Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
franska smaken. Den franska arkitekturen
utbildades vid 1500-talets slut, under den s. k.
senrenässansen, i klassisk renhet,
höghet och storslagenhet. Här framstår S. de
Brosse (d. 1626), som bl. a. för Maria av
Medici byggde Luxembourgpalatset. Under
1600-talets förra del utvecklade J. L e m e
r-cier (1585—1654) en ädel stil både i palats
och kyrkor; han fortsatte Lescots Louvrebygge
(Pavillon de 1’Horloge) med kopplade korintiska
kolonner, avrundade fasadgavlar och
kupol-artat välvd takresning, byggde åt Richelieu
Pa-lais Cardinal (sedan Royal) och
Sorbonne-kyrkan i grekiskt kors med kupol och fyra
fasader, ett exempel, som blev efterföljt i två
årh.
På detta sätt förbereddes den stora franska
byggnadskonsten, som var karakteristisk för
Ludvig XIV:s tid och kallas hans stil (style
Louis XIV). Denna präglas av enkelhet och
storslagenhet men visar ändock mera liv och
omväxling än den italienska barocken (se
Barock). Den ”stora ordningen” med över två
el. flera våningar gående kolonn- el.
pilaster-ställning, vilken redan förekommit under
1500-talet, blir nu regel. Vid tävlan om Louvrens
monumentala kolonnfasad (1665) segrade
Charles Perrault (1613—88) över
Ber-nini. Slottet vid Versailles, urspr. ett mindre
jaktslott, började ombyggas av Louis Le
Vau (1612—70) och fortsattes av J. H a
r-douin Mansart (1646—1708) med
utveckling av breddaxeln, tillbaka- och
framspringande sidopartier (risaliter och flyglar) samt
strängt arkitektonisk anordning av omgivande
trädgård och park, på vilket område André
Le Nötre (1613—1700) blev den ledande
(se Fransk trädgårdsstil). Det inre
glänste genom målningar, stuckdekorationer
och förgyllningar; Ch. Lebrun (1619—90)
blev mästaren för de förnämsta praktrummen,
spegelsalen i Versailles och Apollosalen i
Louvren. Möbelkonsten (B o u 11 e m. fl.)
understödde det pompösa intrycket. Mansart gav
också prov på ståtliga kyrkobyggen, i det
avlånga slottskapellet i Versailles och den centrala
Invaliddomen i Paris. Men redan under
Ludvig XIV:s tid skedde i viss mån en reaktion,
en återgång till mindre proportioner och
mindre prakt (Grand Trianon). I dekorationen
inkom genom J. Bérain (1637—1711) en
lättare, mera sirligt elegant stil, som förberedde
rokokon. Denna är utmärkande för
her-tigen-regentens tid (la Régence) och förra delen
av Ludvig XV:s (style Louis XV). I den stora
arkitekturen bli omfattningar, listverk m. m.
smäckrare och taklinjerna mera svängda; men
i stort sett råder fortfarande barockens
håll
ning. I detaljer och interiörer ersättes det
pompösa av elegant sirlighet, och en lekfull
oregel-mässighet gör sig gällande i den ofta överrika
ornamentiken; i grunden härskar dock (åtm.
i Frankrike) ett visst jämnmått och symmetri.
Musselmönster och blomstervindor samt
gallerverk bli karakteristiska. R. de Cotte (1651—
1735) bygger nu Hotel de la Vrillière (nu
Ban-que de France), vidare kyrkan S:t Roch m. m.,
G. Boffrand (1667—1754) Hotel de Soubise
etc. Som dekoratörer glänste A. W a 11 e a u
(se nedan), G. M. Oppenort (1672—1742)
och J. A. M e i s s o n i e r (1693—1750).
Möbelkonsten uppmuntrades särsk. genom les
établis-sements des Gobelins, som blevo statliga och nu
omfattade även väverier m. m. I Aubusson och
Beauvais florerade också textilkonsten, varåt
framstående målare ägnade sig (se nedan).
Metallkonsten stod också högt, dels i förgylld
mässing (för beslag m. m.), dels i järnsmide.
Dessa konstarter blomstrade, utom i Paris,
särsk. i Elsass-Lotringen under Stanislaus,
Ludvig XV:s svärfar (i Nancy, Lunéville,
Strasbourg) .
I rokokon låg i viss mån en återgång till det
naturliga, och detta präglar särsk. tiden efter
1750. J. A. Gabriel (1698—1782) bygger bl.
a. ”Lilla Trianon”, en villa vid Versailles i
små, men ädla former och omgiven av en
engelsk park. J. G. Soufflot (1713—80) åter
skapade i en kyrklig byggnad, sedan kallad
Panthéon, ett mästerstycke i klassisk stil med
kupol och kolonnader. Och återgången till den
mera rena klassiciteten, som från 1700-talets
mitt befordrades av utgrävningarna på klassisk
mark (se Caylus), präglade i hög grad
Ludvig XV:s sista årtionden samt särsk. Ludvig
XVI:s tid (style Louis XVI). Med klassiska
drag dekorerades nu t. ex. en rad ståtliga
teatrar, på vilket område Victor Louis (1731—
1800) blev mästaren (se Bordeaux).
Emellertid bibehöll sig den lätta elegansen i
interiörerna, även om formerna blevo enklare och
rakare; och möbelkonsten (Riesener m. fl.)
florerade, uppmuntrad av drottning Marie
An-toinette. Efter revolutionen inträdde en än
strängare klassicitet, utmärkt av spartansk
enkelhet (se Direktoarstil); men genom
Napoleons kejsardöme återinfördes det
glänsande och pompösa men i rent klassiska former
(se E mpir estil). Man upptog ej blott den
romerska utan också den grekiska klassicismen,
varpå Madeleinekyrkan i Paris blev det
yppersta exemplet. ”Kejsarstilen” blev också i in
teriören länge härskande med raka linjer och en
viss kantig elegans. Under 1800-talet förra del
upphörde F. att vara den förnämsta ledaren
på konstens område. Vid sidan av den
urvatt
— 149 —
— 150 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
