Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Fredrik II, den store (konung av Preussen) - 4. Fredrik Vilhelm II (konung av Preussen) - 5. Fredrik Vilhelm III (konung av Preussen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK
män. Främsta platsen bland dessa intog
Vol-taire, som en tid vistades vid F:s hov och då
var en trägen gäst vid taffeln i Sans-Souci, där
F. helst uppehöll sig. Till slut inträffade dock
en brytning. Även många andra stötte F.
genom den bittra skärpan i sitt skämt och den
olidliga hårdheten och hänsynslösheten mot
dem, som felat el. t. o. m. blott misslyckats,
bl. a. sin äldste broder. Mot slutet av hans liv
var det tomt omkr. honom, själv föraktade han
människorna och umgicks blott med sina
vinthundar. De och hans flöjt, som han spelade
med mästerskap, voro nästan hans enda
sällskap. Av folket var dock ”der alte Fritz” älskad,
och för eftervärlden står han som Preussens
störste konung och en av världshistoriens
främste. — F:s samlade arbeten (på franska)
utgå-vos 1846—57. De innefatta även en del av hans
korrespondens, en del har separat utgivits
senare. Av arbeten om F. märkes särsk. Carlyle,
”History of Friedrich II of Prussia”, den första
med verklig förståelse gjorda teckningen av F.,
utg. i ett stort antal uppl. och på flera språk.
Nyare arbeten äro bl. a.: ”Die Kriege Friedrichs
des Grossen”, utg. av tyska generalstaben (19 bd,
1890—1913); Bourdeau, ”Le grand Frédéric” (2
bd, 1899—1902); N. Young, ”The life of
Frede-rick the Great” (1919); R. Koser, ”Geschichte
Friedrichs des Grossen” (4 bd, 1914—25). P.S.
4) F. V i 1 h e 1 m II, konung (1744—97), son
till Fredrik II :s yngre bror August Vilhelm och
tronföljare som ”prins av Preussen” sedan 1758,
tillträdde tronen 1786. F. V. hade starka
estetiska intressen, men
en svag natur, utan
arbetsförmåga, var
han helt under
inflytande av sin
omgivning, framför allt
av sin mätress
grevinnan Lichtenau
samt den fanatiske
J. Chr. v. Wöllner,
f. d. präst, och J. R.
v. Bischoffwerder,
båda medl. av
rosen-kreuzorden (se d. o.),
vilka blevo politikens verkliga ledare. Vissa
skattereformer genomfördes, men främst
ut-märkes regimen av sina våldsåtgärder mot
upplysningsidéerna, t. ex. religions- och
censuredik-ten 1788; 1791 tillsattes en kommission, som
skulle tillse att endast ortodoxa ämbetsmän
utnämndes. — Då kriget mot Frankrike 1792
visade sig mindre framgångsrikt, riktade
Preussen sin uppmärksamhet mot Polen och slöt
separatfred med Frankrike i Basel 1795. F. V:s
aktiva, men fördomsfria utrikespolitik, vars
främsta resultat voro Polens delningar 1793
och 1795 men som politiskt isolerade
Preussen, tog hårt på statsfinanserna. F. V. var g. m.
1) Elisabet av Braunschweig, 2) Frederika Luise
av Hessen-Darmstadt. — Litt.: M. Philippson,
”Geschichte des preuss. Statswesens vom Tode
Friedrichs d. Gr. bis zu den Freibeitskriegen”
(1880—82); F. R. Paulig, ”Familiengeschichte
des Hohenzollernschen Kaiserhauses. 4.
Friedrich Wilhelm II, König von Preussen” (3 Aufl.
1897). P.N-m.
5) F. V i 1 h e I m III, den föregåendes son,
konung (1770—1840), efterträdde fadern 1797.
F. V., en redbar
karaktär, men utan
energi och större
begåvning, gjorde
visserligen slut på det
frivola hovlivet och
den bigotta
tvångs-regimen och
avskedade faderns
gunstlingar men fortsatte
den franskvänliga
neutralitetspolitiken,
som grundlagts
genom Baselfreden.
Denna politik ändade med katastrof: när
Napoleon korsade Preussens planer på Hannover,
lyckades F. V., liksom fadern starkt beroende av
sin omgivning, ej hålla stånd mot krigspartiet
vid hovet, utan bröt oförberett med Frankrike
1806. Preussiska armén gjorde fullständigt
sammanbrott, F. V. måste fly till Ostpreussen och i
freden i Tilsit 1807 avträda bortåt hälften av
riket. Under dessa motgångar hade F. V. ett
stöd i sin drottning, Luise av
Mecklenburg-Strelitz, en betydligt starkare natur än han
själv. Nederlaget bröt emellertid väg för
reformvänliga krafter; en period av livligt
reformarbete begynte, inriktat främst på att
rasera ståndsskrankorna, rationalisera
administrationen samt reorganisera hären efter
moderna principer. Reformarbetets upphovsman
friherre v. Stein (se d. o.) avskedades
visserligen redan 1808, men reformerna fortsatte,
ehuru mera försiktigt, under Hardenberg (se
d. o.) 1810—12. — 1812 tvang Napoleon F. V.
till förbund mot Ryssland; när ryska fälttåget
brutit fransmännens övermakt, var F. V.,
vilje-svag och obeslutsam, osäker om sin position,
till dess den nationella rörelsen och hans egna
truppers övergång till ryssarna drev honom till
handling. I febr. 1813 förband han sig med
Ryssland, i mars gjorde han den (av en
ämbetsman författade) bekanta apellen ”An mein
Volk”, hären organiserades på allmänna
värnpliktens grund. — Sedan Preussen genom
— 239 —
— 240 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
