FREDRIK föredrog F. A. att politiskt hålla sig i bakgrunden. Han var intresserad botaniker, reste mycket och dog vid en olyckshändelse under en färd i Tyrolen. F. A. var barnlös. — Litt.: J. Schladebach, ”Friedrich August II, König von Sachsen” (1854). [ArrTi.] 8) F. A u g u s t III, konung (1865—1932), son till konung Georg och regent 15/io 1904, var 1902—04 kommenderande general för 12 :e armékåren. F. avsade sig kronan 13/n 1918. I sitt äktenskap med ärkehertiginnan Luise av Toscana, vilket upplöstes 1903, hade han 5 barn. — Litt.: W. v. Metzsch, ”Friedrich August III, König v. Sachsen” (1906); H. Schindler, ”König Friedrich August III” (1916). (Arrh.) Tyska riket. 1) F. (ty. Friedrich) I, kallad Barbaross a, tysk-romersk kejsare (o. 1123—90), son till hertig Fredrik II av Schwaben av ätten Hohenstaufen och Judit av welfersläkten. Hans ungdom inföll under den begynnande maktstriden mellan hohenstaufer och welfer. Som ättling av bägge släkterna intog F. en mellanställning mellan de stridande partierna. Vid kejsar Konrads död 1152 stod emellertid F. som det hohenstaufiska husets huvudman. Han valdes i mars 1152 till konung på en valdag i Frankfurt, huvudsaki. med stöd av de andliga landsherrarna, och kröntes s. å. i Aachen. — F. ställdes vid sitt trontillträde inför uppgiften att hävda kejsarmakten mot påve och furstliga vasaller. Han gjorde sin myndighet gällande i Lombardiet och kröntes 18/7 1155 i Rom till kejsare. Milano kuvades, och Lombardiet lades under kejserlig förvaltning. Det visade sig emellertid, att Italiens oppositionella krafter aldrig skulle vila, förrän kejsarens maktanspråk inskränktes. I påve Alexander III, vald 1159 (se denne), funno de sin ledare. Länge höll kejsarens starka militärmakt hans italienska välde upprätt Slutl. blev han i en diplomatiskt och militä-riskt ogynnsam situation slagen vid Legano 1176 av lombarderna och följ, år tvingad till fred, varvid det fria påvedömet och den romerska kyrkans gamla rättigheter bekräftades. Med de lombardiska städerna slöts vapenstillestånd. F :s inflytande i Italien var dock ej härmed stäckt. Genom måttfull och avvaktande politik och genom att tillerkänna städerna privilegier och förvaltningsfrihet lyckades han i princip upprätthålla sina överhöghetsan-språk. Även påvarnas krav höllos genom hov-sam och fast politik inom stränga skrankor. F:s ledande roll vid organiserandet av 3:e korståget, i vars begynnelse han 1190 omkom i floden Seleph nära Seleucia i Cilicien, bragte under hans sista år kejserliga och påvliga intressen i harmoni. — F:s inre regering hänger Fredrik Barbarossa som korsfarare. Miniatyr från 1188. Vatikanen. intimt samman med hans påvliga politik. Den na syftade ytterst mot att återupprätta der äldre kejsartidens välde över den tyska lands kyrkan och därmed få ett fastare grepp on riksstyrelsen. Hans angrepp mot påvedömet misslyckades. F. och hans efterträdare på den tysk-romerska kejsartronen måste basera sin makt inom riket på jämviktspolitik gentemot territorialfurstarna. Den främste av dessa, hertigen av Sachsen och Bayern, Henrik Lejonet, kusin till F., betvangs 1180 med härs makt och måste med sina anhängare böja sig för kejsarens krav. Ur de inre slitningarna framgick F. som segrare, men en stabil grund för den kejserliga maktutövningen lyckades han ej skapa. För sin dynastis framtid sörjde F. genom ett giftermål melan sin son Henrik och arvtagarinnan till konungariket Sicilien. — F. beskrives till det yttre som en imponerande germansk här skar gestalt; hans minne har satt starka spår i tyska folksägner. -— Litt.: H. Prutz, ”Kaiser Friedrich I” (3 bd, 1871—74); Fr. Wegele, ”Kaiser Friedrich I Barbarossa” (1871); F. v. Raumer, ”Geschichte der Hohenstaufer und ihrer Zeit”, 2 (5 Aufl. 1878); H. Simonsfeld, ”Jahrbücher des deutschen Reichs unter Friedrich I.” (1908). E.Lö. 2) F. II, tysk-romersk kejsare, son till kej- — 245 — — 246 —