FRANS reaktion, utbyggd med spionerisystem och censur. något som framför allt hade sin grund i motsättningen till det revolutionära Frankrike. Pedantisk och arbetsam övervakade han alla administrationens detaljer; då F. som statsman var utan större mått, kom den verkliga ledningen av politiken att ligga i andra händer än hans. Att för fullföljandet av kampen mot Frankrike F :s’ aldrig sviktande tålamod, hans främ sta egenskap, haft stor betydelse kan dock icke förnekas. (För krigen se Frankrike, Österrike och Revolutionskrigen.) Vid F:s’ trontillträde dominerades utrikespolitiken av Österrikes motsättning till Preussen och Frankrike. Sedan Spielmann avskedats efter det diplomatiska nederlaget vid Polens andra delning, kom Österrikes utrikespolitiska ledning 1793—1800 i händerna på Thugut, som krigspolitikens främste målsman avskedad efter slaget vid Hohenlinden. Efter honom följde Lud-wig Cobenzl samt Filip v. Stadion. Från 1809 färgas Österrikes politiska ledning av furst Metternich. — Efter det napoleonska kejsardömets upprättande antog F. 1804 titeln arvkejsare av Österrike; efter Rhenförbundets bildande avsade han sig den tysk-romerska kejsarkronan 1806. — F. var gift 4 gånger. Med sin 2:a gemål, Maria Teresia av Bägge Sicilierna, hade han 13 barn, bl. a. Marie Louise, 1810 förmäld med Napoleon I, och kejsar Ferdinand I. Se vidare Metternich. — Litt.: C. Wolfs-gruber, ”Franz I” (1899). P.N-m. Österrike. 1) F. I, kejsare (1768—1835), tysk-romersk kejsare under namnet F. II J o-s e f, se ovan Tyska riket 2). 2) F. J o s e f I, den föregåendes sonson, kejsare av Österrike, konung av Ungern (1830— 1916), son till ärkehertig Frans Karl, tillträdde regeringen 2/i2 1848, sedan hans farbror Ferdinand I abdikerat inför de svårigheter, som revolutionen lagt i hans väg. Sedan revolutionen kuvats, inledde F. J. en absolutistisk regim och upphävde b. a. den oktrojerade författningen 1851. Hans strävan att inåt upprätthålla en sträng centralism och att utåt hävda Habs-burgs gamla inflytande i Tyskland och Italien och självständighet gentemot Ryssland belastade hans regering med uppgifter, som blevo den övermäktiga. Efter nederlaget mot Italien 1859 måste F. J. slå in på en mera liberal politik. Denna kunde emellertid icke rädda hegemonien i Tyskland, som berövades honom genom nederlaget mot Preussen 1866, icke heller väldets inre enhet, som fick vika för ett dualistiskt system genom uppgörelsen med Ungern 1867. Nordtyska förbundets seger över Frankrike 1870/71 och Tysklands enande grusade förhoppningarna att återställa det habsburgska väldets övermakt i Tyskland. Konsekvenserna härav tog F. J. genom alt 1879 — icke minst på gr. av Andråssys ivriga bedrivande — sluta förbund med Tyska riket, ett förbund, som F. J. troget upprätthöll. Hans förhållande till Ryss Frans Josef. land var däremot växlande: gott under större delen av 1870-talet och även kring sekelskiftet, dåligt, t. o. m. kritiskt efter ockupationen okt. 1878 av Bosnien och Herzegovina (enl. Berlin-kongressens beslut) samt än mer efter Österrikes egenmäktiga annexion av dessa provinser okt. 1908. Sydslavernas otillfredsställda nationella önskemål urladdade sig till sist i attentatet i Sarajevo 1914, där F. J:s tronföljare, Frans Ferdinand (se nedan), föll för en bosnisk serbers kula. Österrikes ultimatum till Serbien var ett ödesdigert led i den händelsekedja, som ledde till världskriget. — Inrikespolitiskt beredde striderna mellan väldets olika nationaliteter samt brytningen mellan parlamentariska och konstitutionalistiska styrelseprinciper F. J:s regerings stora svårigheter. Medan parlamentarismen växte sig allt starkare i Ungern, lyckades F. J. i Österrike bättre hävda monarkiens självständiga ställning, delvis på gr. av de olika nationaliteternas stridsställning mot varandra, varigenom parlamentets makt försvagades. Icke utan framgång spelade F. J. ut de olika nationaliteterna mot varandra. — F. J:s opportunis — 167 — — 168 —