Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Fredrik August II (konung av Sachsen) - 8. Fredrik August III (konung av Sachsen) - 1. Fredrik (Friedrich) I, Barbarossa (tysk-romersk kejsare) - 2. Fredrik II (tysk-romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK
föredrog F. A. att politiskt hålla sig i
bakgrunden. Han var intresserad botaniker, reste
mycket och dog vid en olyckshändelse under
en färd i Tyrolen. F. A. var barnlös. — Litt.:
J. Schladebach, ”Friedrich August II, König
von Sachsen” (1854). [ArrTi.]
8) F. A u g u s t III, konung (1865—1932), son
till konung Georg och regent 15/io 1904, var
1902—04 kommenderande general för 12 :e
armékåren. F. avsade sig kronan 13/n 1918. I
sitt äktenskap med ärkehertiginnan Luise av
Toscana, vilket upplöstes 1903, hade han 5
barn. — Litt.: W. v. Metzsch, ”Friedrich August
III, König v. Sachsen” (1906); H. Schindler,
”König Friedrich August III” (1916). (Arrh.)
Tyska riket. 1) F. (ty. Friedrich) I,
kallad Barbaross a, tysk-romersk kejsare
(o. 1123—90), son till hertig Fredrik II av
Schwaben av ätten Hohenstaufen och Judit av
welfersläkten. Hans ungdom inföll under den
begynnande maktstriden mellan hohenstaufer
och welfer. Som ättling av bägge släkterna
intog F. en mellanställning mellan de stridande
partierna. Vid kejsar Konrads död 1152 stod
emellertid F. som det hohenstaufiska husets
huvudman. Han valdes i mars 1152 till
konung på en valdag i Frankfurt, huvudsaki.
med stöd av de andliga landsherrarna, och
kröntes s. å. i Aachen. — F. ställdes vid sitt
trontillträde inför uppgiften att hävda
kejsarmakten mot påve och furstliga vasaller. Han
gjorde sin myndighet gällande i Lombardiet
och kröntes 18/7 1155 i Rom till kejsare. Milano
kuvades, och Lombardiet lades under
kejserlig förvaltning. Det visade sig emellertid, att
Italiens oppositionella krafter aldrig skulle vila,
förrän kejsarens maktanspråk inskränktes. I
påve Alexander III, vald 1159 (se denne),
funno de sin ledare. Länge höll kejsarens starka
militärmakt hans italienska välde upprätt
Slutl. blev han i en diplomatiskt och
militä-riskt ogynnsam situation slagen vid Legano
1176 av lombarderna och följ, år tvingad till
fred, varvid det fria påvedömet och den
romerska kyrkans gamla rättigheter
bekräftades. Med de lombardiska städerna slöts
vapenstillestånd. F :s inflytande i Italien var dock
ej härmed stäckt. Genom måttfull och
avvaktande politik och genom att tillerkänna städerna
privilegier och förvaltningsfrihet lyckades han
i princip upprätthålla sina
överhöghetsan-språk. Även påvarnas krav höllos genom
hov-sam och fast politik inom stränga skrankor.
F:s ledande roll vid organiserandet av 3:e
korståget, i vars begynnelse han 1190 omkom
i floden Seleph nära Seleucia i Cilicien, bragte
under hans sista år kejserliga och påvliga
intressen i harmoni. — F:s inre regering hänger
Fredrik Barbarossa som korsfarare. Miniatyr
från 1188. Vatikanen.
intimt samman med hans påvliga politik. Den
na syftade ytterst mot att återupprätta der
äldre kejsartidens välde över den tyska lands
kyrkan och därmed få ett fastare grepp on
riksstyrelsen. Hans angrepp mot påvedömet
misslyckades. F. och hans efterträdare på den
tysk-romerska kejsartronen måste basera sin
makt inom riket på jämviktspolitik gentemot
territorialfurstarna. Den främste av dessa,
hertigen av Sachsen och Bayern, Henrik
Lejonet, kusin till F., betvangs 1180 med härs
makt och måste med sina anhängare böja sig
för kejsarens krav. Ur de inre slitningarna
framgick F. som segrare, men en stabil grund
för den kejserliga maktutövningen lyckades
han ej skapa. För sin dynastis framtid sörjde
F. genom ett giftermål melan sin son Henrik
och arvtagarinnan till konungariket Sicilien. —
F. beskrives till det yttre som en imponerande
germansk här skar gestalt; hans minne har satt
starka spår i tyska folksägner. -— Litt.: H.
Prutz, ”Kaiser Friedrich I” (3 bd, 1871—74);
Fr. Wegele, ”Kaiser Friedrich I Barbarossa”
(1871); F. v. Raumer, ”Geschichte der
Hohenstaufer und ihrer Zeit”, 2 (5 Aufl. 1878);
H. Simonsfeld, ”Jahrbücher des deutschen
Reichs unter Friedrich I.” (1908). E.Lö.
2) F. II, tysk-romersk kejsare, son till kej-
— 245 —
— 246 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
