Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
dan lekmanna-broderskap {confréries} svarade
för moraliteterna (se d. o.), farserna och de
aktuella satiriska narrspelen (soties), Bland
dessa broderskap märkas i Paris Confrérie
de la Basoche (se B a s o c h e), parlaments- och
rättsskrivarnas gille, som från början av
1300-talet med konungens tillstånd och senare med
hans personliga understöd uppförde sina
moraliteter och farser i själva justitiepalatset, och
Enfants sans souci (se d. o.), ett berömt
narr-sällskap från slutet av 1300-talet, där bl. a.
Pierre Gringoire (se denne) o. 1500 verkade både
som förf, och skådespelare. Hans kamrat
Pon-talais är att betrakta som F :s förste kände
yr-kesskådespelare. Den mäktigaste och
betydelsefullaste av dessa teaterföreningar var Confrérie
de la Passion (se d. o.), som 1402 fick kungl.
patent på att uppföra religiösa spel i Paris.
Pas-sionsbröderna spelade först i Höpital de la
Tri-nité, F:s första fasta teater, från 1530 i Hotel
de Flandre och från 1548 i Hotel de Bourgogne.
De religiösa spelen, som småningom urartat,
drabbades s. å. av allmänt förbud.
Passions-bröderna fingo visserligen i gengäld monopol
på att uppföra profana skådespel i Paris med
omnejd, men kunde på detta område ej tävla
med yrkesskådespelarna, som sedan o. 1500
framträtt som särskilt stånd. De uthyrde därför
1578 sin teater och sitt monopol till farsören
Agnan Sarat, den förste professionelle
teaterdirektören i Paris. Mot slutet av 1500-talet
började italienska och spanska sällskap spela i F.,
och särskilt italienarnas improviserande teater
(se Commedia del lar te) med dess redan
färdiga teknik blev den unga franska teaterns
läromästare. Den nationella farsen fick liksom
den italienska stående typer, efter förebilden
spelade i mask. 1577 inreddes i Hotel de
Petit-Bourbon en särskild hovteaier, där italienare
spelade nästan oavbrutet till 1697. Under
1500-talets sista skede spelade italienare och
engelsmän i Hotel de Bourgogne. Dess
monopol, som formellt indrogs först 1676, vållade
ständiga strider och blev särsk. under Henrik
IV svårt att upprätthålla. Han uppmuntrade
bl. a. marknadsgycklarna, som med sina farser
och upptåg gjorde reklam för kvacksalvare,
undergörare och operatörer och bland vilka
Taba-rin o. 1600 stod högt i gunst i Paris. Från 1599
spelade Valleran Lecomte, omväxlande med
italienare, först vid hovet i Petit-Bourbon och
sedan i Hotel de Bourgogne. Hans sällskap bar
titeln troupe royale. Lecomtes första försök
slog ej väl ut i konkurrensen med italienarna.
Men bladet vände sig. Från o. 1610 var Hotel de
Bourgognes ställning som nationell teater
stadgad. Lecomte var åter dess direktör, Alexandre
Hardy dess produktive diktare, och bland dess
skådespelare märktes Gros-Guillaume, Gaultier
Garguille och Turlupin, vilka tidigare i ett
bollhus vid Porte S:t Jacques grundlagt sitt rykte
som farsörer. De spelade i Hotel de Bourgogne
också tragedi, enl. tidens sed under andra namn,
resp. La Fleur, Fléchelle och Belleville. Lecomte
spelade själv älskareroller, och hans motspeler
-ska La Porte (eg. Marie Lefebvre, f. Vernier)
var Frankrikes första yrkesskådespelerska.
Kvinnor hade redan under 1400-talet deltagit i
de religiösa spelen, men inom den professionella
teatern utfördes kvinnorollerna till in på
1600-talet av män, de äldre komiska rollerna ända
till o. 1700. Bland Hotel de Bourgognes
skådespelare från det tidigare 1600-talet märkas
far-sörerna Jean Farine, Bruscambille och
Guillot-Gorju, alla tre tidigare marknadsgycklare. Med
den inhemska yrkesteaterns uppsving o. 1600
tynade den gamla dilettantteatern bort.
Lecomte råkade 1622 i tvist med passionsbröderna
och lämnade med sitt sällskap Paris. I Hotel
de Bourgogne försökte sig fransmän och
italienare förgäves, och Paris stod något år utan
teater, tills 1625 Les comédiens du prince
d’Ora-nie med Lenoir som direktör och tragikern
Mondory som dragande kraft ryckte in på den
monopoliserade scenen. Bland deras övriga
skådespelare märkas farsörerna Michau och
Jodelet samt kvinnoframställaren Alizon. 1628
tog La troupe royale, denna gång under
tragikern Bellerose, åter sin gamla valplats i
besittning, medan ”prinsens av Oranien
skådespelare”, som träffat uppgörelse med
passionsbröderna, spelade i olika bollhus i Paris, tills de
1634 under Mondorys ledning i Maraisbollhuset
funno en varaktig stad. De hade redan 1629
med P. Corneilles ”Mélite” varslat nytt och
inledde nu i sin Théåtre du Marais med hans
”Cid” den franska teaterns klassiska skede.
Ludvig XIII understödde Hotel de Bourgogne,
och Richelieu gynnade Marais. Kardinalen gav
också med båda teatrarnas krafter exklusiva
föreställningar i sin praktfulla privatteater i
Palais Royal. Från 1637, då Mondory av
sjukdom tvangs att lämna ledningen, gick det
emellertid långsamt men säkert utför med Marais,
medan Hotel de Bourgogne upplevde sin
storhetstid. Där lyste o. 1650 i tragedien Montfleury
och Beauchåteau, Mlle Des Oeillels och
Flori-dor, som bröt med tidens svulstiga spelstil, i
farsen Philippin och hans arvtagare Raymond
Poisson, den förste Crispin. Molière och några
andra ungdomar, som under beteckningen Le*
enfants de famille mera tillfälligt givit
föreställningar, öppnade 1644 i ett bollhus vid Tour de
Nesles sin Illustre Théåtre men lämnade 1646
det otacksamma Paris för att i stället lägga
landsorten för sina fötter. Detta lyckades också
— 135 —
— 136 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
