FREDRIK ne framträdde även i familjelivet, framförallt i motsättningen till äldste sonen, sedermera Fredrik II. Han var g. m. Sofia Dorotea av Hannover. En dotter, Lovisa Ulrika, blev g. m. Adolf Fredrik av Sverige. — Litt.: G. Schmoller, ”Umrisse und Untersuchungen” (1898); R. Bro-de, ”Friedrich der Grosse und der Conflikt mit seinem Vater” (1904); K. Linnebach, ”König Friedrich Wilhelm I. und Fürst Leopold I. zu Anhalt-Dessau” (1909). P.N-m. 3) F. II, den store, den föregåendes son, konung (1712—86). Föräldrarna voro stora kontraster, och F:s barndom blev föga lycklig. Fadern ville uppfostra honom till en god soldat och samvetsgrann ämbetsman men ringaktade allt sysslande med vetenskap, konst och litteratur, framförallt i den franska form, som då var den rådande i Europa. Under moderns inflytande utvecklades dock F. i rakt motsatt riktning, han intresserade sig livligt för musik och litteratur, avskydde militära övningar och kansligöromål, läste och talade med förkärlek franska och föredrog franska seder och moder framför tyska. Fadern blev högeligen miss-iiöjd häröver, det kom till upprepade häftiga uppträden, och till slut beslöt F. att fly till det engelska hovet under en resa 1730. Planen upptäcktes dock, F. ställdes för krigsrätt och insattes i fängelse i Küstrin, och hans vän, löjtnant Katte, som hjälpt honom, avrättades på faderns befallning i F:s åsyn. Snart mildrades Antoine Pesne: Ungdomsporträtt av Fredrik II. Kaiser Friedrich-Museum, Berlin. dock F:s fängelse, och han hölls i stället till strängt arbete i olika ämbetsverk. Hans forna avsky för hären och förvaltningen förvandlades nu till plikttrohet och nit, fadern blidkades och gjorde honom 1732 till överste för ett reg. i Neuruppin samt förmälde honom 1733 med Elisabet Kristina av Braunschweig-Bevern. F:s förhållande till sin ej vackra men mycket aktningsvärda gemål var visserligen alltid mycket kyligt — överhuvudtaget var han föga mottaglig för kvinnligt inflytande —, men de följ, åren på slottet Rheinsberg voro dock kanske hans lyckligaste. Han underhöll en livlig brevväxling med franska författare, framförallt med Voltaire, studerade ivrigt filosofi, historia och poesi samt försökte sig även som förf. De flesta i hans ”Antimachiavell” uttalade ideella grundsatserna fingo visserligen sedan hos härskaren vika för en mycket realistisk statskonst, men tesen, att konungen var sitt folks förste tjänare, förblev F. trogen hela sitt liv. När F. 1740 besteg tronen, var han djupt genomträngd av faderns sats, att Preussens storhet vilade på en fylld skattkammare och en stark här, men hans ärelystnad bjöd honom att spela en helt annan roll än fadern, och hans utomordentliga begåvning både som statsman och krigare satte honom i stånd därtill. Kej-sar Karl VI :s död gav honom det önskade tillfället, och de båda schlesiska krigen (se d. o.) bragte Preussen Schlesien och F. ryktet att vara en duglig härförare och en klok men hänsynslös statsman. F. hyste själv intet tvivel om att Österrike vid första lämpliga tillfälle skulle söka återtaga Schlesien och därvid kunde räkna på Rysslands hjälp. När ovädret syntes nära att utbryta, grep han 1756, för att kunna utnyttja Preussens större krigsberedskap, själv till offensiven i hopp att så möjligen kunna tvinga Österrike till fred, innan Rysslands ingripande hann att göra sig gällande. Planen misslyckades, och sjuåriga kriget (se d. o.) bragte Preussen till undergångens rand och F. själv till förtvivlan och självmordstankar. Med beundransvärd seghet höll F. dock ut, till slut vände sig lyckan, och freden slöts 1763 utan vinst el. förlust i landområde. Moraliskt var seaern dock F:s. Utan att principiellt bryta med sin tids krigföringsprinciper och leda krigskonsten in på nya banor hade han dock visat sig som sin tids främste fältherre och en av de mest betydande i världshistorien. Preussen var en av alla erkänd stormakt. Personligen var F. åldrad, förgrämd, misstrogen och besluten att i möjligaste mån för framtiden undvika krig. Isolerad genom den politiska utvecklingen under sjuårskriget, fortfarande intagen av en djup misstro mot Österrike och — 235 — — 236 —