Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Teater - Musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
Boyer, Yvonne de Bray, Jeanne Rolly, Yvonne
Printemps, Gaby Morlay och Ludmilla Pitoeff.
Bland moderna teaterledare med särskild
konstnärlig och litterär ambition märkas främst
André Antoine, som med sin Théåtre libre
(1887—94) gick i spetsen för naturalismen,
Lugné-Poe, som på sin Théåtre de FOeuvre
(från 1892) fört en internationell, ej minst
nordisk, repertoar av hög klass, Jean Copeau, vars
lilla Théåtre du Vieux-Colombier (1913—24)
bjöd ett ensemblespel av sällsynt halt, samt
kvartetten Dullin, Baty, Jouvet och den
ryskfödde Pitoeff, som efter världskriget sökt
realisera fältropet ”teaterns reteatralisering”. Bland
försök till teaterns popularisering må nämnas
Théåtre nationale populaire, som under Gémiers
ledning sedan 1920 givit klassiska
föreställningar bl. a. i Cirque d’hiver och Trocadéro. Sedan
1900 ha av de statsunderstödda teatrarna
fri-luftsföreställningar givits i de antika teatrarna
i Orange, Nimes och Béziers (opera). I
landsorten, där teaterverksamheten tidigare
uppehölls av franska och italienska resande
sällskap, fingo de större städerna under 1700-talet
i allm. sina fasta teatrar. Från o. 1800 ha allt
flera av dem erhållit kommunalt understöd.
Censuren utövades tidigare av den statliga el.
kommunala ordningsmakten, från 1609 av
konungens prokurator, o. 1700 av polisen, från
1706 av särskild censor med polismakt och från
1789 av vederbörande magistrat. Den
avskaffades 1791, återinfördes av skräckregeringen, som
begagnade den med partipolitisk hänsynslöshet,
reglerades under direktoriet och lades 1804 i
polisministerns hand. Den avskaffades 1830 och
återinfördes 1835, avskaffades 1848 och
återinfördes 1851, reglerades 1852 och utövas
sedan 1853 av regeringen. Teaterns ställning är i
och med privilegieförordningarnas revision av
1864 i F. fri. G.K-g.
Musik. Redan under tidig medeltid har F.
haft ett rikt musikliv. Bevarade hymner och
sekvenser, folkvisor och adelsvisor vittna
härom, och vi veta även, att kyrkosången ivrigt
odlats i s. k. maitrises (sångskolor vid
domkyrkorna; särsk. berömda de i Metz och Soisson).
En viktig insats i medeltidens musikhistoria
utgör också trubadurernas och trouvèrernas
musik, vari jongleurs och ménéstrels (se d. o.)
antagl. ha en betydande andel. De äldsta
perioderna i den flerstämmiga musikens utveckling
äro nära knutna till n. F. Den första betydande
epoken i denna utveckling (den s. k. ars
an-tiqua) får sin prägel av musikutövningen i (den
äldsta) Notre-Dame i Paris, vars sångmästare
Léonin och Pérotin (1100-talet) äro
förgrundsgestalterna. Deras konst var förberedd
genom talrika försök, särsk. vid n. ö. F:s
kyrkor, men också i andra av Europas länder.
Berömda äro Parismästarnas liturgiska, två-,
tre- och fyrstämmiga kompositioner, de s. k.
organa, från vilka motetten utvecklas.
Även under musikhistoriens följ, period, ars
nona-perioden på 1300-talet, spelar F. alltjämt
en betydande roll, särsk. genom de framstående
verk, som GuillaumedeMauchaut (död
1377) skapade: en mässa, latinska och franska
motetter, virelais, ballader och rondeaux.
Framstående teoretiker från dessa perioder äro
Franco från Paris och Franco från
Köln, dessutom Philippe de Vitry
(biskop av M e a u x, d. 1361) och Jean de
Mu-r i s. Av musiker bör vidare nämnas Petrus
de C r u c e. Efter denna vackra
inledningsperiod i den flerstämmiga musikens historia
glider emellertid ledarskapet för en tid från F.
Ars noua-perioden får en rik blomstring även
i Italien, och kort därefter förberedas hos
engelsmännen nya framstötar inom musikens
område, vilka senare ge upphov till en lång och
viktig musikperiod i de s. k. nederländska
skolorna (c:a 1400—1600), vilken, om också
enstaka franska musiker lämna bidrag, dock är
det egentliga F. ovidkommande. Först
fram-emot denna periods slut, då den nederländska
stilen splittras i en rad nationella skolors
teknik, får F. på nytt betydelse på både det
religiösa och det världsliga området, så genom
kompositioner av Clement Jannequin,
Pierre Certon, Go m b er t, C r é q u i
1-1 o n, Claude de Sermissy, Claude
L e j e u n e och Claude Goudimel, som
alla leva under de tre sista fjärdedelarna av
1500-talet. I deras musik framträder redan den
knapphet och precision i uttryckssättet, som
senare blivit ett av de förnämsta kännetecknen
på det spec. franska i fransk musik. Goudimel
har satt musik till den hugenottiska
psalmboken (4-stämmig sättning), men dessa
kompositörers huvudsakliga insats faller inom den
världsliga musikens område, särsk. inom den
franska chansonen, där fransk sentiment, parad
med grace och kvickhet — emellanåt också,
som hos Jannequin, med en kåserande, pratsam
ton — förenar sig till en spec. gallisk produkt.
Det starka uppsving, som gör sig gällande
inom instrumentalmusiken på 1500-talet, spåras
också i F., varom de vackra, hos Attaignant i
Paris tryckta samlingarna vittna. Även den
dramatiska musiken, vars princip sedan gammalt
var känd i F. (Adam de la H ales ”Robin
et Marion” är det äldsta sångstycket i Europa),
uppblomstrade först genom den franska
hovbalettens framförande av stycken med inlagd dans
och sång, senare genom den franska
nationella operan. Den mest betydande tonsättaren
— 139 —
— 140 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
