Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Fredrik Vilhelm I (konung av Preussen) - 3. Fredrik II, den store (konung av Preussen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK
ne framträdde även i familjelivet, framförallt
i motsättningen till äldste sonen, sedermera
Fredrik II. Han var g. m. Sofia Dorotea av
Hannover. En dotter, Lovisa Ulrika, blev g. m.
Adolf Fredrik av Sverige. — Litt.: G. Schmoller,
”Umrisse und Untersuchungen” (1898); R.
Bro-de, ”Friedrich der Grosse und der Conflikt mit
seinem Vater” (1904); K. Linnebach, ”König
Friedrich Wilhelm I. und Fürst Leopold I. zu
Anhalt-Dessau” (1909). P.N-m.
3) F. II, den store, den föregåendes son,
konung (1712—86). Föräldrarna voro stora
kontraster, och F:s barndom blev föga
lycklig. Fadern ville uppfostra honom till en god
soldat och samvetsgrann ämbetsman men
ringaktade allt sysslande med vetenskap, konst och
litteratur, framförallt i den franska form, som
då var den rådande i Europa. Under moderns
inflytande utvecklades dock F. i rakt motsatt
riktning, han intresserade sig livligt för musik
och litteratur, avskydde militära övningar och
kansligöromål, läste och talade med förkärlek
franska och föredrog franska seder och moder
framför tyska. Fadern blev högeligen
miss-iiöjd häröver, det kom till upprepade häftiga
uppträden, och till slut beslöt F. att fly till det
engelska hovet under en resa 1730. Planen
upptäcktes dock, F. ställdes för krigsrätt och
insattes i fängelse i Küstrin, och hans vän,
löjtnant Katte, som hjälpt honom, avrättades på
faderns befallning i F:s åsyn. Snart mildrades
Antoine Pesne: Ungdomsporträtt av Fredrik II.
Kaiser Friedrich-Museum, Berlin.
dock F:s fängelse, och han hölls i stället till
strängt arbete i olika ämbetsverk. Hans forna
avsky för hären och förvaltningen förvandlades
nu till plikttrohet och nit, fadern blidkades
och gjorde honom 1732 till överste för ett reg.
i Neuruppin samt förmälde honom 1733 med
Elisabet Kristina av Braunschweig-Bevern. F:s
förhållande till sin ej vackra men mycket
aktningsvärda gemål var visserligen alltid mycket
kyligt — överhuvudtaget var han föga
mottaglig för kvinnligt inflytande —, men de följ, åren
på slottet Rheinsberg voro dock kanske hans
lyckligaste. Han underhöll en livlig
brevväxling med franska författare, framförallt med
Voltaire, studerade ivrigt filosofi, historia och
poesi samt försökte sig även som förf. De
flesta i hans ”Antimachiavell” uttalade ideella
grundsatserna fingo visserligen sedan hos
härskaren vika för en mycket realistisk statskonst,
men tesen, att konungen var sitt folks förste
tjänare, förblev F. trogen hela sitt liv.
När F. 1740 besteg tronen, var han djupt
genomträngd av faderns sats, att Preussens
storhet vilade på en fylld skattkammare och en
stark här, men hans ärelystnad bjöd honom att
spela en helt annan roll än fadern, och hans
utomordentliga begåvning både som statsman
och krigare satte honom i stånd därtill.
Kej-sar Karl VI :s död gav honom det önskade
tillfället, och de båda schlesiska krigen (se d. o.)
bragte Preussen Schlesien och F. ryktet att
vara en duglig härförare och en klok men
hänsynslös statsman. F. hyste själv intet tvivel om
att Österrike vid första lämpliga tillfälle skulle
söka återtaga Schlesien och därvid kunde
räkna på Rysslands hjälp. När ovädret syntes
nära att utbryta, grep han 1756, för att kunna
utnyttja Preussens större krigsberedskap, själv
till offensiven i hopp att så möjligen kunna
tvinga Österrike till fred, innan Rysslands
ingripande hann att göra sig gällande. Planen
misslyckades, och sjuåriga kriget (se d. o.)
bragte Preussen till undergångens rand och F.
själv till förtvivlan och självmordstankar. Med
beundransvärd seghet höll F. dock ut, till slut
vände sig lyckan, och freden slöts 1763 utan
vinst el. förlust i landområde. Moraliskt var
seaern dock F:s. Utan att principiellt bryta
med sin tids krigföringsprinciper och leda
krigskonsten in på nya banor hade han dock
visat sig som sin tids främste fältherre och en
av de mest betydande i världshistorien.
Preussen var en av alla erkänd stormakt.
Personligen var F. åldrad, förgrämd, misstrogen och
besluten att i möjligaste mån för framtiden
undvika krig. Isolerad genom den politiska
utvecklingen under sjuårskriget, fortfarande
intagen av en djup misstro mot Österrike och
— 235 —
— 236 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
