FRANKRIKE Boyer, Yvonne de Bray, Jeanne Rolly, Yvonne Printemps, Gaby Morlay och Ludmilla Pitoeff. Bland moderna teaterledare med särskild konstnärlig och litterär ambition märkas främst André Antoine, som med sin Théåtre libre (1887—94) gick i spetsen för naturalismen, Lugné-Poe, som på sin Théåtre de FOeuvre (från 1892) fört en internationell, ej minst nordisk, repertoar av hög klass, Jean Copeau, vars lilla Théåtre du Vieux-Colombier (1913—24) bjöd ett ensemblespel av sällsynt halt, samt kvartetten Dullin, Baty, Jouvet och den ryskfödde Pitoeff, som efter världskriget sökt realisera fältropet ”teaterns reteatralisering”. Bland försök till teaterns popularisering må nämnas Théåtre nationale populaire, som under Gémiers ledning sedan 1920 givit klassiska föreställningar bl. a. i Cirque d’hiver och Trocadéro. Sedan 1900 ha av de statsunderstödda teatrarna fri-luftsföreställningar givits i de antika teatrarna i Orange, Nimes och Béziers (opera). I landsorten, där teaterverksamheten tidigare uppehölls av franska och italienska resande sällskap, fingo de större städerna under 1700-talet i allm. sina fasta teatrar. Från o. 1800 ha allt flera av dem erhållit kommunalt understöd. Censuren utövades tidigare av den statliga el. kommunala ordningsmakten, från 1609 av konungens prokurator, o. 1700 av polisen, från 1706 av särskild censor med polismakt och från 1789 av vederbörande magistrat. Den avskaffades 1791, återinfördes av skräckregeringen, som begagnade den med partipolitisk hänsynslöshet, reglerades under direktoriet och lades 1804 i polisministerns hand. Den avskaffades 1830 och återinfördes 1835, avskaffades 1848 och återinfördes 1851, reglerades 1852 och utövas sedan 1853 av regeringen. Teaterns ställning är i och med privilegieförordningarnas revision av 1864 i F. fri. G.K-g. Musik. Redan under tidig medeltid har F. haft ett rikt musikliv. Bevarade hymner och sekvenser, folkvisor och adelsvisor vittna härom, och vi veta även, att kyrkosången ivrigt odlats i s. k. maitrises (sångskolor vid domkyrkorna; särsk. berömda de i Metz och Soisson). En viktig insats i medeltidens musikhistoria utgör också trubadurernas och trouvèrernas musik, vari jongleurs och ménéstrels (se d. o.) antagl. ha en betydande andel. De äldsta perioderna i den flerstämmiga musikens utveckling äro nära knutna till n. F. Den första betydande epoken i denna utveckling (den s. k. ars an-tiqua) får sin prägel av musikutövningen i (den äldsta) Notre-Dame i Paris, vars sångmästare Léonin och Pérotin (1100-talet) äro förgrundsgestalterna. Deras konst var förberedd genom talrika försök, särsk. vid n. ö. F:s kyrkor, men också i andra av Europas länder. Berömda äro Parismästarnas liturgiska, två-, tre- och fyrstämmiga kompositioner, de s. k. organa, från vilka motetten utvecklas. Även under musikhistoriens följ, period, ars nona-perioden på 1300-talet, spelar F. alltjämt en betydande roll, särsk. genom de framstående verk, som GuillaumedeMauchaut (död 1377) skapade: en mässa, latinska och franska motetter, virelais, ballader och rondeaux. Framstående teoretiker från dessa perioder äro Franco från Paris och Franco från Köln, dessutom Philippe de Vitry (biskop av M e a u x, d. 1361) och Jean de Mu-r i s. Av musiker bör vidare nämnas Petrus de C r u c e. Efter denna vackra inledningsperiod i den flerstämmiga musikens historia glider emellertid ledarskapet för en tid från F. Ars noua-perioden får en rik blomstring även i Italien, och kort därefter förberedas hos engelsmännen nya framstötar inom musikens område, vilka senare ge upphov till en lång och viktig musikperiod i de s. k. nederländska skolorna (c:a 1400—1600), vilken, om också enstaka franska musiker lämna bidrag, dock är det egentliga F. ovidkommande. Först fram-emot denna periods slut, då den nederländska stilen splittras i en rad nationella skolors teknik, får F. på nytt betydelse på både det religiösa och det världsliga området, så genom kompositioner av Clement Jannequin, Pierre Certon, Go m b er t, C r é q u i 1-1 o n, Claude de Sermissy, Claude L e j e u n e och Claude Goudimel, som alla leva under de tre sista fjärdedelarna av 1500-talet. I deras musik framträder redan den knapphet och precision i uttryckssättet, som senare blivit ett av de förnämsta kännetecknen på det spec. franska i fransk musik. Goudimel har satt musik till den hugenottiska psalmboken (4-stämmig sättning), men dessa kompositörers huvudsakliga insats faller inom den världsliga musikens område, särsk. inom den franska chansonen, där fransk sentiment, parad med grace och kvickhet — emellanåt också, som hos Jannequin, med en kåserande, pratsam ton — förenar sig till en spec. gallisk produkt. Det starka uppsving, som gör sig gällande inom instrumentalmusiken på 1500-talet, spåras också i F., varom de vackra, hos Attaignant i Paris tryckta samlingarna vittna. Även den dramatiska musiken, vars princip sedan gammalt var känd i F. (Adam de la H ales ”Robin et Marion” är det äldsta sångstycket i Europa), uppblomstrade först genom den franska hovbalettens framförande av stycken med inlagd dans och sång, senare genom den franska nationella operan. Den mest betydande tonsättaren — 139 — — 140 —