FRANKRIKE franska smaken. Den franska arkitekturen utbildades vid 1500-talets slut, under den s. k. senrenässansen, i klassisk renhet, höghet och storslagenhet. Här framstår S. de Brosse (d. 1626), som bl. a. för Maria av Medici byggde Luxembourgpalatset. Under 1600-talets förra del utvecklade J. L e m e r-cier (1585—1654) en ädel stil både i palats och kyrkor; han fortsatte Lescots Louvrebygge (Pavillon de 1’Horloge) med kopplade korintiska kolonner, avrundade fasadgavlar och kupol-artat välvd takresning, byggde åt Richelieu Pa-lais Cardinal (sedan Royal) och Sorbonne-kyrkan i grekiskt kors med kupol och fyra fasader, ett exempel, som blev efterföljt i två årh. På detta sätt förbereddes den stora franska byggnadskonsten, som var karakteristisk för Ludvig XIV:s tid och kallas hans stil (style Louis XIV). Denna präglas av enkelhet och storslagenhet men visar ändock mera liv och omväxling än den italienska barocken (se Barock). Den ”stora ordningen” med över två el. flera våningar gående kolonn- el. pilaster-ställning, vilken redan förekommit under 1500-talet, blir nu regel. Vid tävlan om Louvrens monumentala kolonnfasad (1665) segrade Charles Perrault (1613—88) över Ber-nini. Slottet vid Versailles, urspr. ett mindre jaktslott, började ombyggas av Louis Le Vau (1612—70) och fortsattes av J. H a r-douin Mansart (1646—1708) med utveckling av breddaxeln, tillbaka- och framspringande sidopartier (risaliter och flyglar) samt strängt arkitektonisk anordning av omgivande trädgård och park, på vilket område André Le Nötre (1613—1700) blev den ledande (se Fransk trädgårdsstil). Det inre glänste genom målningar, stuckdekorationer och förgyllningar; Ch. Lebrun (1619—90) blev mästaren för de förnämsta praktrummen, spegelsalen i Versailles och Apollosalen i Louvren. Möbelkonsten (B o u 11 e m. fl.) understödde det pompösa intrycket. Mansart gav också prov på ståtliga kyrkobyggen, i det avlånga slottskapellet i Versailles och den centrala Invaliddomen i Paris. Men redan under Ludvig XIV:s tid skedde i viss mån en reaktion, en återgång till mindre proportioner och mindre prakt (Grand Trianon). I dekorationen inkom genom J. Bérain (1637—1711) en lättare, mera sirligt elegant stil, som förberedde rokokon. Denna är utmärkande för her-tigen-regentens tid (la Régence) och förra delen av Ludvig XV:s (style Louis XV). I den stora arkitekturen bli omfattningar, listverk m. m. smäckrare och taklinjerna mera svängda; men i stort sett råder fortfarande barockens håll ning. I detaljer och interiörer ersättes det pompösa av elegant sirlighet, och en lekfull oregel-mässighet gör sig gällande i den ofta överrika ornamentiken; i grunden härskar dock (åtm. i Frankrike) ett visst jämnmått och symmetri. Musselmönster och blomstervindor samt gallerverk bli karakteristiska. R. de Cotte (1651— 1735) bygger nu Hotel de la Vrillière (nu Ban-que de France), vidare kyrkan S:t Roch m. m., G. Boffrand (1667—1754) Hotel de Soubise etc. Som dekoratörer glänste A. W a 11 e a u (se nedan), G. M. Oppenort (1672—1742) och J. A. M e i s s o n i e r (1693—1750). Möbelkonsten uppmuntrades särsk. genom les établis-sements des Gobelins, som blevo statliga och nu omfattade även väverier m. m. I Aubusson och Beauvais florerade också textilkonsten, varåt framstående målare ägnade sig (se nedan). Metallkonsten stod också högt, dels i förgylld mässing (för beslag m. m.), dels i järnsmide. Dessa konstarter blomstrade, utom i Paris, särsk. i Elsass-Lotringen under Stanislaus, Ludvig XV:s svärfar (i Nancy, Lunéville, Strasbourg) . I rokokon låg i viss mån en återgång till det naturliga, och detta präglar särsk. tiden efter 1750. J. A. Gabriel (1698—1782) bygger bl. a. ”Lilla Trianon”, en villa vid Versailles i små, men ädla former och omgiven av en engelsk park. J. G. Soufflot (1713—80) åter skapade i en kyrklig byggnad, sedan kallad Panthéon, ett mästerstycke i klassisk stil med kupol och kolonnader. Och återgången till den mera rena klassiciteten, som från 1700-talets mitt befordrades av utgrävningarna på klassisk mark (se Caylus), präglade i hög grad Ludvig XV:s sista årtionden samt särsk. Ludvig XVI:s tid (style Louis XVI). Med klassiska drag dekorerades nu t. ex. en rad ståtliga teatrar, på vilket område Victor Louis (1731— 1800) blev mästaren (se Bordeaux). Emellertid bibehöll sig den lätta elegansen i interiörerna, även om formerna blevo enklare och rakare; och möbelkonsten (Riesener m. fl.) florerade, uppmuntrad av drottning Marie An-toinette. Efter revolutionen inträdde en än strängare klassicitet, utmärkt av spartansk enkelhet (se Direktoarstil); men genom Napoleons kejsardöme återinfördes det glänsande och pompösa men i rent klassiska former (se E mpir estil). Man upptog ej blott den romerska utan också den grekiska klassicismen, varpå Madeleinekyrkan i Paris blev det yppersta exemplet. ”Kejsarstilen” blev också i in teriören länge härskande med raka linjer och en viss kantig elegans. Under 1800-talet förra del upphörde F. att vara den förnämsta ledaren på konstens område. Vid sidan av den urvatt — 149 — — 150 —