FRANSOS Franciscus-typ”. — Litt.: A. Thomander, ”F. F.” (1924); E. Linderholm, ”Pingströrelsen i Sverige” (1925). S.N. Franso's (ty. Franzose), äldre beteckning för fransman, något nedsättande. — Fr an s o se r, förr och i dial.: syfilis, eg.: den franska sjukan. Frans Stefan, hertig av Lothringen, storher tig av Toscana (1708—65), tysk-romersk kej sare under namnet Frans I, se Frans, Tyska riket 1). Fransy'sk, fransk; nu vanl. blott i subst. fransyska, fransk kvinna, och i uttrycket fransysk visit, kort besök. Fransä's [frarj-], eg. contredanse el. quadrille frangaise, figurdans av mycket sällskaplig och underhållande karaktär och ganska invecklad figuration. F. dansades av 4 par (quadrille) el. multiplar därav, uppställda i fyrkant (carrée) el. i 2 led vända mot varandra (colonne). Den torde ha uppkommit o. 1745 ur en balett av Rameau, undergick ständiga förändringar och fick slutgiltig form först i början av 1800-talet. Som sådan beslår den vanl. av följ. 6 avd. el. figurer (oeg. kallade ”turer”): pantalon. été, poule, trenis, pastourelle och finale med el. utan coda; varje fig. i 24 el. 32 takter med 3 å 4 omtagningar och i 6/s el. 2/t takt om 44, resp. 41 takter i min. Lokala varianter äro mycket vanliga, likaså korsningar med den närbesläktade kolonndansen a n g 1 ä s el. kadriljen 1 a n-siär (se d. o.). V.F-i. Frantiskovy Låznè, se Franzensbad. Franz [-ts] (ty.), som namn på furstar, se Frans. Franz [-ts], Robert (urspr. R. Knauth), tysk tonsättare (1815—92), dirigent för Sing-akademie och univ.-musikdirektör i Halle. F. är en av stormästarna på romanskompositionens område. Hans stil förenar på ett egenartat sätt en förnäm, om Schu-mann påminnande romantik med en kontrapunktisk konst i Bachs anda. Utom o. 350 romanser har han kompone rat blandade körer och manskörer. Hans bearbetningar av Bachs och Händeis verk voro förtjänstfulla för sin tid men måste nu anses som föråldrade. — Litt.: F. Liszt, ”R. F.” (1872); R. Prochåzka, ”R. F.” (1894); H. v. d. Pfordten, ”R. F.” (1923). [F.S-/.] Franz-Dreber [-ts-], H., tysk målare, se D r e b e r. Franzén, Frans M i c h a e 1, biskop, skald (1772—1847). F., som var köpmansson från Uleåborg i Finland, studerade i Äbo, där han kom under Porthans inflytande, och promoverades till mag. 1789. Efter studier i Uppsal? F. Westin: Frans Michael Franzén. 1834. Klara kyrka, Stockholm. läsåret 1790/91, varunder han umgicks med den några år äldre Höijer och mottog viktiga litterära och filosofiska impulser, utnämndes han 1792 till docent i latinsk vältalighet i Åbo. Följ, år, då han åter besökte Sverige, skedde hans egentliga debut som skald med några poem i ”Stockholmsposten”, bland vilka voro ”Menniskans anlete”, ’Den gamle knekten” och ”Till en ung flicka”. De motlogos med entusiasm av Kellgren och förskaffade F. pris av Svenska akad., trots att de i vissa fall både rytmiskt och språkligt bröto med den akademiska stilen. Framgången stimulerade till fortsatt produktion, och 1794—95 publicerade F. en mängd dikter dels i ”Stockholmsposten”, dels i ”Åbo tidningar”, vars red. han blev 1794 Märkligast är ”Det nya Eden”, hans mest romantiska dikt. F., som tidigt vänt sig från de gängse franska mönstren till tyska och engelska (Klopstock, Milton och Thomson), mottog ytterligare betydelsefulla intryck av germansk förromantik under en europeisk bildningsresa, som han 1795—96 företog som guvernör för en ung Bremer (sedan Fredrika Bremers far). Efter hemkomsten skrev han sin mest berömda dikt, ”Sång öfver grefve Gustaf Philip Creutz” — 187 — — 188 —