FREDRIK finska kriget 1788, då F. A. formellt innehade fältmarskalks värdighet, uppträdde han mycket oförsiktigt bland frondörerna och begärde mitt under kriget sitt avsked. Sin mesta tid till-bragle han f. ö. i sysslolöshet på det av ständerna 1772 inköpta och åt honom anvisade Tullgarns slott, där under något årtionde hans mälress Sophie Hagman (se denna) förde spiran. Under en utrikes badresa avled han i Montpellier. C. Augustenborg. 1) F. Kristian, hertig (1765—1814), se Augustenborg 1). 2) F., den föregåendes son, prins (1800—65), ”prinsen av Noer”, se Augustenborg 4). 3) F., den föregåendes brorson, hertig (1829 —80), se Augustenborg 5). Baden. 1) F. (ty. Friedrich) Vilhelm Ludvig, storhertig (1826—1907), 2:e son till storhertig Leopold och Gustav IV Adolfs dotter Sofia Vilhelmina, tillträdde efter faderns död 1852 regeringen, då hans äldre bror Ludvig var sinnessjuk, och blev storhertig vid Ludvigs död 1858. Han var sedan 2% 1858 g. m. prins, sedermera kejsar, Vilhelms av Preussen dotter, prinsessan Luise (1838—1923). F. insåg tidigt nödvändigheten av Preussens ledning inom Tyskland, måste trots detta 1866 deltaga i kriget mot Preussen men följde efter freden sin övertygelse och anförtrodde redan 1868 åt den preussiske generalen Beyer att organisera den badensiska hären efter preussiskt mönster. 1877 blev han generalinspektör vid 5:e arméinspektionen, 1888 generalöverste vid kav. F. var far till drottning Viktoria av Sverige. Hans ”Jugenderinnerungen” utgåvos av K. Obser (1922), hans ”Reden und Kundgebungen 1852— 96” av R. Krone (1901). — Litt.: A. Dove, Grossherzog Friedrich von Baden als Landes-herr und deutscher Fürst” (1902); F. Nippold, ”Erinnerungen an Grossherzog Friedrich I von Baden” (1912). [B.l 2) F. II, den föregåendes son, storhertig (1857—1928), förmäld (1885) med Hilda (f. 1864), dotter till storhertigen av Luxemburg, 1897—1901 kommenderande general, 1907 storhertig, frånträdde sin värdighet genom avsä-gelser av 14/ii, 22/n 1918. F. var bror till drottning Viktoria av Sverige. Arrh. B a d e n-D u r 1 a c h. 1) F. (ty. Friedrich) VI, markgreve (1617—77), deltog med de wei- marska, hessiska och sv. trupperna i 30-åriga krigets senare del och äktade 1642 Kristina Magdalena, Karl (X) Gustavs syster. Denne utnämnde 1655 F. till general av kav.; som sådan deltog han i kriget i Polen men återvände hem vid faderns, markgreve F. V:s död 1659. Som kejserlig fältmarskalk deltog F. därpå i kriget mot Frankrike 1674—76. P.S. Brandenbur g. 1) F. (ty. Friedrich) I, (1372—1440), son till Fredrik V av Hohenzol-lern, borggreve av Nürnberg. 1398 efterträdde F. sin far i furstendömet Ansbach. Han följde 1401 konung Ruprecht, stödde 1410 kung Sigis-munds val och erhöll som lön följ, år Bran-denburg att förvalta, 1415 även markgrevlig och kurfurstlig värdighet. F. kuvade 1412—14 Brandenburgs adel, var 1418 riksföreståndare och upprepade gånger anförare för den tyska hären i husiterkrigen. På 1430-talet inträdde en brytning med konung Sigismund. 1438 och 1440 sökte F. förgäves bli konung. E.Lö. 2) F. II, den föregåendes son, kurfurste (1413—71). F. förlovades 1421 med en polsk prinsessa och uppfostrades i Polen; återvände efter sin trolovades död 1431 till Brandenburg och efterträdde 1440 sin far. F. bröt städer: nas självständighet, köpte Kottbus och Neu-mark 1454 samt grevskapet Wernigerode. Hans försök att bemäktiga sig Pommern-Stettin misslyckades. Utan söner, överlämnade han 1470 regeringen till sin bror Albrekt. E.Lö. 3) F. Vilhelm, ”den store kurfursten” (1620—88), son till Georg Vilhelm av Brandenburg och Elisabeth Charlotte av Pfalz. Som ung vistades han flera år i Nederländerna, mottog där starka intryck och knöt nära förbindelser med Fredrik Henrik av Oranien, vars dotter Louise Henriette han 1646 äktade, sedan de redan under Gustav II Adolfs livstid dryftade planerna på ett giftermål mellan F. V. och Kristina av Sverige strandat. Faderns gunstling Schwarzenberg och den av honom ledda kejsarvänliga politiken, som för en osäker vinst prisgivit landet åt svenskarnas härjningar, ogillades av F., som efter faderns död 1640 genast inledde stilleståndsförhandlingar med svenskarna. Ehuru det slutna fördraget ej ratificerades, upphörde faktiskt alla fientligheter, och F. V. avskedade nästan alla sina trupper, vilket han sedan bittert ångrade. Utan maktmedel men med stor ihärdighet förfäktade F. V. sedan på Westfaliska fredskongressen sina arvsanspråk på Pommern och lyckades tack vare stöd från både Nederländerna och Frankrike rädda en del av detta land och få en riklig ersättning för resten. Under de följ, åren lade han i outtröttligt arbete grundvalen till en ny, mera effektiv förvaltning och en stående här saml — 215 — — 216 —