FREDRIK män. Främsta platsen bland dessa intog Vol-taire, som en tid vistades vid F:s hov och då var en trägen gäst vid taffeln i Sans-Souci, där F. helst uppehöll sig. Till slut inträffade dock en brytning. Även många andra stötte F. genom den bittra skärpan i sitt skämt och den olidliga hårdheten och hänsynslösheten mot dem, som felat el. t. o. m. blott misslyckats, bl. a. sin äldste broder. Mot slutet av hans liv var det tomt omkr. honom, själv föraktade han människorna och umgicks blott med sina vinthundar. De och hans flöjt, som han spelade med mästerskap, voro nästan hans enda sällskap. Av folket var dock ”der alte Fritz” älskad, och för eftervärlden står han som Preussens störste konung och en av världshistoriens främste. — F:s samlade arbeten (på franska) utgå-vos 1846—57. De innefatta även en del av hans korrespondens, en del har separat utgivits senare. Av arbeten om F. märkes särsk. Carlyle, ”History of Friedrich II of Prussia”, den första med verklig förståelse gjorda teckningen av F., utg. i ett stort antal uppl. och på flera språk. Nyare arbeten äro bl. a.: ”Die Kriege Friedrichs des Grossen”, utg. av tyska generalstaben (19 bd, 1890—1913); Bourdeau, ”Le grand Frédéric” (2 bd, 1899—1902); N. Young, ”The life of Frede-rick the Great” (1919); R. Koser, ”Geschichte Friedrichs des Grossen” (4 bd, 1914—25). P.S. 4) F. V i 1 h e 1 m II, konung (1744—97), son till Fredrik II :s yngre bror August Vilhelm och tronföljare som ”prins av Preussen” sedan 1758, tillträdde tronen 1786. F. V. hade starka estetiska intressen, men en svag natur, utan arbetsförmåga, var han helt under inflytande av sin omgivning, framför allt av sin mätress grevinnan Lichtenau samt den fanatiske J. Chr. v. Wöllner, f. d. präst, och J. R. v. Bischoffwerder, båda medl. av rosen-kreuzorden (se d. o.), vilka blevo politikens verkliga ledare. Vissa skattereformer genomfördes, men främst ut-märkes regimen av sina våldsåtgärder mot upplysningsidéerna, t. ex. religions- och censuredik-ten 1788; 1791 tillsattes en kommission, som skulle tillse att endast ortodoxa ämbetsmän utnämndes. — Då kriget mot Frankrike 1792 visade sig mindre framgångsrikt, riktade Preussen sin uppmärksamhet mot Polen och slöt separatfred med Frankrike i Basel 1795. F. V:s aktiva, men fördomsfria utrikespolitik, vars främsta resultat voro Polens delningar 1793 och 1795 men som politiskt isolerade Preussen, tog hårt på statsfinanserna. F. V. var g. m. 1) Elisabet av Braunschweig, 2) Frederika Luise av Hessen-Darmstadt. — Litt.: M. Philippson, ”Geschichte des preuss. Statswesens vom Tode Friedrichs d. Gr. bis zu den Freibeitskriegen” (1880—82); F. R. Paulig, ”Familiengeschichte des Hohenzollernschen Kaiserhauses. 4. Friedrich Wilhelm II, König von Preussen” (3 Aufl. 1897). P.N-m. 5) F. V i 1 h e I m III, den föregåendes son, konung (1770—1840), efterträdde fadern 1797. F. V., en redbar karaktär, men utan energi och större begåvning, gjorde visserligen slut på det frivola hovlivet och den bigotta tvångs-regimen och avskedade faderns gunstlingar men fortsatte den franskvänliga neutralitetspolitiken, som grundlagts genom Baselfreden. Denna politik ändade med katastrof: när Napoleon korsade Preussens planer på Hannover, lyckades F. V., liksom fadern starkt beroende av sin omgivning, ej hålla stånd mot krigspartiet vid hovet, utan bröt oförberett med Frankrike 1806. Preussiska armén gjorde fullständigt sammanbrott, F. V. måste fly till Ostpreussen och i freden i Tilsit 1807 avträda bortåt hälften av riket. Under dessa motgångar hade F. V. ett stöd i sin drottning, Luise av Mecklenburg-Strelitz, en betydligt starkare natur än han själv. Nederlaget bröt emellertid väg för reformvänliga krafter; en period av livligt reformarbete begynte, inriktat främst på att rasera ståndsskrankorna, rationalisera administrationen samt reorganisera hären efter moderna principer. Reformarbetets upphovsman friherre v. Stein (se d. o.) avskedades visserligen redan 1808, men reformerna fortsatte, ehuru mera försiktigt, under Hardenberg (se d. o.) 1810—12. — 1812 tvang Napoleon F. V. till förbund mot Ryssland; när ryska fälttåget brutit fransmännens övermakt, var F. V., vilje-svag och obeslutsam, osäker om sin position, till dess den nationella rörelsen och hans egna truppers övergång till ryssarna drev honom till handling. I febr. 1813 förband han sig med Ryssland, i mars gjorde han den (av en ämbetsman författade) bekanta apellen ”An mein Volk”, hären organiserades på allmänna värnpliktens grund. — Sedan Preussen genom — 239 — — 240 —