Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
då med Limoges som huvudort. I st. f. koppar
användes nu som underlag guld och silver (t.
ex. för helgonskrin), och därpå lades en
genomskinlig emaljfärg (émail translucide) med djup
verkan. Både kyrkor och palats pryddes av
textilier, dels broderier — varpå redan
Bayeux-tapeten (se d. o.) utgör det intressantaste prov
—, dels med vävnader, ofta med bildserier i
en följd av flera tapeter. Jämte Paris blev
Arras för dessa vävnader huvudorten och
förblev det en längre tid.
Den rika utvecklingen av konsten i F. under
1300-talet förde fram till en ny period. Både
i bildhuggeri och måleri framkomma under
följ. årh. arbeten, som stå på övergången till
renässansen. I s. F. inverkar den sienesiska
målarskolan (L. Mernmi, bröderna Lorenzetti)
befruktande. Än större betydelse får det
neder-ländsk-burgundiska måleriet i n. F. Åtskilliga
tavelmålare framträdde ur miniatyristernas
krets: André Beauneveu (omtalad 1361
i Valenciennes), också skulptör, och
Henne-q u i n (Jean) de B rugt s, som även utfört
kartonger för vävnader, båda nederländare i
tjänst hos konung Karl V (d. 1380). En tredje
var Jacques Coene från Brygge, som
jämte Jacquemart de Hesdin o. 1400
utförde tidens ståtligaste bildskrift, kallad
”Gran-des heures du duc de Berry” (Bibliothèque
na-tionale, Paris). Nämnde hertig var bokmåleriets
förnämsta befordrare. Hans namn är också
knutet till det mest beundrade av alla den tidens
bokverk, den i Chantillymuseet förvarade
bönboken (”Heures de Chantilly”), som utförts före
1416 av bröderna Pol, Jehannequin och
Hermand från Limburg. Filip den djärve av
Bur-gund och hans efterföljare, som också blevo
grevar av Flandern, voro likaledes ivriga
konst-befordrare. Hos dessa blevo framstående
målare anställda, så Jean Mal wel (d. 1415) och
Melchior Broederlam, vilken senare,
liksom bröderna Limburg, är föregångare till
bröderna van Eyck (se dessa).
I Dijon, det burgundiska residenset, uppstod
också en högtstående bildhuggarkonst, vars
förnämsta representanter voro Jacques de
B a e s s e, träsnidare (till ett hans altarverk
utförde Broederlam målerierna), samt framförallt
Claus Sluter, skaparen av statyerna vid
kartusiankyrkans portal (1390-talet) och den
s. k. Mosesbrunnen, arbeten av både individuell
kraft och storslagen uppfattning. Mosesbrunnen
— fullbordad av Sluters frände Claus de
W e r v e (d. 1439) — sättes ofta som
inledningen till renässansen inom bildhuggeriet n.
om Alperna. Detta kraftiga uppsving följdes
under 1400-talet sär sk. i gravskulpturen;
mäktiga monument (från 1400-talets början) över
de burgundiska hertigarna ser man i Dijon,
över Jean de Berry i Bourges av Jean de
C a m b r a i etc. Med Michel Colombe (o.
1430—före 1519), den förnämste mästaren från
denna tid i det konstnärligt betydande
Loire-om-rådet och en av de förnämsta bildhuggarna n. om
Alperna, gör sig den tidiga renässansen fullt
gällande. Inom måleriet fortsättes
miniatyrkonsten, där Jean Foucquet (o. 1415—
80) och Jean Bourdichon (o. 1457—
1521) stå som de förnämsta; den förre
framträdde också med större bilder (i olja).
Bredvid honom må nämnas Simon Marmion
(d. 1489) från Amiens och Jean Perréal
(d. efter 1529) från Paris, i vilken senare man
velat se mästaren till det ståtliga altarverket i
katedralen i Moulins (”maltre de Moulins”).
Från 1400-talet blevo förbindelserna med
Italien allt livligare och inflytandet därifrån
även på n. Frankrike alltmera märkbart. I sht
inkallades italienska dekoratörer, gravörer o. a.
konsthantverkare. Inom byggnadskonsten ser
man de äldre (gotiska) dragen länge bibehålla
sig i planläggning och resning, på det kyrkliga
området in på 1500-talet, under det att
renässansen får insteg i detaljernas formgivning
(koret av S:t Pierre i Caen samt S:t Étienne du
Mont och S:t Eustache i Paris). Genom Frans I,
som inkallade en mängd italienska konstnärer
— bland andra vistades teoretikern Seb. Serlio
länge här — blevo renässansdragen
genomgående i slottsbygnader, där dock den medeltida
prägeln genom mittorn (donjon) och hörntorn
samt hög takresning med dekorerade fönster
och skorstenar länge bibehölls. Gaillon (vid
Seine) var ett vackert ex. (portalfasaden nu
an-bragt i École des beaux-arts, Paris, liksom
detaljer från slottet Anet). Framförallt vid Loire
ha vi att finna den franska ungrenässansen väl
representerad: Blois, Chambord m. fl., vidare
hus i Orléans, Rouen, Paris (Frans I:s hus).
Mot 1500-talets mitt utvecklar sig i ren
klassicism den franska högrenässansen med Jean
Goujon (o. 1510— o. 1560), Pierre
Les-cot (o. 1510—78), Philibert Delorme
(o. 1512—70) samt de båda Ducerceau
(o. 1514—efter 1584, resp. o. 1545—90). Paris
blev från denna tid ledande centrum också på
detta område. Betydelsefull var särsk. Lescots
ombyggnad av Louvren med indelning i
paviljonger, kolonnställningar m. m. Delorme
byggde bl. a. för Diane de Poitiers slottet Anet,
planläde Tuillerieslottet i Paris och uppförde Frans
I:s gravmonument i Saint-Denis.
Från denna tid blev det stränga klassiska
jämnmåttet med klar överskådlighet och
symme-tri, harmoniska linjer och proportioner samt
måttfull dekorering karakteristiskt för den
— 147 —
— 148 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
