaste tiden ha populister sådana som André T h é r i v e (f. 1891) och G i o n o delvis återupptagit dess traditioner. Under perioden 1895— 1905 rycktes författarna med av den politiska agitationen och den sociala idealismen, vilken utstrålade från politiska talare sådana som Jean Jaurès (1859—1914) och Albert de Mun (1841—1914) el. en med Bergsons filosofi nära befryndad social tänkare som Georges Sorel (1847—1922). Charles Péguy (1873—1914), utg. av ”Les cahiers de la quin-zaine”, är kanske den mest typiske representanten för denna starkt ideella och starkt intellektuella författarfalang, av vilken flera senare bibehållit sin radikalism, medan andra, ej minst genom religiös påverkan, närmat sig ant. Action fran^aises socialt betonade rojalism el. en katolsk nykonservatism. Fredskämpe och socialmoralist, tillhör Romain Rolland (f. 1868) de förra och väckte stor uppmärksamhet med sina musikstudier och romanen ”Jean-Christophe” (1904—12). Men hans hållning under kriget avskar hans vidsträckta förbindelser inom F., och hans musikaliskt betonade idealo-gi har funnit föga förståelse hos efterkrigsårens helt annorlunda inriktade ungdom. Även Anatole France (1844—1924) hade låtit sig gripas av tidens socialt inriktade idealism, och hur föga den än tycktes samgå med hans skeptiska relativism, bevarade han in i det sista under en urban traditionalism något av stridbar social kättare. ”Vers les temps meilleurs” (1906) är främsta utslaget härav. Hans ”Hi-stoire contemporaine” (4 bd, 1897—1901) med dess bitande satir över samhället får ses mot bakgrunden av hans sociala revolt, och det ligger djupt socialt patos bakom hans omutligt sanna inregistrering av människonaturens revolutionära förvillelser i ”Les dieux ont soif” (1912). Social romantiker likaväl som nykter detaljkritiker var även Maurice Barres (1862—1923) under de ungdomsår, då han via Ignatius de Loyola sökte en moralisk uppfost-ringsdoktrin till personlig självutveckling, och livet igenom, inplacerad i en konservativ, nästan katolsk parlamentsgrupp, där väl hans iakttagelselusta frossade men hans åsikter aldrig rätt hörde hemma, bevarade han något av denna sin ungdomskärlek, mot slutet av sitt liv, i ”La colline inspirée” (1914) krönande sitt livsverk genom förhärligandet av de tre män av bonde ras, tre prästbröder, vilka ej blott äro levande exempel på hans lära om samhörigheten med jorden, våra döda och den regionala traditionen utan även på den personliga självhävdelsen och frigörelsen från social auktoritet. Barrès’ inflytande har tidvis överflyglat alla andras. Särsk. stod krigsårens generation under hans intellektuella baner. Den ende, som kunde tävla med honom i inflytande, Charles Maurras (f. 1868), äger Medelhavsrasens klara kontur och logiska följdriktighet. Han är romantikens Uppslagsbok. X. 5 — 129 — — 130 —