Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Fredrik Karl (prins av Preussen) - 1. Fredrik (Friedrich) I, den stridbare (kurfurste av Sachsen - 2. Fredrik II, den saktmodige (kurfurste av Sachsen) - 3. Fredrik III, den vise (kurfurste av Sachsen) - 4. Fredrik August I (kurfurste av Sachsen) - 5. Fredrik August II (kurfurste av Sachsen) - 6. Fredrik August I, den rättrådige (konung av Sachsen) - 7. Fredrik August II (konung av Sachsen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK
karna bl. a. vid Gitschin 29/e och inledde slaget
vid Königgrätz, som han till en början fick
ensam utkämpa. I 1870—71 års krig förde F. K.
befälet över 2:a armén och tvingade efter
segrarna vid Vionville och Gravelotte 16/s—18/s 1870
Metz till kapitulation 27/io s. å. Han väpde sig
därefter mot Loire-armén och slog denna vid
Beaune-la-Rolande 28/ii, intog Orléans 5/i2 och
angrep därefter general Chanzy, som han i
grund besegrade vid Le Mans 10/i—12/i 1871.
Efter fredsslutet var F. K. generalinspektör vid
3:e arméinspektionen. — Litt.: W. Foerster,
”Prinz Friedrich Karl von Preussen.
Denkwür-digkeiten” (2 bd, 1910); G. F. A. A. Haeseler,
”Zehn Jahre im Stabe des Prinzen Friedrich
Karl” (3 bd, 1910—15). E.Bz.
S a c h s e n. 1) F. (ty. Friedrich) I, den
stridbare, kurfurste (antagl. 1370—1428),
äldste son till markgreven Fredrik den stränge
av Meissen, erhöll vid arvskiftet 1382
Österland, Landsberg, Pleissen m. fl. områden.
F. bistod 1388 sin onkel, borggreven Fredrik V
av Nürnberg, mot de frankiska städerna och
1391 Tyska orden mot Jagello av Polen. F.
anslöt sig till konung Ruprecht. Han beredde
de från univ. i Prag fördrivna lärde en fristad
vid det 1409 upprättade univ. i Leipzig. E.Lö.
2) F. II, d e n s a k t m o d i g e, den
föregåendes son, kurfurste (1412—64), efterträdde
fadern 1428. 1445 råkade F. i arvstvist med sin
bror Vilhelm efter Fredrik den fridsammes av
Thüringen död. Krig utbröt, som varade till
1451. Kunz av Kauffungens prinsrov 1455 var
en följd därav (se S a x i s k a prinsrovet).
F. var g. m. Margareta, kejsar Fredrik IV:s
syster. E.Lö.
3) F. III, den vise, den föregåendes
sonson, kurfurste (1463—1525), efterträdde sin fa-
Fredrik den vise. Målning av L. Cranach.
der, kurfurst Ernst, 1486. F. befordrade
vetenskap och konst, grundade 1502 univ. i
Witten-berg, motarbetade avlatshandeln och
beskyddade Luther men kunde icke besluta sig för att
formellt införa den nya läran i sitt land. Han
antog sin bror Johan som medregent i sina
arvländer. Efter Maximilian I:s död blev F.
27/o 1512 rättsgiltigt vald till kejsare av
kurfurstarna men avsade sig genast värdigheten,
undfallande för Karl V:s härmakt. — Litt.: Th.
Kolde, ”Friedrich der Weise und die Anfänge
der Reformation”, 1, (1881); R. Bruck,
”Friedrich der Weise als Förderer der Kunst” (1903);
P. Kalkoff, ”Die Kaiserwahl Friedrichs IV.
und Karls V.” (1925). E.Lö.
4) F. A u g u s t I, kurfurste (1670—1733),
se August II, konung av Polen.
5) F. A u g u st II, den föregåendes son,
kurfurste (1696—1763), se A u g u s t III, konung av
Polen.
6) F. August I, den rättrådige,
konung — ss. kurfurste före 1806 F. A u g u s t III
— (1750—1827), den föregåendes sonson, son
till kurfursten Fredrik Kristian, efterträdde
denne 1763 och övertog som myndig regeringen
1768. I koalitionskriget mot Frankrike 1792
deltog han endast med rikskontingenten, slöt
neutralitetsfördrag 1796, vilket upprätthölls till
1806, då han ställde sig på Preussens sida mot
Frankrike. S. å. slöt han fred och erhöll
ko-nungatitel mot att ingå i Rhenförbundet. Han
blev en av Napoleons trognaste bundsförvanter.
1807 fick F. A. genom freden i Tilsit
hertigdö-met Warschau. Hans svaga, ängsliga natur
gjorde hans politik i de stormiga tiderna efter
fransmännens tåg till Ryssland ytterst
vacklande. Efter Preussens avfall från koalitionen
med Napoleon, närmade sig F. A. Österrike och
dess väpnade neutralitetspolitik, men när
fälttåget började gynnsamt för Napoleon, slöt han
sig åter till denne i maj 1813. Efter slaget vid
LJpzig råkade han i fångenskap. Sedan han
genom Wienkongressens beslut till Preussen
avträtt större delen av sitt konungarike,
återvände han dit 1815. — Litt.: A. Bonnefons, ”Un
allié de Napoléon, Frédéric-Auguste” (1902).
P.N-m.
7) F. A u g u s t II, den föregåendes brorson,
konung (1797—1854), efterträdde 1836 sin
farbror Anton, under vars regeringstid han sedan
1830 innehaft medregentskap på gr. av dennes
katolska inställning, vilken väckte opposition
i landet. F. A. uppträdde 1848 och under
majupproret 1849 med stor kraft. Under hans
medregentskap erhöll landet 1831 en konstitutionell
författning, och efter 1848—49 års händelser
stadfästes för medborgarna vissa grundlinjer i
fråga om deras fri- och rättigheter. — I övrigt
— 243 —
— 244 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
