FRANKRIKE då med Limoges som huvudort. I st. f. koppar användes nu som underlag guld och silver (t. ex. för helgonskrin), och därpå lades en genomskinlig emaljfärg (émail translucide) med djup verkan. Både kyrkor och palats pryddes av textilier, dels broderier — varpå redan Bayeux-tapeten (se d. o.) utgör det intressantaste prov —, dels med vävnader, ofta med bildserier i en följd av flera tapeter. Jämte Paris blev Arras för dessa vävnader huvudorten och förblev det en längre tid. Den rika utvecklingen av konsten i F. under 1300-talet förde fram till en ny period. Både i bildhuggeri och måleri framkomma under följ. årh. arbeten, som stå på övergången till renässansen. I s. F. inverkar den sienesiska målarskolan (L. Mernmi, bröderna Lorenzetti) befruktande. Än större betydelse får det neder-ländsk-burgundiska måleriet i n. F. Åtskilliga tavelmålare framträdde ur miniatyristernas krets: André Beauneveu (omtalad 1361 i Valenciennes), också skulptör, och Henne-q u i n (Jean) de B rugt s, som även utfört kartonger för vävnader, båda nederländare i tjänst hos konung Karl V (d. 1380). En tredje var Jacques Coene från Brygge, som jämte Jacquemart de Hesdin o. 1400 utförde tidens ståtligaste bildskrift, kallad ”Gran-des heures du duc de Berry” (Bibliothèque na-tionale, Paris). Nämnde hertig var bokmåleriets förnämsta befordrare. Hans namn är också knutet till det mest beundrade av alla den tidens bokverk, den i Chantillymuseet förvarade bönboken (”Heures de Chantilly”), som utförts före 1416 av bröderna Pol, Jehannequin och Hermand från Limburg. Filip den djärve av Bur-gund och hans efterföljare, som också blevo grevar av Flandern, voro likaledes ivriga konst-befordrare. Hos dessa blevo framstående målare anställda, så Jean Mal wel (d. 1415) och Melchior Broederlam, vilken senare, liksom bröderna Limburg, är föregångare till bröderna van Eyck (se dessa). I Dijon, det burgundiska residenset, uppstod också en högtstående bildhuggarkonst, vars förnämsta representanter voro Jacques de B a e s s e, träsnidare (till ett hans altarverk utförde Broederlam målerierna), samt framförallt Claus Sluter, skaparen av statyerna vid kartusiankyrkans portal (1390-talet) och den s. k. Mosesbrunnen, arbeten av både individuell kraft och storslagen uppfattning. Mosesbrunnen — fullbordad av Sluters frände Claus de W e r v e (d. 1439) — sättes ofta som inledningen till renässansen inom bildhuggeriet n. om Alperna. Detta kraftiga uppsving följdes under 1400-talet sär sk. i gravskulpturen; mäktiga monument (från 1400-talets början) över de burgundiska hertigarna ser man i Dijon, över Jean de Berry i Bourges av Jean de C a m b r a i etc. Med Michel Colombe (o. 1430—före 1519), den förnämste mästaren från denna tid i det konstnärligt betydande Loire-om-rådet och en av de förnämsta bildhuggarna n. om Alperna, gör sig den tidiga renässansen fullt gällande. Inom måleriet fortsättes miniatyrkonsten, där Jean Foucquet (o. 1415— 80) och Jean Bourdichon (o. 1457— 1521) stå som de förnämsta; den förre framträdde också med större bilder (i olja). Bredvid honom må nämnas Simon Marmion (d. 1489) från Amiens och Jean Perréal (d. efter 1529) från Paris, i vilken senare man velat se mästaren till det ståtliga altarverket i katedralen i Moulins (”maltre de Moulins”). Från 1400-talet blevo förbindelserna med Italien allt livligare och inflytandet därifrån även på n. Frankrike alltmera märkbart. I sht inkallades italienska dekoratörer, gravörer o. a. konsthantverkare. Inom byggnadskonsten ser man de äldre (gotiska) dragen länge bibehålla sig i planläggning och resning, på det kyrkliga området in på 1500-talet, under det att renässansen får insteg i detaljernas formgivning (koret av S:t Pierre i Caen samt S:t Étienne du Mont och S:t Eustache i Paris). Genom Frans I, som inkallade en mängd italienska konstnärer — bland andra vistades teoretikern Seb. Serlio länge här — blevo renässansdragen genomgående i slottsbygnader, där dock den medeltida prägeln genom mittorn (donjon) och hörntorn samt hög takresning med dekorerade fönster och skorstenar länge bibehölls. Gaillon (vid Seine) var ett vackert ex. (portalfasaden nu an-bragt i École des beaux-arts, Paris, liksom detaljer från slottet Anet). Framförallt vid Loire ha vi att finna den franska ungrenässansen väl representerad: Blois, Chambord m. fl., vidare hus i Orléans, Rouen, Paris (Frans I:s hus). Mot 1500-talets mitt utvecklar sig i ren klassicism den franska högrenässansen med Jean Goujon (o. 1510— o. 1560), Pierre Les-cot (o. 1510—78), Philibert Delorme (o. 1512—70) samt de båda Ducerceau (o. 1514—efter 1584, resp. o. 1545—90). Paris blev från denna tid ledande centrum också på detta område. Betydelsefull var särsk. Lescots ombyggnad av Louvren med indelning i paviljonger, kolonnställningar m. m. Delorme byggde bl. a. för Diane de Poitiers slottet Anet, planläde Tuillerieslottet i Paris och uppförde Frans I:s gravmonument i Saint-Denis. Från denna tid blev det stränga klassiska jämnmåttet med klar överskådlighet och symme-tri, harmoniska linjer och proportioner samt måttfull dekorering karakteristiskt för den — 147 — — 148 —