FRANKRIKE dan lekmanna-broderskap {confréries} svarade för moraliteterna (se d. o.), farserna och de aktuella satiriska narrspelen (soties), Bland dessa broderskap märkas i Paris Confrérie de la Basoche (se B a s o c h e), parlaments- och rättsskrivarnas gille, som från början av 1300-talet med konungens tillstånd och senare med hans personliga understöd uppförde sina moraliteter och farser i själva justitiepalatset, och Enfants sans souci (se d. o.), ett berömt narr-sällskap från slutet av 1300-talet, där bl. a. Pierre Gringoire (se denne) o. 1500 verkade både som förf, och skådespelare. Hans kamrat Pon-talais är att betrakta som F :s förste kände yr-kesskådespelare. Den mäktigaste och betydelsefullaste av dessa teaterföreningar var Confrérie de la Passion (se d. o.), som 1402 fick kungl. patent på att uppföra religiösa spel i Paris. Pas-sionsbröderna spelade först i Höpital de la Tri-nité, F:s första fasta teater, från 1530 i Hotel de Flandre och från 1548 i Hotel de Bourgogne. De religiösa spelen, som småningom urartat, drabbades s. å. av allmänt förbud. Passions-bröderna fingo visserligen i gengäld monopol på att uppföra profana skådespel i Paris med omnejd, men kunde på detta område ej tävla med yrkesskådespelarna, som sedan o. 1500 framträtt som särskilt stånd. De uthyrde därför 1578 sin teater och sitt monopol till farsören Agnan Sarat, den förste professionelle teaterdirektören i Paris. Mot slutet av 1500-talet började italienska och spanska sällskap spela i F., och särskilt italienarnas improviserande teater (se Commedia del lar te) med dess redan färdiga teknik blev den unga franska teaterns läromästare. Den nationella farsen fick liksom den italienska stående typer, efter förebilden spelade i mask. 1577 inreddes i Hotel de Petit-Bourbon en särskild hovteaier, där italienare spelade nästan oavbrutet till 1697. Under 1500-talets sista skede spelade italienare och engelsmän i Hotel de Bourgogne. Dess monopol, som formellt indrogs först 1676, vållade ständiga strider och blev särsk. under Henrik IV svårt att upprätthålla. Han uppmuntrade bl. a. marknadsgycklarna, som med sina farser och upptåg gjorde reklam för kvacksalvare, undergörare och operatörer och bland vilka Taba-rin o. 1600 stod högt i gunst i Paris. Från 1599 spelade Valleran Lecomte, omväxlande med italienare, först vid hovet i Petit-Bourbon och sedan i Hotel de Bourgogne. Hans sällskap bar titeln troupe royale. Lecomtes första försök slog ej väl ut i konkurrensen med italienarna. Men bladet vände sig. Från o. 1610 var Hotel de Bourgognes ställning som nationell teater stadgad. Lecomte var åter dess direktör, Alexandre Hardy dess produktive diktare, och bland dess skådespelare märktes Gros-Guillaume, Gaultier Garguille och Turlupin, vilka tidigare i ett bollhus vid Porte S:t Jacques grundlagt sitt rykte som farsörer. De spelade i Hotel de Bourgogne också tragedi, enl. tidens sed under andra namn, resp. La Fleur, Fléchelle och Belleville. Lecomte spelade själv älskareroller, och hans motspeler -ska La Porte (eg. Marie Lefebvre, f. Vernier) var Frankrikes första yrkesskådespelerska. Kvinnor hade redan under 1400-talet deltagit i de religiösa spelen, men inom den professionella teatern utfördes kvinnorollerna till in på 1600-talet av män, de äldre komiska rollerna ända till o. 1700. Bland Hotel de Bourgognes skådespelare från det tidigare 1600-talet märkas far-sörerna Jean Farine, Bruscambille och Guillot-Gorju, alla tre tidigare marknadsgycklare. Med den inhemska yrkesteaterns uppsving o. 1600 tynade den gamla dilettantteatern bort. Lecomte råkade 1622 i tvist med passionsbröderna och lämnade med sitt sällskap Paris. I Hotel de Bourgogne försökte sig fransmän och italienare förgäves, och Paris stod något år utan teater, tills 1625 Les comédiens du prince d’Ora-nie med Lenoir som direktör och tragikern Mondory som dragande kraft ryckte in på den monopoliserade scenen. Bland deras övriga skådespelare märkas farsörerna Michau och Jodelet samt kvinnoframställaren Alizon. 1628 tog La troupe royale, denna gång under tragikern Bellerose, åter sin gamla valplats i besittning, medan ”prinsens av Oranien skådespelare”, som träffat uppgörelse med passionsbröderna, spelade i olika bollhus i Paris, tills de 1634 under Mondorys ledning i Maraisbollhuset funno en varaktig stad. De hade redan 1629 med P. Corneilles ”Mélite” varslat nytt och inledde nu i sin Théåtre du Marais med hans ”Cid” den franska teaterns klassiska skede. Ludvig XIII understödde Hotel de Bourgogne, och Richelieu gynnade Marais. Kardinalen gav också med båda teatrarnas krafter exklusiva föreställningar i sin praktfulla privatteater i Palais Royal. Från 1637, då Mondory av sjukdom tvangs att lämna ledningen, gick det emellertid långsamt men säkert utför med Marais, medan Hotel de Bourgogne upplevde sin storhetstid. Där lyste o. 1650 i tragedien Montfleury och Beauchåteau, Mlle Des Oeillels och Flori-dor, som bröt med tidens svulstiga spelstil, i farsen Philippin och hans arvtagare Raymond Poisson, den förste Crispin. Molière och några andra ungdomar, som under beteckningen Le* enfants de famille mera tillfälligt givit föreställningar, öppnade 1644 i ett bollhus vid Tour de Nesles sin Illustre Théåtre men lämnade 1646 det otacksamma Paris för att i stället lägga landsorten för sina fötter. Detta lyckades också — 135 — — 136 —