under Molières ledning och med hans första lustspel på repertoaren, och när sällskapet 1658 återkom till Paris, fick det under prinsens av Conti beskydd först uppträda inför Ludvig XIV i den nuv. Salle des Cariatides i Louvren, för att efter den lyckade debuten, under titeln troupe de Monsieur, spela omväxlande med italienarna i Petit-Bourbon. Molières teater flyttade 1661 in i Richelieus teater i Palais Royal och bar från 1665 titeln troupe du roi (se M o lière). 1669 fick abbé Perrin privilegium på att uppföra opera i Paris. Hans Académie d’opéra gav 1671 i den för ändamålet nybyggda Théåtre Guénégaud sin första föreställning. Men kompostiören Lully intrigerade till sig privilegiet och öppnade 1672 i tillfällig lokal sin Académie royale de musique, som under namn av Académie nationale de musique (Théåtre national de 1’Opéra) ännu består. Efter Molières död 1673 lade Lullys opera beslag på teatern i Palais Royal. Molières efterlämnade sällskap flyttade då in i Théåtre Guénégaud, som abbé Perrin måst stänga, och upptog samtidigt på kungl. befallning i sig Maraisteaterns sällskap, varpå denna teater indrogs. Bland Molières skådespelare märkas komikern Gros-René och hans hustru Du Parc, damerna De Brie och Beauval, Molières hustru och hennes syskon (se B é j a r t) samt herrarna Du Croisy och La Grange, vilken efter mästarens död var den sammanhållande kraften och vars dagbok 1658— 85 (utg. 1876) är märklig. Vid Marais utmärkte sig samtidigt Rosimond, som efter sammanslagningen ärvde Molières roller. I Hotel de Bour-gogne växte under 1670-talet med Racines framträdande tidens båda sceniska storheter till mognad, näml. Mlle Champmeslé och Michel Baron. Striden mellan de båda scenerna blev skarp. Ludvig XIV avgjorde den med maktspråk. Han befallde 1680, att Hotel de Bour-gogne skulle stängas och de båda sällskapen sammanslås i Théåtre Guénégaud, som samtidigt fick monopol i Paris. Därmed var F :s ännu bestående dramatiska nationalscen grundad. Dess officiella namn är sedan 1689 Comédie fran^aise (se Théåtre f r a n q a i s). Bland dess storheter från början av 1700-talet märkas, utom Baron, Quinault-Dufresne samt damerna Duclos, Desmares och Adrienne Lecouvreur, o. 1750 Lekain och Préville samt damerna Du-mesnil och Clairon, under det senare 1700-talet Molé och Brizard samt damerna Vestris och Contat, o. 1800 Talma och Mlle George, från det tidigare 1800-talet Joanny, Firmin och Samson samt damerna Mars och Ge orges, o. 1850 Provost, Beauvallet och Reg-nier samt damerna Rachel, Arnould-Plessy och A. Brohan, från 1800-talets senare hälft FRANKRIKE Bressant, Maubant, Got, Delaunay, Febvre, Mounet-Sully, Coquelin ainé och Silvain samt damerna M. Brohan, Sarah Bernhardt, Croizet-te. Reichemberg, Bartet, Baretta och Samary. från o. 1900 och fram till våra dagar Le Bargy, De Féraudy, Albert-Lambert fils, De Max, Bernard och Alexandre samt damerna Pierson, Brandès, Segond-Weber, Leconte, Kolb, Sorel, Piérat, Roch, Robinne, Ventura och Bell. — Monopolet gick ej att upprätthålla i längden. Mark-nadsteatrar, franska och italienska, växte o. 1700 upp Som svampar i Paris, och här föddes som parodi den franska opéra-comique, som under 1700-talet i vådevillens form kulminerade med Favart och hans hustru (se C.S. och Justine F a v a r t) och o. 1850 som operett med J. Offenbach (se denne) erövrade världen. Bland privata 1700-talsteatrar i Paris, alla ägnade åt vådevill, fars el. comédie larmoyante (se Comédie), märkas Opéra-comique och Co-médie-italienne, båda öppnade 1716 och sammanslagna 1768, samt Théåtre Favart och Théåtre Feydeau, 1801 sammanslagna till den nuv. Opéra-comique, sedan 1898 i nuv, lokal, och liksom Operan, sedan 1875 i Garniers praktbyggnad, statsunderstödd. F:s andra talscen, Théåtre de 1’Odéon (se Odéonteatern), byggdes 1782 och är liksom Théåtre francais statsunderstödd. Théåtre de la Gaité (numera Gaité-lyrique) med anor från 1760 är f. n. kommunalt understödd lyrisk scen. Bland övriga Paristeatrar märkas Théåtre de la Porte-Saint-Martin (1784), en gång romantikens populära scen, Théåtre des Variétés (1807), intill världskriget den lättare komediens och operettens mönsterscen, Théåtre du Gymnase (1820), dramatisk scen med stolta traditioner, Théåtre du Palais-Royal (1831), den lätta farsens speciella hemvist, Théåtre des Bouffes-Parisiens (1855), platsen för Offenbachs triumfer, Théåtre du Chåtelat (1862), Paris’ största teater, Théåtre de 1’Athénée (1867) och Théåtre de la Re-naissance (1873), båda dramatiska scener av hög valör. En kuriositet i skräckdramatik är den lilla Théåtre Grand-Guignol. Bland privatteatrarnas konstnärer märkas från 1800-talets förra hälft romantikens hjälte och hjältinna Frédérick Lemaitre och Marie Dorval samt Pierre Bocage, o. 1850 vådevillens mästarin-na Virginie Déjazet och operettens första primadonna Delphine Ugalde, från 1800-talets senare hälft hennes efterträderskor Hortense Schneider och Anne Judic samt Louis Baron, Jeanne Granier, Félix Huguenet, Gabrielle Ré-jane och Jane Hading, från o. 1900 och fram till våra dagar Lucien Guitry, Albert Brasseur, Firmin Gémier, André Mégard, Suzanne Des-près, Victor Boucher, Sacha Guitry, Charles — 137 — — 138 —