FRANKRIKE dentlig betydelse både för senare fransk och för utlandets musik. Med Berlioz inledes en ny era för fransk instrumentalmusik. En betydelsefull föregångare fick den yngre franska skolan i belgiern César Franc k (1822— 90), vars ypperliga symfoniska konst, kammarmusik och orgelverk, med Vincent dTndy (f. 1851) som förmedlare, blev av avgörande betydelse för modern fransk musik. Framstående namn i nyare fransk instrumentalmusik äro Lalo, Chabrier, Fauré, C h a u s-son, Guilmant, Widor, Guy Ropart z, D e b u s s y, Ravel, Dukas, Roussel, Fl. Schmitt, W i t k o w s k y, Roger D u ca s-se, Eric Satie, Honegger, Milhaud, P o u 1 e n c. Av dessa är Glaude Debussy (1862—1918) den främste representanten för fransk impressionism (kammarmusik, op. ”Pelléas et Mélisande”), vars principer ännu spåras i våra dagars europeiska musik. E.A. Konst. Mer än i något annat land n. om Alperna kan man i F. tala om kontinuitet i konstens utveckling från romarnas dagar. Romerska byggnadsrester påträffas ända upp till Paris (se C 1 u n y, sp. 297); i s. F. äro de talrikast: i Nimes, Arles, Orange, Autun etc. Från den romersk-galliska tiden är föga bevarat. Bäst kan man spåra kontinuiteten i gravvårdskonsten, t. ex. i Arles’ Aliscamps. En förenkling och barba-risering gör sig märkbar. — Under merovingisk och karolingisk tid började bokillustrationen florera, och metallkonsten stod högt; något senare hade elfenbenskonsten en stor period. De äldsta bevarade kyrkorna från 800- och 900-talen påträffas i Loire-området, enkla pelar-basilikor med rundbågar, som stundom böja sig hästskoformigt (österländskt, möjl. armeniskt inflytande, t. ex. i S:t Philibert de Grandlieu). Hit höra också kryptor i Chartres och Dijon, vidare det s. k. Basse-Oeuvre i Beauvais och (från 1000-talets början) S:t Remi i Reims, som har transversala tunnvalv i sidoskeppen. Den berömda klosterkyrkan i Cluny hade kolonnsystem. Det bysantinska inflytandet, som under Karl den stores tid gjorde sig starkt gällande, visar sig bl. a. i central grundplan, t. ex. i S:t Germigny-des-Prés vid Orléans. De klassiska dragen bibehållas länge, särsk. i s. F.; i och omkr. Arles t. ex. ser man kyrkofasader prydda av kolonettställningar — en reduktion av antikens kolonnhallar — och bildverk. Å arkadpelarna ser man t. ex. i Autun, pilasterställningar. Under den s. k. romanska stilperioden (se Byggnadskonst) framträder den kyrkiga arkitekturen ofta med särdrag i olika delar av landet, så att man t. o. m. talar om provinsskolor. I Burgund fick valvsystemet tidigt en rik utbildning. Under 1100-talet omväxla här tunnvalv och korsvalv; i sidoskeppen förekomma halva tunnvalv, som stödja högkyrkans murar. När sidoskeppen höjas, ser man här början till hallsystem (se d. o.), S:t Philibert i Tournus är det tidigaste exemplet. I s. v. F. får kupolen en för Västerlandet ovanlig utbredning (Angoulème, Péri-gueux). Också enskeppiga hallar täckas av en rad kupoler. Annars förekomma i s. F. enskeppiga ”salkyrkor”, täckta av tunnvalv; så t. ex. i Toulouse, där man även ser prov på en motsatt utveckling i femskeppig basilika (S:t Ser-nin). I Auvergn , liksom i Burgund, löpa över sidoskeppen emporer, täckta av halvtunnvalv. Fasaderna få stundom en vacker utsmyckning av rundbågar och statyer, under det att västtor-nen äro reducerade (Notre Dame la Grande i Poitiers). I n. F. blir tornbildningen mera utpräglad, dels å västpartiet dels å mittkvadraten; det senare är för den normandiska konsten karakteristiskt. På romanska basilikor med korsvalv och emporer ger Caen vackra prov. I Burgund får vid 1100-talets början, särsk. i de stora klosteranläggningarna, korpartiet en kraftig utbildning, med omgång och kapellkrans; så i ombyggnaden av Cluny. Murarna stödjas av strävpelare, som mottaga korsvalvens tryck; ribb-systemet införes i dessa valv, fönstren utvidgas. Från denna s. k. övergångsstil sker i Ile-deFrance gotikens genombrott med spetsbågens konsekventa användning (se G o-tisk stil). Den mäktige abbé Suger inviger den nya stilen — som blir F :s förnämsta insats i byggnadskonstens historia — med koret i S:t Denis (nära Paris) 1144. Med valvens höjande följde pelarnas ombyggnad och allt rikare indelning (”knippelare”); profilerna göras kraftigare och spetsigare; fönstren få allt rikare båg- och rosverk; portalerna förstoras och få än flera bildverk; växtmotiven bli mera naturalistiska, under höggotiken också växlande (å Reimskatedralen ända till 30 olika). Den tidiga gotiken framträder i Laon, Chartres, Bourges etc. och framför allt i Paris, där Notre Dame i flera avseenden blir mönstergivande. Ludvig den heliges slottskapell (Sainte Chapelle) visar en smäcker, elegant höggotik. Denna framträder ståtligast i Reims och Amiens, med den rikaste fasadutsmyckning; här uppväges gotikens vertikalism ännu av det s. k. kungagalleri-ets och det stora rosfönstrets horisontalism. I djärv valvkonstruktion står katedralen i Beauvais främst. I de stora kyrkorna äro fem skepp vanliga, och till sidoskeppen sluta sig ofta kapellrader, liksom till koret. Korsarmarna kunna vara treskeppiga och få, även de, rikt utsmyckade fasader; så redan i Chartres. I — 143 — — 144 —