FREDLÖS var redaktionssekreterare i ”Bohuslänningen” (1886), vann 1888 Sv. akad:s stora pris för rimkrönikan ”Vår Daniel”, som skildrar Daniel Buscovius’ tåg till Särna 1644. Skrifter: ”Vår Daniel o. a. dikter” (1889, med levnadsteckning av J. A. Runström), ”Efterlemnade skrifter” (1890) och ”Biltog” (s. å.). H.E. Fredlös kallades hos de forngermanska folken den, som på gr. av eget grovt fridsbrott el., senare, rättsvägran ställts utom samhällets skydd, dess frid. I äldsta tid fällde egna gärningen den fredlöse, senare kräves samhällets dom därå. Genom ett formligt ”utsvärjande” lades han av tinget f. inom tingets domskrets (härad, landskap, land). F. stod utom lagen, jagades som ”varg i veum”, envar fick saklöst döda honom, hans gods ”skövlas”, delas mellan målsägare och samhälle, han själv drager som skogsgångare i obygden, hustrun blir änka, barnen faderlösa. Med tiden försvagades verkan av fredlösheten, och flera avarter framväxte. Snart kunde den fredlöse köpa sin frid åter i form av böter. Vid mildare fall miste han endast sin lösa förmögenhet. Den gamla rätten att på bar gärning döda el. binda fredsbry-tare krympte i senmedeltiden samman till en medgiven nödvärnsrätt. Fredlöshetsstraffet är känt från hela den germanska världen; det övergick under medeltiden i Tyskland till akt (se d. o.), i Sverige till biltoghet, senare i landsflykt. Vissa rester finnas, ännu i 1734 års lag, försvunna 1864. — Litt.: C. J. Schlyter, ”Juridiska afhandlingar” (1836); A. Winroth, ”Anteckningar efter.... rättshistoriska föreläsningar i straffrätt” (1889); K. Amira, ”Grund-riss des germanischen Rechts” (3 Aufl. 1913), ”Die germanischen Todesstrafen” (1922). E.K. Fredman, Johan, hovurmakare (d, 1767), ålderman i urmakarämbetet i Stockholm och skicklig hantverkare, slutl. genom fylleri alldeles förfallen, dog i misär. Då Bellman valde hans namn för huvudpersonen i ”F:s epistlar”, var F. redan död. Ingenting tyder på, att han i verkligheten haft den ringaste poetiska el. musikaliska begåvning, utan F.-gestalten är helt och hållet en fantasiskapelse och ett uttryck för vissa sidor i Bellmans egen personlighet. , Stn. Fredmundbergsfältet, ett i Ludvika s:n, Kopparbergs län, beläget, mindre betydande järnmalmfält i fortsättningen av det i s. v. vidtagande Blötbergsfältet. Malmen — såväl svartmalm som blodsten — tillhör Grängesbergs-traktens apatitmalmer och innehåller 50—60 °/o järn och 0,i—l,o °/o fosfor. Den omgives av gnejsartade och dioritiska bergartar, vilka liksom malmen till ursprunget äro svårtydda och alltjämt outredda. G.Fn. Fredrek på Rannsätt, pseud. för förf. Fredrik A. Dahlgren (se denne). Fredrik, namn på talrika furstar. Sverige. 1) F. I, konung, lantgreve av Hessen (17/4 1 6 7 6—25/a 1751). Son till lantgreve Karl av Hessen och Maria Amalia av Kurland, G. Lundberg: Fredrik I. Privat ägo. deltog F. under prins Eugen på koalitionens sida i spanska tronföljdskriget 1701—13 och utmärkte sig för personlig tapperhet. Änkling 1705 efter ett barnlöst äktenskap med Lovisa Dorotea av Preussen, inledde han 1710, lockad av utsikterna till tronföljden i Sverige, gifter-målsunderhandlingar med prinsessan Ulrika Eleonora, Karl XII:s syster, vilket 1715 förde till giftermål. F. deltog i Karl XH:s norska fälttåg 1716, blev allvarligt sårad vid Höland och erhöll s. å. titel av generalissimus över sv. krigsmakten. F:s förhållande till Karl XII utvecklade sig utåt sett någorlunda gott, men i själva verket utspelades en bitter kamp om makten mellan å ena sidan F. och hans hes-siska rådgivare, å den andra Görtz och dem som arbetade för att göra Karl XH:s systerson, Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, till tronföljare. Görtz syntes i själva verket få övertaget 1718. Då föll 30/n vid Fredriksten Karl XII för en dödande kula; starka skäl ha framlagts för att det var de hessiska intrigerna, som lågo bakom dådet. F. handlade omedelbart: Görtz arresterades, belägringen upphävdes, — 211 — — 212 —