Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under Molières ledning och med hans första
lustspel på repertoaren, och när sällskapet 1658
återkom till Paris, fick det under prinsens av
Conti beskydd först uppträda inför Ludvig XIV
i den nuv. Salle des Cariatides i Louvren, för
att efter den lyckade debuten, under titeln
troupe de Monsieur, spela omväxlande med
italienarna i Petit-Bourbon. Molières teater
flyttade 1661 in i Richelieus teater i Palais Royal
och bar från 1665 titeln troupe du roi (se M o
lière). 1669 fick abbé Perrin privilegium på
att uppföra opera i Paris. Hans Académie
d’opéra gav 1671 i den för ändamålet nybyggda
Théåtre Guénégaud sin första föreställning. Men
kompostiören Lully intrigerade till sig
privilegiet och öppnade 1672 i tillfällig lokal sin
Académie royale de musique, som under namn av
Académie nationale de musique (Théåtre
national de 1’Opéra) ännu består. Efter Molières
död 1673 lade Lullys opera beslag på teatern i
Palais Royal. Molières efterlämnade sällskap
flyttade då in i Théåtre Guénégaud, som abbé
Perrin måst stänga, och upptog samtidigt på
kungl. befallning i sig Maraisteaterns sällskap,
varpå denna teater indrogs. Bland Molières
skådespelare märkas komikern Gros-René och
hans hustru Du Parc, damerna De Brie och
Beauval, Molières hustru och hennes syskon (se
B é j a r t) samt herrarna Du Croisy och La
Grange, vilken efter mästarens död var den
sammanhållande kraften och vars dagbok 1658—
85 (utg. 1876) är märklig. Vid Marais utmärkte
sig samtidigt Rosimond, som efter
sammanslagningen ärvde Molières roller. I Hotel de
Bour-gogne växte under 1670-talet med Racines
framträdande tidens båda sceniska storheter till
mognad, näml. Mlle Champmeslé och Michel
Baron. Striden mellan de båda scenerna blev
skarp. Ludvig XIV avgjorde den med
maktspråk. Han befallde 1680, att Hotel de
Bour-gogne skulle stängas och de båda sällskapen
sammanslås i Théåtre Guénégaud, som
samtidigt fick monopol i Paris. Därmed var F :s ännu
bestående dramatiska nationalscen grundad.
Dess officiella namn är sedan 1689 Comédie
fran^aise (se Théåtre f r a n q a i s). Bland
dess storheter från början av 1700-talet märkas,
utom Baron, Quinault-Dufresne samt damerna
Duclos, Desmares och Adrienne Lecouvreur,
o. 1750 Lekain och Préville samt damerna
Du-mesnil och Clairon, under det senare 1700-talet
Molé och Brizard samt damerna Vestris och
Contat, o. 1800 Talma och Mlle George,
från det tidigare 1800-talet Joanny, Firmin
och Samson samt damerna Mars och Ge
orges, o. 1850 Provost, Beauvallet och
Reg-nier samt damerna Rachel, Arnould-Plessy
och A. Brohan, från 1800-talets senare hälft
FRANKRIKE
Bressant, Maubant, Got, Delaunay, Febvre,
Mounet-Sully, Coquelin ainé och Silvain samt
damerna M. Brohan, Sarah Bernhardt,
Croizet-te. Reichemberg, Bartet, Baretta och Samary.
från o. 1900 och fram till våra dagar Le Bargy,
De Féraudy, Albert-Lambert fils, De Max,
Bernard och Alexandre samt damerna Pierson,
Brandès, Segond-Weber, Leconte, Kolb, Sorel,
Piérat, Roch, Robinne, Ventura och Bell. —
Monopolet gick ej att upprätthålla i längden.
Mark-nadsteatrar, franska och italienska, växte o.
1700 upp Som svampar i Paris, och här föddes
som parodi den franska opéra-comique, som
under 1700-talet i vådevillens form kulminerade
med Favart och hans hustru (se C.S. och Justine
F a v a r t) och o. 1850 som operett med J.
Offenbach (se denne) erövrade världen. Bland
privata 1700-talsteatrar i Paris, alla ägnade åt
vådevill, fars el. comédie larmoyante (se
Comédie), märkas Opéra-comique och
Co-médie-italienne, båda öppnade 1716 och
sammanslagna 1768, samt Théåtre Favart och
Théåtre Feydeau, 1801 sammanslagna till den
nuv. Opéra-comique, sedan 1898 i nuv, lokal,
och liksom Operan, sedan 1875 i Garniers
praktbyggnad, statsunderstödd. F:s andra talscen,
Théåtre de 1’Odéon (se Odéonteatern),
byggdes 1782 och är liksom Théåtre francais
statsunderstödd. Théåtre de la Gaité (numera
Gaité-lyrique) med anor från 1760 är f. n.
kommunalt understödd lyrisk scen. Bland övriga
Paristeatrar märkas Théåtre de la
Porte-Saint-Martin (1784), en gång romantikens populära
scen, Théåtre des Variétés (1807), intill
världskriget den lättare komediens och operettens
mönsterscen, Théåtre du Gymnase (1820),
dramatisk scen med stolta traditioner, Théåtre du
Palais-Royal (1831), den lätta farsens speciella
hemvist, Théåtre des Bouffes-Parisiens (1855),
platsen för Offenbachs triumfer, Théåtre du
Chåtelat (1862), Paris’ största teater, Théåtre
de 1’Athénée (1867) och Théåtre de la
Re-naissance (1873), båda dramatiska scener av
hög valör. En kuriositet i skräckdramatik är
den lilla Théåtre Grand-Guignol. Bland
privatteatrarnas konstnärer märkas från 1800-talets
förra hälft romantikens hjälte och hjältinna
Frédérick Lemaitre och Marie Dorval samt
Pierre Bocage, o. 1850 vådevillens
mästarin-na Virginie Déjazet och operettens första
primadonna Delphine Ugalde, från 1800-talets
senare hälft hennes efterträderskor Hortense
Schneider och Anne Judic samt Louis Baron,
Jeanne Granier, Félix Huguenet, Gabrielle
Ré-jane och Jane Hading, från o. 1900 och fram
till våra dagar Lucien Guitry, Albert Brasseur,
Firmin Gémier, André Mégard, Suzanne
Des-près, Victor Boucher, Sacha Guitry, Charles
— 137 —
— 138 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
