Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Fredrik Adolf (svensk arvprins) - 1. Fredrik Kristian (hertig av Augustenborg) - 2. Fredrik (prins av Augustenborg) - 3. Fredrik (hertig av Augustenborg) - 1. Fredrik (Friedrich, storhertig av Baden) - 2. Fredrik II (storhertig av Baden) - 1. Fredrik (Friedrich) VI (markgreve av Baden-Durlach) - 1. Fredrik (Friedrich) I (borggreve av Nürnberg) - 2. Fredrik II (kurfurste av Brandenburg) - 3. Fredrik Vilhelm (kurfurste av Brandenburg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK
finska kriget 1788, då F. A. formellt innehade
fältmarskalks värdighet, uppträdde han mycket
oförsiktigt bland frondörerna och begärde mitt
under kriget sitt avsked. Sin mesta tid
till-bragle han f. ö. i sysslolöshet på det av
ständerna 1772 inköpta och åt honom anvisade
Tullgarns slott, där under något årtionde hans
mälress Sophie Hagman (se denna) förde
spiran. Under en utrikes badresa avled han i
Montpellier. C.
Augustenborg. 1) F. Kristian,
hertig (1765—1814), se Augustenborg 1).
2) F., den föregåendes son, prins (1800—65),
”prinsen av Noer”, se Augustenborg 4).
3) F., den föregåendes brorson, hertig (1829
—80), se Augustenborg 5).
Baden. 1) F. (ty. Friedrich) Vilhelm
Ludvig, storhertig (1826—1907), 2:e son till
storhertig Leopold och
Gustav IV Adolfs
dotter Sofia
Vilhelmina, tillträdde
efter faderns död 1852
regeringen, då hans
äldre bror Ludvig
var sinnessjuk, och
blev storhertig vid
Ludvigs död 1858.
Han var sedan 2%
1858 g. m. prins,
sedermera kejsar,
Vilhelms av Preussen
dotter, prinsessan Luise (1838—1923). F. insåg
tidigt nödvändigheten av Preussens ledning
inom Tyskland, måste trots detta 1866 deltaga i
kriget mot Preussen men följde efter freden sin
övertygelse och anförtrodde redan 1868 åt den
preussiske generalen Beyer att organisera den
badensiska hären efter preussiskt mönster.
1877 blev han generalinspektör vid 5:e
arméinspektionen, 1888 generalöverste vid kav. F.
var far till drottning Viktoria av Sverige. Hans
”Jugenderinnerungen” utgåvos av K. Obser
(1922), hans ”Reden und Kundgebungen 1852—
96” av R. Krone (1901). — Litt.: A. Dove,
Grossherzog Friedrich von Baden als
Landes-herr und deutscher Fürst” (1902); F. Nippold,
”Erinnerungen an Grossherzog Friedrich I von
Baden” (1912). [B.l
2) F. II, den föregåendes son, storhertig
(1857—1928), förmäld (1885) med Hilda (f.
1864), dotter till storhertigen av Luxemburg,
1897—1901 kommenderande general, 1907
storhertig, frånträdde sin värdighet genom
avsä-gelser av 14/ii, 22/n 1918. F. var bror till
drottning Viktoria av Sverige. Arrh.
B a d e n-D u r 1 a c h. 1) F. (ty. Friedrich)
VI, markgreve (1617—77), deltog med de wei-
marska, hessiska och sv. trupperna i 30-åriga
krigets senare del och äktade 1642 Kristina
Magdalena, Karl (X) Gustavs syster. Denne
utnämnde 1655 F. till general av kav.; som
sådan deltog han i kriget i Polen men återvände
hem vid faderns, markgreve F. V:s död 1659.
Som kejserlig fältmarskalk deltog F. därpå i
kriget mot Frankrike 1674—76. P.S.
Brandenbur g. 1) F. (ty. Friedrich) I,
(1372—1440), son till Fredrik V av
Hohenzol-lern, borggreve av Nürnberg. 1398 efterträdde
F. sin far i furstendömet Ansbach. Han följde
1401 konung Ruprecht, stödde 1410 kung
Sigis-munds val och erhöll som lön följ, år
Bran-denburg att förvalta, 1415 även markgrevlig
och kurfurstlig värdighet. F. kuvade 1412—14
Brandenburgs adel, var 1418 riksföreståndare
och upprepade gånger anförare för den tyska
hären i husiterkrigen. På 1430-talet inträdde en
brytning med konung Sigismund. 1438 och
1440 sökte F. förgäves bli konung. E.Lö.
2) F. II, den föregåendes son, kurfurste
(1413—71). F. förlovades 1421 med en polsk
prinsessa och uppfostrades i Polen; återvände
efter sin trolovades död 1431 till Brandenburg
och efterträdde 1440 sin far. F. bröt städer:
nas självständighet, köpte Kottbus och
Neu-mark 1454 samt grevskapet Wernigerode. Hans
försök att bemäktiga sig Pommern-Stettin
misslyckades. Utan söner, överlämnade han 1470
regeringen till sin bror Albrekt. E.Lö.
3) F. Vilhelm, ”den store kurfursten”
(1620—88), son till Georg Vilhelm av
Brandenburg och Elisabeth Charlotte av Pfalz. Som
ung vistades han flera år i Nederländerna,
mottog där starka intryck och knöt nära
förbindelser med Fredrik Henrik av Oranien, vars
dotter Louise Henriette han 1646 äktade, sedan
de redan under Gustav II Adolfs livstid
dryftade planerna på ett giftermål mellan F. V. och
Kristina av Sverige strandat. Faderns
gunstling Schwarzenberg och den av honom ledda
kejsarvänliga politiken, som för en osäker vinst
prisgivit landet åt svenskarnas härjningar,
ogillades av F., som efter faderns död 1640 genast
inledde stilleståndsförhandlingar med
svenskarna. Ehuru det slutna fördraget ej ratificerades,
upphörde faktiskt alla fientligheter, och F. V.
avskedade nästan alla sina trupper, vilket han
sedan bittert ångrade. Utan maktmedel men
med stor ihärdighet förfäktade F. V. sedan på
Westfaliska fredskongressen sina arvsanspråk
på Pommern och lyckades tack vare stöd från
både Nederländerna och Frankrike rädda en
del av detta land och få en riklig ersättning för
resten. Under de följ, åren lade han i
outtröttligt arbete grundvalen till en ny, mera
effektiv förvaltning och en stående här saml
— 215 —
— 216 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
