Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Frans II Josef (tysk-romersk kejsare) - 1. Frans I (österrikisk kejsare) - 2. Frans Josef I (kejsare av Österrike)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANS
reaktion, utbyggd med spionerisystem och
censur. något som framför allt hade sin grund i
motsättningen till det revolutionära Frankrike.
Pedantisk och
arbetsam övervakade han
alla
administrationens detaljer; då F.
som statsman var
utan större mått,
kom den verkliga
ledningen av politiken
att ligga i andra
händer än hans. Att för
fullföljandet av
kampen mot Frankrike
F :s’ aldrig sviktande
tålamod, hans
främ
sta egenskap, haft stor betydelse kan dock
icke förnekas. (För krigen se Frankrike,
Österrike och Revolutionskrigen.)
Vid F:s’ trontillträde dominerades
utrikespolitiken av Österrikes motsättning till Preussen och
Frankrike. Sedan Spielmann avskedats efter det
diplomatiska nederlaget vid Polens andra
delning, kom Österrikes utrikespolitiska ledning
1793—1800 i händerna på Thugut, som
krigspolitikens främste målsman avskedad efter
slaget vid Hohenlinden. Efter honom följde
Lud-wig Cobenzl samt Filip v. Stadion. Från 1809
färgas Österrikes politiska ledning av furst
Metternich. — Efter det napoleonska
kejsardömets upprättande antog F. 1804 titeln
arvkejsare av Österrike; efter Rhenförbundets
bildande avsade han sig den tysk-romerska
kejsarkronan 1806. — F. var gift 4 gånger. Med sin
2:a gemål, Maria Teresia av Bägge Sicilierna,
hade han 13 barn, bl. a. Marie Louise, 1810
förmäld med Napoleon I, och kejsar Ferdinand
I. Se vidare Metternich. — Litt.: C.
Wolfs-gruber, ”Franz I” (1899). P.N-m.
Österrike. 1) F. I, kejsare (1768—1835),
tysk-romersk kejsare under namnet F. II J
o-s e f, se ovan Tyska riket 2).
2) F. J o s e f I, den föregåendes sonson,
kejsare av Österrike, konung av Ungern (1830—
1916), son till ärkehertig Frans Karl, tillträdde
regeringen 2/i2 1848, sedan hans farbror
Ferdinand I abdikerat inför de svårigheter, som
revolutionen lagt i hans väg. Sedan revolutionen
kuvats, inledde F. J. en absolutistisk regim och
upphävde b. a. den oktrojerade författningen
1851. Hans strävan att inåt upprätthålla en
sträng centralism och att utåt hävda
Habs-burgs gamla inflytande i Tyskland och Italien
och självständighet gentemot Ryssland
belastade hans regering med uppgifter, som blevo den
övermäktiga. Efter nederlaget mot Italien 1859
måste F. J. slå in på en mera liberal politik.
Denna kunde emellertid icke rädda hegemonien
i Tyskland, som berövades honom genom
nederlaget mot Preussen 1866, icke heller väldets
inre enhet, som fick vika för ett dualistiskt
system genom uppgörelsen med Ungern 1867.
Nordtyska förbundets seger över Frankrike
1870/71 och Tysklands enande grusade
förhoppningarna att återställa det habsburgska väldets
övermakt i Tyskland. Konsekvenserna härav
tog F. J. genom alt 1879 — icke minst på gr.
av Andråssys ivriga bedrivande — sluta
förbund med Tyska riket, ett förbund, som F. J.
troget upprätthöll. Hans förhållande till
Ryss
Frans Josef.
land var däremot växlande: gott under större
delen av 1870-talet och även kring sekelskiftet,
dåligt, t. o. m. kritiskt efter ockupationen okt.
1878 av Bosnien och Herzegovina (enl.
Berlin-kongressens beslut) samt än mer efter Österrikes
egenmäktiga annexion av dessa provinser okt.
1908. Sydslavernas otillfredsställda nationella
önskemål urladdade sig till sist i attentatet i
Sarajevo 1914, där F. J:s tronföljare, Frans
Ferdinand (se nedan), föll för en bosnisk
serbers kula. Österrikes ultimatum till Serbien var
ett ödesdigert led i den händelsekedja, som
ledde till världskriget. — Inrikespolitiskt
beredde striderna mellan väldets olika nationaliteter
samt brytningen mellan parlamentariska och
konstitutionalistiska styrelseprinciper F. J:s
regerings stora svårigheter. Medan
parlamentarismen växte sig allt starkare i Ungern, lyckades
F. J. i Österrike bättre hävda monarkiens
självständiga ställning, delvis på gr. av de olika
nationaliteternas stridsställning mot varandra,
varigenom parlamentets makt försvagades. Icke
utan framgång spelade F. J. ut de olika
nationaliteterna mot varandra. — F. J:s
opportunis
— 167 —
— 168 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
