FRANKRIKE oförsonlige vedersakare och strängt konstruktiv, men han enas med romantikern Barrès i kampen mot ”liberal” individualism på jäm-likhetsgrund och under demokratisk-parlamen-tariska former. I Léon Daudet (f. 1868) har Maurras funnit en genom mångsidighet och outtröttlig verv nästan rabelaiskt frodig stridskamrat. Av helt annan läggning äro André Gide (f. 1869) och Marcel Proust (1871—1922), vilka under de år i början på 1900-talet, då France, Barrès och Maurras dominerade den litterära arenan, stodo i skymundan och först åren efter kriget — Proust genom serien ”Å la recherche du temps perdu”, Gide med ”Si le grain ne meurt” (1921) och ”Les faux-monna-yeurs” (1925) — framträdde som den nya tidens, efterkrigsårens, förgrundsfigurer. Proust har med enastående iakttagelseförmåga och psykologisk blick i breda skildringar, hållna i ett mot alla klassiska regler sig försyndande språk, framlagt iakttagelser från olika kretsar av so-cietetslivet och den intellektuella världen. Lika subtil analytiker som han är av den jordmånens typer och underjordiska växtvärld, lika subtil är André Gide som självanalytiker och obarmhärtigt logisk moralist. I kristallklar form, ett uttrycksrikt, smidigt språk skildrar Gide sitt livs konflikter än kallt resonerande, än under ett patos, tornande upp dem till katastrofer, som icke gå fria från ett inslag av närgången sentimentalitet. Där han är frigjord från att vara alltför upptagen med sitt eget jag, visar • han, som i ”Les caves du Vatican” (1914), förmåga av en raljant, påhittig nonchalans, vilken låter hans gåvor som skriftställare fullt komma till sin rätt. En plats för sig har före som efter världskriget intagits av Paul Bourget (f. 1852) och Pierre Loti (1850—1923). Den senare är exotismens främste skribent, äventyrens och långfärdernas blomrike skildrare; den förre är Taines lärjunge, vilken redan 1889 genom romanen ”Le disciple” sökte sig in på nya banor och i sina romaner från senare år blivit en väl ensidigt på uppfostran inriktad exemplifikatör av en katolsk tradition. Som essayist har han utövat ett oerhört inflytande; genom sin solida kulturella bildning intager han en hedersplats i F :s moderna litteratur. Ej ens J u 1 e s L e-maitre (1853—1914), Rémy de Gour-m o n t (1858—1915) och Anatole France, av de yngre Pierre Lasserre (1867—1930) och AlbertThibaudet (f. 1874) torde ens tillnärmelsevis genom sin essayistiska verksamhet ha utövat ett sådant inflytande som Bourget. Kring dessa centrala figurer kretsar, mer el. mindre under deras inflytande, en hart när oöverskådlig mängd av mindre betydande fört, och essayister. Claude Farrère (f. 1876), Pierre Benoit (f. 1886), J é r o m e och JeanTharaud (f. 1874, resp. 1877) Pierre Mac Orlan (f. 1883), Louis Bertrand (f. 1866), Louis Hémon (1885—1913), Constantin Weyer (f. 1881), rumänen P a n a i t Istrati (f. 1884), ryssen J o s e p h K e s s e 1 äro några bland mängden förf., vilka brytande med fransmännens tidigare rykte för att vara casaniers givit sig ut på vidsträckta reseäventyr till Frankrikes kolonier och avlägsna världsdelar och hemfört fängslande beskrivningar av dem. En annan klunga förf, har ägnat sig åt skildringar av olika trakter av det franska hemlandet: RenéBoylesve (f. 1867) från Tourai-ne, Anatole Le Braz (1859—1926) och Charles Le G o f f i c (f. 1863) från Bretagne, Paul Arène (1843—1926) från Provence, Alphonse de Chateaubriant (f. 1877) från Brière, Francis Carco (f. 1886) från Paris’ fantastiska slum- och förbrytarkvar-ter. Av italienskt 1600- och 1700-tal har Henri de Régnier (f. 1864) givit färgrika och tids trogna bilder, Pierre Louys (f. 1870) har i ”Aphrodite” och ”Psyché” sökt återuppväcka en korintisk-alexandrinsk anda. Henry R o s-n y (f. 1856) har åter gått tillbaka till förhistoriska tider och med stöd av arkeologisk och biologisk kunskapsrikedom väckt dem till förnyat liv. Upplevelserna under krigsåren ha förutom i Barbusse funnit berättare uti Roland D orgel è s (f. 1886) och Georges Duhamel (f. 1884). I den rena sederomanen ha utmärkt sig bröderna Paul (1860—-1918) och Victor Margueritte (f. 1866), Henri Duver-nois (f. 1875), Abel Hermant (f. 1862), Lucien Fabre (f. 1889), i den humoristiska och mer fantasirika genren Tristan Bernard (f. 1866), Paul Jean Toulet (1867 —1920), Charles Tristan D e r ö m e (f. 1889). över samtliga dessa höjer sig genom temperament och fyndighet Gabrielle Co-1 e 11 e (f. 1873) i de olika böckerna om ”Clau-dine” (1900—03) och ”Sept dialogues de betes” (1904). Ss. själsanalytiker närmar hon sig följden av framstående analytiker: ÉdouardEs-taunié (f. 1862), Marcel Prévost (f. 1862), Édouard Rod (1857—1910), Roger Martin du Gard (f. 1881), Paul Adam (1862—1920), Lucie D e 1 a r u e-M a r d r u s (f. 1880), Alain Fournier (1886—1914), Fran?ois Mauriac (f. 1885), Jacques de L a c r e t e 11 e (f. 1888), Valery L a r-b a u d (f. 1880), Jacques Chardonne (f. 1884), Raymond Radiguet (1903—23), — 131 — — 132 —