FREDRIK den fasta ledning, som ensam kunnat bringa räddning. Utan att ha tillförsäkrat sig Englands understöd, mottog F. 1619 bömarnas val till konung. Båda parterna blevo svikna i sina Flygblad från 1661 över Fredrik V :s av Pfalz korta regering. förväntningar om den andres militära prestationer, och så blev slaget på Vita berget 1620 en katastrof för båda. ”Vinterkonungen” flydde och upphöll sig från 1622 huvudsaki. i Haag men begav sig 1632 till Gustav Adolf i hopp att genom honom återfå sitt arvland. Därav blev dock intet, och kort efter konungen dog även F. P.S. Preussen. 1) F. (ty. Friedrich) I, konung (1657—1713), kurfurste av Brandenburg 1688 under namn av Fredrik III, från 1701 konung i Preussen, var son till kurfurst Fredrik Vilhelm och Louise Henriette av Oranien. Under led ning av sin guvernör E. Danckelmann erhöll F. en god uppfostran men råkade 1687 i allvarlig konflikt med fadern och var betänkt på att rymma men försonade sig före faderns död med honom. Ärelysten och praktälskande, strävade F. från början av sin regering efter konungatiteln och stödde för att vinna kejsarens samtycke dennes politik samt återlämnade enl. ett som kronprins givet löfte 1695 till Österrike kretsen Schwiebus. Först det hotande spanska tronföljdskriget fick dock kejsaren att ingå ”krontraktaten” av 1700, varpå F. i jan. 1701 lät kröna sig. F:s politik under de nu utbrytande stora krigen var föga lycklig; han förde, har det sagts, i v. krig utan politik, i ö. politik utan här, och Preus sens anseende sjönk. Hans inre politik var lyckosammare: näringarna uppblomstrade, bl. a. tack vare de invandrande hugenotterna, hären ökades, och 1702 frigjordes alla F:s länder från beroendet av Reichskammergericht (se d. o.), vilket för den följ, utvecklingen blev av stor betydelse. F. gynnade konst och vetenskap, 1696 instiftades Akademie der Künste, 1700 Akademie der Wissenschaften. F. var gift tre gånger, men blott en son, Fredrik Vilhelm (I), överlevde honom. P.S. 2) F. Vilhelm I, den föregåendes son, konung (1668—1740), efterträdde fadern 1713. I Preussens historia betecknar F. V. I:s regeringstid en reform- och organisa-tionsperiod, som påminner om Karl XI :s i Sverige och under vilken den statsbildningens styrka, som möjliggjorde kraftutvecklingen under Fredrik II, organiserades. F. V. var en initiativrik, energisk natur med obändig vilja, en envåldshärskar-typ, vars personliga insatser nådde till alla förvaltningens områden. I nästan allt var han sin faders motsats: hans puritanska läggning i förening med hans sparsamhetspolitik tillät intet hovliv i tidens stil. F. V. inriktade sig på att upphäva partikularismen i den löét hopfogade preussiska staten. Han förenklade rättsproceduren — men lyckades ej genomföra ett enhetligt preussiskt rättsväsen. Däremot centraliserades finansförvaltningen genom ge-neraldirektoriet 1723, vars instruktion han själv författat. Statsfinanserna, till stor del baserade på kronans domäner, voro vid hans död i lysande tillstånd. F. V. förbättrade städernas förvaltning genom att bryta rådssläkternas makt; näringarna stöddes enl. strängt merkan-tilistiska principer. Åtgärder vidtogos för att höja folkbildningen; 1717 dekreterades skol-tvång. Särskild omsorg ägnade F. V. härens organisation; dess styrka fördubblades och baserades till stor del på inhemskt soldatmaterial; landet uppdelades i värvningsområden, ”kantoner”. Från denna tid blev den preussiska exercisen ett mönster. — Genom freden i Stockholm 1720 vann Preussen Stettin och delar av Vorpommern; trots F. V:s militära intressen blev hans regering fredlig. — F. V. har skapat det preussiska ämbetsmannaståndet; det är han, som först givit preussiska staten dess militära och byråkratiska prägel. F. V :s despotiska kyn — 233 — — 234 —