FREDRIK krigsbefälet bragtes att samtycka till Ulrika Eleonoras tronbestigning. Genom ständernas val blev hon 1719 regerande drottning, men suveräniteten avskaffades, och ständerväldets tid började. Drottningen hade s. å. önskat göra F. till medregent; han hade dock fått nöja sig med titeln ”kunglig höghet”. Det faktiska inflytande, som F. utövade, gjorde emellertid, att ständerna medgåvo, att drottningen nedsteg från tronen och F. 24/s 1720 valdes till konung. — Den efter Karl XII:s död brännande frågan var att skaffa fred med de utländska makterna. F. hade bidragit till beslutet att avbryta de pågående förhandlingarna med Ryssland och i stället sluta fred med Hannover i hopp om engelskt bistånd. Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, som i maj 1719 lämnat Sverige, hade däremot tagit sin tillflykt till tsar Peter, som använde sig av tronpretendenten i det diplomatiska spelet. Tronföljdsfrågan aktualiserades åter och invecklade F., som verkade för en hessisk succession i Sverige, i hemliga underhandlingar bakom sv. regeringens rygg. Då F:s manipulationer delvis kommo i dagen, blev det en utbredd åsikt, att F. bar en god del av ansvaret för de hårda villkor, Sverige måste godtaga i freden i Nystad 1721. Oviljan mot honom förstärktes av hans dåligt förberedda försök att öka konungamakten; riksdagen 1723 blev en stor förödmjukelse för konungen, som måste betyga sin trohet mot författningen. De närmast följ, åren dominerades av det holsteinska partiets politik, och det kunde ifrågasättas, om F. skulle bevara sin krona. \rvid Horn förenade sig dock med hovet och kuvade vid riksdagen 1726/27 det holsteinska partiet. F. saknade varken mod el. begåvning och hade vid sin första ankomst till Sverige förstått att skaffa sig inflytande. Svagheten låg på karaktärens område. Hans lättja och njutningslystnad togo alltmera överhand, och han kom därigenom att behärskas av sina gunstlingar och mätresser. 1730 blev F. lantgreve av Hessen och insatte sin broder Vilhelm som ståthållare där. Denne blev Hessens verklige re-gent och fick genom sin energiska läggning ett icke oväsentligt inflytande även på sv. politik genom de hessiska rådgivarna i Stockholm. Från samma tid daterade sig F :s uppseendeväckande förbindelse med hovfröken Hedvig Taube, som upphöjdes till romersk riksgrevin-na von Hessenstein och födde honom två söner och två döttrar. Genom att gynna denna förbindelse vunno de mot Horn fientliga elementen ökad makt. Utrikespolitiska synpunkter och hessisk påverkan bragte dock F. att på och efter riksdagen 1734 åter förena sig med Horn. Så gjorde motstridande inflytelser F:s politik svag och vacklande, vilket ock visade sig vid riksdagen 1738/39, när hattpartiet tog makten. 1740 motarbetade F. hattarnas krigsplaner, då han ss. hessisk lantgreve slöt subsidiefördrag med England, men skrämdes sedan tidtals att gynna partiets politik. Hans inflytande blev med åren allt obetydligare; 1748 drabbades han av slag, han upphörde att bevista rådets sammanträden och lät en namnstämpel ersätta sin underskrift. Frihetstidens författning fick under dylika förhållanden tillfälle att utveckla sig utan ingrepp från konungens sida. Utan högre kulturella intressen, gjorde F. ej heller någon mera positiv insats för den materiella och andliga odling, som befann sig i rik utveckling under hans långa regeringstid. W.H-t. 2) F. A d o 1 f, arvprins, hertig av Östergötland (1750—1803), 3:e och yngste son till Fredrik Adolf av Sverige. konung Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika. Bortskämd av modern, häftig och nyckfull, men godhjärtad och ganska omtyckt av sin omgivning, stod den skäligen obegåvade prinsen länge helt under Lovisa Ulrikas inflytande. Han medföljde sin broder kronprinsen på resan till Paris 1770—71, hade efter revolutionen 1772 i uppdrag att mottaga myndigheternas hyllning i Östergötland och fick efter hand åtskilliga militära hedersposter men spelade aldrig någon roll av betydelse. På gr. av hans slösaktiga levnadssätt ställde Gustav III honom under ett slags förmynderskap, och förhållandet mellan bröderna var därefter mindre gott. Under — 213 — — 214 —