Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Musik - Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
dentlig betydelse både för senare fransk och
för utlandets musik. Med Berlioz inledes en
ny era för fransk instrumentalmusik. En
betydelsefull föregångare fick den yngre franska
skolan i belgiern César Franc k (1822—
90), vars ypperliga symfoniska konst,
kammarmusik och orgelverk, med Vincent dTndy
(f. 1851) som förmedlare, blev av avgörande
betydelse för modern fransk musik.
Framstående namn i nyare fransk instrumentalmusik
äro Lalo, Chabrier, Fauré, C h a u
s-son, Guilmant, Widor, Guy Ropart z,
D e b u s s y, Ravel, Dukas, Roussel, Fl.
Schmitt, W i t k o w s k y, Roger D u ca
s-se, Eric Satie, Honegger, Milhaud,
P o u 1 e n c. Av dessa är Glaude Debussy
(1862—1918) den främste representanten för
fransk impressionism (kammarmusik, op.
”Pelléas et Mélisande”), vars principer ännu
spåras i våra dagars europeiska musik. E.A.
Konst. Mer än i något annat land n. om
Alperna kan man i F. tala om kontinuitet i
konstens utveckling från romarnas dagar.
Romerska byggnadsrester påträffas ända upp till Paris
(se C 1 u n y, sp. 297); i s. F. äro de talrikast: i
Nimes, Arles, Orange, Autun etc. Från den
romersk-galliska tiden är föga bevarat. Bäst kan
man spåra kontinuiteten i gravvårdskonsten, t.
ex. i Arles’ Aliscamps. En förenkling och
barba-risering gör sig märkbar. — Under merovingisk
och karolingisk tid började bokillustrationen
florera, och metallkonsten stod högt; något
senare hade elfenbenskonsten en stor period. De
äldsta bevarade kyrkorna från 800- och
900-talen påträffas i Loire-området, enkla
pelar-basilikor med rundbågar, som stundom böja sig
hästskoformigt (österländskt, möjl. armeniskt
inflytande, t. ex. i S:t Philibert de Grandlieu).
Hit höra också kryptor i Chartres och Dijon,
vidare det s. k. Basse-Oeuvre i Beauvais och
(från 1000-talets början) S:t Remi i Reims, som
har transversala tunnvalv i sidoskeppen. Den
berömda klosterkyrkan i Cluny hade
kolonnsystem. Det bysantinska inflytandet, som under
Karl den stores tid gjorde sig starkt gällande,
visar sig bl. a. i central grundplan, t. ex. i
S:t Germigny-des-Prés vid Orléans. De
klassiska dragen bibehållas länge, särsk. i s. F.; i
och omkr. Arles t. ex. ser man kyrkofasader
prydda av kolonettställningar — en reduktion
av antikens kolonnhallar — och bildverk. Å
arkadpelarna ser man t. ex. i Autun,
pilasterställningar. Under den s. k. romanska
stilperioden (se Byggnadskonst)
framträder den kyrkiga arkitekturen ofta med
särdrag i olika delar av landet, så att man t. o.
m. talar om provinsskolor. I Burgund fick
valvsystemet tidigt en rik utbildning. Under
1100-talet omväxla här tunnvalv och korsvalv;
i sidoskeppen förekomma halva tunnvalv, som
stödja högkyrkans murar. När sidoskeppen
höjas, ser man här början till hallsystem (se
d. o.), S:t Philibert i Tournus är det tidigaste
exemplet. I s. v. F. får kupolen en för
Västerlandet ovanlig utbredning (Angoulème,
Péri-gueux). Också enskeppiga hallar täckas av en
rad kupoler. Annars förekomma i s. F.
enskeppiga ”salkyrkor”, täckta av tunnvalv; så t. ex.
i Toulouse, där man även ser prov på en
motsatt utveckling i femskeppig basilika (S:t
Ser-nin). I Auvergn , liksom i Burgund, löpa över
sidoskeppen emporer, täckta av halvtunnvalv.
Fasaderna få stundom en vacker utsmyckning
av rundbågar och statyer, under det att
västtor-nen äro reducerade (Notre Dame la Grande i
Poitiers).
I n. F. blir tornbildningen mera utpräglad,
dels å västpartiet dels å mittkvadraten; det
senare är för den normandiska konsten
karakteristiskt. På romanska basilikor med
korsvalv och emporer ger Caen vackra prov. I
Burgund får vid 1100-talets början, särsk. i de stora
klosteranläggningarna, korpartiet en kraftig
utbildning, med omgång och kapellkrans; så i
ombyggnaden av Cluny. Murarna stödjas av
strävpelare, som mottaga korsvalvens tryck;
ribb-systemet införes i dessa valv, fönstren utvidgas.
Från denna s. k. övergångsstil sker i
Ile-deFrance gotikens genombrott med
spetsbågens konsekventa användning (se G
o-tisk stil). Den mäktige abbé Suger inviger
den nya stilen — som blir F :s förnämsta insats
i byggnadskonstens historia — med koret i S:t
Denis (nära Paris) 1144. Med valvens höjande
följde pelarnas ombyggnad och allt rikare
indelning (”knippelare”); profilerna göras
kraftigare och spetsigare; fönstren få allt rikare
båg- och rosverk; portalerna förstoras och få
än flera bildverk; växtmotiven bli mera
naturalistiska, under höggotiken också växlande (å
Reimskatedralen ända till 30 olika). Den tidiga
gotiken framträder i Laon, Chartres, Bourges
etc. och framför allt i Paris, där Notre Dame i
flera avseenden blir mönstergivande. Ludvig
den heliges slottskapell (Sainte Chapelle) visar
en smäcker, elegant höggotik. Denna
framträder ståtligast i Reims och Amiens, med den
rikaste fasadutsmyckning; här uppväges
gotikens vertikalism ännu av det s. k.
kungagalleri-ets och det stora rosfönstrets horisontalism. I
djärv valvkonstruktion står katedralen i
Beauvais främst. I de stora kyrkorna äro fem skepp
vanliga, och till sidoskeppen sluta sig ofta
kapellrader, liksom till koret. Korsarmarna
kunna vara treskeppiga och få, även de, rikt
utsmyckade fasader; så redan i Chartres. I
— 143 —
— 144 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
