FRANKRIKE Amiens utskjuter i ö. ett kapell (Vårfrukapellet), ett system som efterföljdes mångenstädes, bl. a. i Skandinavien. Tornen ha sällan utförts med spiror, utom centraltornen, som emellertid ofta ersatts av takryttare. I n. F. framträder tornbyggnaden kraftigast, så i Caen (se ovan), i Coutances, Bayeux och framförallt Rouen. 1200-talet är den stora byggnadspe-rioden, då F:s inflytande blir dominerande i Euiopa. Under 1300-talet tillkomma S:t Ouen i Rouen och längre söderut katedralerna i Lyon, Bordeaux och Narbonne. Men annars avtager nu produktiviteten, och under 1400-talet förändras stilen i sirlig riktning. S:t Maclou i Rouen med sin brutna, tornlösa fasad, upplöst i genombrutet rosverk, är ett praktfullt ex. Betecknande blir en överrik geometrisk mönstring samt flamformer o. d., som givit denna sengotik namnet flamboyant-stil. Från medeltiden bevaras åtskilliga profanbygnader, särsk. i landsorten. Bland slotten framstå Pier-cefonds och påvepalatset i Avignon (se d. o.). Storartade stadsbefästningar äga Carcassonne och Aigues Mortes. I Bourges framstår Jacques Coeurs hus som ett det vackraste privathus från medeltiden. I n. ö. Frankrike, t. ex. i Saint-Quentin, ser man tornprydda stadshus i nederländsk stil. Justitiepalatset i Rouen åter, som har ytterst sirligt genombrutet båg- och rosverk ger med sina prydliga trappor och eleganta takfönster (lukarner) en försmak av renässansen. Bildhuggarkonsten utvecklades tidigast i s. F., där Toulouse och Arles under 1100-talet framstå som betydande centra. Under den romanska stilperioden blomstrade denna konst också vid klostren i Moissac och Souillac samt Vézelay; vidare i Autun, Conques etc. Inflytande från Byzans har man velat se i de långsträckta gestalterna; men i de livliga, figurrika k mpositionerna, t. ex. i portalernas högreliefer, liksom i elfenbensplastiken, kommer det västerländska kynnet till sin rätt. Med utgångspunkt i Chartres-katedralens västfasad utvecklar sig från 1100-talets slut det franska bildhuggeriet med stor kraft och mångsidighet, och F. blir på 1200-talet också på detta område ledande (se Bildhuggarkonst). Pariskatedralen ger mönstergilla bildverk, särsk. i Porte Sainte Anne; från något senare tid må framhållas apost-lagestalterna i Sainte Chapelle. Utmärkta sten-huggarskolor uppstå också vid katedralerna i Bourges, Amiens och Reims, där höjdpunkten nås i figurer och grupper, t. ex. ”Marias besök hos Elisabet”; här närmar sig den franska skulpturen åter den antika i ädel hållning, ansiktsuttryck och draperibehandling. Det franska inflytandet gör sig t. o. m. gällande i Italien. I Sverige ser man det särsk. i äldre träskärar-konst (madonnor, S:t Mikael etc.); det framträder dock även i stenskulpturen ännu på 1300-talet (se Étienne de Bonneuil). I gravskulpturen ser man i F. redan tidigt en realistisk, individualiserande tendens framträda, t. ex. i monument i Saint Denis, Rouen och Amiens. Här kom metallkonsten också till användning. Under 1300-talet fick elfenbensplastiken (se d. o.) en ny blomstring i F. Av det monumentala måleriet är i F. från äldre tider föga bevarat. Bäst lär man känna det i v. F:s mellersta delar, ss. i baptisteriet i Poiti-ers, i Vic samt framförallt i Saint Savin (Poitou), där framställningar dels ur Joh. Upp., dels ur G. T. visa glänsande färggivning och livlig komposition. I gotikens katedraler ersättas väggmålningarna med de färgade glasfönstren. — Ett nytt uppsving fick emellertid väggmåleriet i s. Frankrike (Provence) på 1300-talet under italienskt inflytande genom påvarnas vistelse i Avignon, där betydande rester påträffats i påvepalatset. — Glasmåleriet, som redan tidigt var ett viktigt element i den franska konsten, är från den romanska stilperioden särsk. representerat i katedralens absidfönster i Poitiers med praktfull färgmosaik i blått och rött. De stora gotiska katedralerna erhöllo en glänsande utsmyckning av glasmålningar, med hela bildserier ur bibel och legend. De mest storslagna kompositioner äger Chartreskatedralen, därjämte må nämnas de i Bourges, vidare i Auxerre, Le Mans etc. Också här framstår Sainte Chapelle i Paris, där scener ur G. T. typologiskt framställas som förebilder för scener i N. T. — Även bokmåleriet nådde en ny blomstring under Ludvig den heliges tid med Paris som centrum. Guldgrund blir nu vedertagen för större illustrationer. Mest illustrerades olika delar av bibeln, framförallt evangelierna och Psaltaren. Åt denna, liksom åt flera andra kyrkliga konster, ägnade sig nu icke blott munkar utan även världsliga konstnärer, sammanslutna i gillen el. brödraskap. Som prov på dessa konstnärers arbetssätt må nämnas en skissbok av Villard de Honnecourt (se denne). Den förnämste miniatyristen vid 1200-talets slut var mäster H o n o r é, som illuminerat ”Brevia-rium parisiense”. Ramverket är praktfullt, scenerna få dramatiskt liv. Under 1300-talet ökades realismen; blomsterornamentiken blir rikare, konstnärens fantasi får fria tyglar i randteckningar, ofta av humoristisk art (d r o 1 e r i e r, se d. o.). Under 1300-talet blir Paris ledande på två andra konstområden, som visa F:s höga ståndpunkt under den senare medeltiden: emaljkonsten och vävnadskonsten. Emaljmåleriet (se d. o.) hade redan florerat under den äldre medeltiden, — 145 — — 146 —