FREDRIK sar Henrik IV och Konstantia av Sicilien (1194 —1250). F. valdes 1196 till tysk konung, men vid faderns död 1197 blev han på gr. av sin minderårighet utestängd från tronkonkurrensen. Tysklands hohenstaufiska parti hyllade F :s farbror, hertig Filip av Schwaben, dess wel-fiska hertig Otto av Sachsen. F. fick inskränka sig till sitt ärftliga konungarike Sicilien. 1198 kröntes han i Palermo. För att trygga hans ställning erkände hans moder påvens länsöverhöghet över Sicilien. Under F:s upp- Fredrik II med sin falkmästare. Ur en handskrift. Vatikanen. växt skakades hans rike av ständiga inre oroligheter. Ett anfall av den welfiske kejsaren Otto IV 1210—-11 såg ut att ge F:s välde nådestöten, men opposition i Tyskland tvang Otto att lämna sitt verk ofullbordat. I förbund med Frankrike och stödd av sin suverän påven, kunde nu F. i sin tur gå till angrepp. Tysklands furstar slöto sig till honom, Otto besegrades 1214 av fransmännen och övergavs av sina undersåtar. F. kröntes 1215 till kejsare. — F. hade hittills framträtt som påvedömets hand-gångne man. Nu visade han sin vilja att grunda en självständig maktställning. Sicilien tvangs in under absolutistisk regim. 1226 vågade F. en kupp för att kväva det lombardiska stadsförbundet och befria sig från påvligt inflytande. Han misslyckades och måste förödmjuka sig. Året därpå bannlyste påve Gregorius IX honom, emedan han underlåtiti att uppfylla sitt korstågslöfte. Trots bannlysningen lyckades F. befria Palestinas heliga orter och bli erkänd som konung av Jerusalem. Opinionen vände sig till hans förmån, påven måste retirera och upphäva bannet. F:s välde stod fast både i Sicilien och Tyskland. 1237 krossade han i slaget vid Cortenuova den lombardiska ligan. — Freden med Gregorius var dock blott illusorisk. 1239 förbundo sig påven, Venedig, Genua och missnöjda tyska landsfurstar mot F. Oppositionen grep vida omkr. sig. F. var under stridens första år se gerrik och for hårt fram mot sina fiender. Men dessas övermakt och starka förbindelser utmattade under tiden hans krafter. 1249 miste han i sonen Enzio sitt bästa stöd. Följ, år avled han själv, ej definitivt besegrad, men undergången nära. — F. regerade i Sicilien enväldigt, med fast administration men i samverkan med folkrepresentationen. Påfallande är hans gynnande av de framväxande städerna, både i Sicilien och i Tyskland. I det senare riket tillämpade han andra principer än i sitt arvland och lämnade landsfurstarna fria tyglar. Han avträdde 1215 landet n. om Elbe till Valdemar av Danmark och ingrep mycket litet i Tysklands inre förhållanden. I Valdemars slutliga nederlag i Nordtyskland och landets materiella uppsving under 1200-talet hade F. ingen del. — F :s sicilianska hov blev en härd för andlig kultur, där en slags förrenässans blomstrade. Som personlig typ stod F. före sin tid, främmande för medeltidens ideal, böjd för prakt och förfining, en kall förståndsmän-niska med drag av blasfemi. På samtiden gjorde han ett djupt intryck, folksägnen sammansmälte honom med Barbarossa till en ideal härskargestalt. — Litt.: F. W. Schirrmacher, ”Kaiser Friedrich H” (4 bd, 1859—65); K. Ham-pe, ”Kaiser Friedrich H” (1899); W. Cohn, ”Das Zeitalter der Hohenstaufen in Sizilien” (1925); O. Vehse, ”Die amtliche Propaganda in der Staatskunst Kaiser Friedrichs II.” (1929). E.Lö. 3) F. III, den sköne, tysk konung (1286—1330), son till Albrekt I. F. ärvde de habsburgska länderna Österrike och Böhmen men berövades det senare riket av sin morbroder Henrik av Kärnthen. Vid faderns död 1308 hindrades F :s val till tysk konung av fientliga kurfurstar. Henrik VII av Luxemburg valdes. Efter stridigheter försonade sig habsburgarna med Henrik och stödde honom. Då denne 1313 avled, delade sig kurfurstarna i två partier, ett för F. och ett för Ludvig av Bayern. Bägge valdes och kröntes 1314 av sina anhängare. F. fann stöd i Sydtyskland, Ludvig i Rhenlän-derna, och inbördeskrig utbröt. 1322 besegrades och tillfångatogs F. vid Mühldorf av rivalen. Hans sak var dock ej förlorad. Ett förbund bildades mot Ludvig av F :s bröder och kung Johan av Böhmen, konungarna av Ungern och Frankrike samt kurian. Efter flera förlikningsförsök måste Ludvig 1326 erkänna F. och överlämna riksförvaltningen åt honom, medan han själv i Italien sökte kejsarvärdighe-ten. F. kunde dock ej hävda sin ställning vid Ludvigs sida. Han avstod från sin delaktighet i regeringen och drog sig tillbaka till Österrike, där han avled 1330. E.Lö. — 247 — — 248 —