FRANSECKY tiska realpolitik, som ofta räknade fel och då följdes av svåra motgångar, fick delvis sin prägel av F. J:s egen nyktert torra men pliktmedvetna personlighet. Svåra personliga motgångar (ett tidigt olyckligt äktenskap, avbrutet genom mordet på kejsarinnan Elisabet 1898, broderns, kejsar Maximilians av Mexiko, avrättning 1867, den ende sonens, kronprins Rudolfs, självmord 1889, tronföljarens, Frans Ferdinands, tragiska död 1914) torde ha bidragit att hos hans folk giva F. J. en medlidandets popularitet, som hans föga fantasieggande personlighet, och hans politiska motgångar icke kunde omintetgöra. — Litt: A. v. Margutti, ”Kaiser F. J.” (2 Aufl. 1924); O. Ernst, ”F. J. in seinen Brie-fen” (s. å.); J. Redlich, ”Kaiser F. J. von öster-reich” (1928). Gg A. 3) F., ärkehertig (1779—1846), hertig av Modena under namnet F. IV, se ovan Modena 1). 4) F. Ferdinand, österrikisk-ungersk furste, ärkehertig av Österrike-Este (1863— 1914), son till kejsar Frans Josefs yngre broder ärkehertig Karl Ludvig, blev genom kronprins Rudolfs död (1889) och sin faders från-fälle (1896) österrikisk tronföljare. På gr. av sitt morganatiska äktenskap med hertiginnan Hohenberg (f. grevinna v. Chotek) måste han emellertid avstå från arvsrätt för sina efterkommande i detta gifte. Trots ett visst motstånd från kejsar Frans Josef fick han ett ständigt ökat inflytande, framförallt i militära frågor men även i allmänt politiska. 1898 blev han kejsarens ställföreträdare i högsta kommandot, 1913 generalinspektör för armén. Ss. närmaste förtrogne i militära frågor hade han general Conrad v. Hötzendorf, som han 1906 lyckades få utnämnd till generalstabschef. I Österrike-Ungerns inre frågor förfäktade han ett federalistiskt program, med en omfattande självstyrelse för väldets olika delar, som dock i vissa väsentliga frågor skulle sammanhållas av en stark monarki. Den magyariska aristokratiens övermakt ville han bryta genom rösträttens demokratisering i Ungern och genom tillmötesgående mot landets nationella minoriteter. F. F. hade även stora kulturella intressen. Han utgav 1895—96 sin dagbok från en resa jorden runt, företagen 1892—93. Genom den serbisk-bosniske studeranden Princips mord på F. F. och dennes gemål i Sarajevo 28/e 1914 belastades det ömtåliga internationella läget med nya konfliktämnen, som till sist utlöste världskriget. —■ Litt.: O. Czernin, ”Im Weltkriege” (1919); T. v. Sosnosky, ”Erzherzog F. F.” (1929); L. v. Chlumecky, ”Erzherzog F. F:s Wirken und Wollen” (1929); V. Eisenmeng-er, ”Erzherzog F. F.” (1929). GgA. Frans avAssisi. 1) SeFranciscusav Assisi. 2) Se F r a n s, konung av Spanien. Frans av Sales (fra. Frangois de Sales), katolsk teolog och mystiker (1567—1622), f. i Savojen, efter studier i Paris och Padua domprost i sin födelseort Annecy 1593, verkade med iver och framgång för kalvinisternas omvändelse till katolska kyrkan. 1602 blev F. biskop i Geneve och verkade som sådan för det kyrkliga livets reformering i Tridentkon-siliets anda. Sitt största inflytande torde dock F. haft ss. själasörjare och genom sina berömda skrifter ”Intro-duction å la vie dévote” (1609, sv. övers. ”Filo-tea”, 1888) och ”Traité de 1’amour de Dieu” (1616). Tillsammans med sitt biktbarn Jeanne-Fran^oise de Chantal (d. 1641) grundade han en förening av kvinnor för fattig- och sjukvård, av Paul V 1618 stadfäst ss. orden (visitantin-nornas el. Marie besökelseorden; dess medl. kallades även salesiarinnor). F. blev 1665 kanoniserad, 1877 upphöjd till kyrkolärare (doctor eccle'siæ) och 1922 i den s. k. Salesius-encykli-kan förklarad för den katolska litteraturens skyddshelgon. Åtskilliga uppl. av F :s’ ”Oeuvres complètes” finnas (bl. a. 1930 ff.). — Litt.: F. Vincent, ”Saint F. de S.” (1923); E. K. Sanders, ”S. F. de S.” (1928); G. Armfelt, ”Några drag ur S:t F. av S:s’ liv” (1924). B.D.A. Frans Albrekt, hertig av Sachsen-Lauenburg (1598—1642), se F r a n s, Sachsen-Lauenburg 1). Fransbröd, se Franskt bröd. Fransecky [frä'nski], Eduard Friedrich von, tysk militär (1807—90), officer vid inf. 1825, överste 1858, generallöjtnant 1865 och general av inf. 1870. F. deltog ss. fördelnings-chef i 1866 .års krig och ss. chef för 2:a armékåren i fransk-tyska kriget, varunder han särsk. utmärkte sig vid Gravelotte 18/s 1870. 1871 blev F. chef för 15:e armékåren i Strassburg och var 1879—82 guvernör i Berlin. — Litt.: W. v. Bremen, ”Denkwürdigkeiten des Generals der Inf. v. F.” (1901). E.Bz. — 169 — — 170 —