Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Fredrik II (tysk-romersk kejsare) - 3. Fredrik III, den sköne (tysk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK
sar Henrik IV och Konstantia av Sicilien (1194
—1250). F. valdes 1196 till tysk konung, men
vid faderns död 1197 blev han på gr. av sin
minderårighet utestängd från tronkonkurrensen.
Tysklands hohenstaufiska parti hyllade F :s
farbror, hertig Filip av Schwaben, dess
wel-fiska hertig Otto av Sachsen. F. fick
inskränka sig till sitt ärftliga konungarike Sicilien.
1198 kröntes han i Palermo. För att trygga
hans ställning erkände hans moder påvens
länsöverhöghet över Sicilien. Under F:s upp-
Fredrik II med sin falkmästare. Ur en
handskrift. Vatikanen.
växt skakades hans rike av ständiga inre
oroligheter. Ett anfall av den welfiske kejsaren
Otto IV 1210—-11 såg ut att ge F:s välde
nådestöten, men opposition i Tyskland tvang Otto
att lämna sitt verk ofullbordat. I förbund med
Frankrike och stödd av sin suverän påven,
kunde nu F. i sin tur gå till angrepp. Tysklands
furstar slöto sig till honom, Otto besegrades
1214 av fransmännen och övergavs av sina
undersåtar. F. kröntes 1215 till kejsare. — F.
hade hittills framträtt som påvedömets
hand-gångne man. Nu visade han sin vilja att
grunda en självständig maktställning. Sicilien
tvangs in under absolutistisk regim. 1226
vågade F. en kupp för att kväva det lombardiska
stadsförbundet och befria sig från påvligt
inflytande. Han misslyckades och måste
förödmjuka sig. Året därpå bannlyste påve
Gregorius IX honom, emedan han underlåtiti att
uppfylla sitt korstågslöfte. Trots
bannlysningen lyckades F. befria Palestinas heliga orter
och bli erkänd som konung av Jerusalem.
Opinionen vände sig till hans förmån, påven
måste retirera och upphäva bannet. F:s välde
stod fast både i Sicilien och Tyskland. 1237
krossade han i slaget vid Cortenuova den
lombardiska ligan. — Freden med Gregorius var
dock blott illusorisk. 1239 förbundo sig
påven, Venedig, Genua och missnöjda tyska
landsfurstar mot F. Oppositionen grep vida
omkr. sig. F. var under stridens första år
se
gerrik och for hårt fram mot sina fiender.
Men dessas övermakt och starka förbindelser
utmattade under tiden hans krafter. 1249 miste
han i sonen Enzio sitt bästa stöd. Följ, år
avled han själv, ej definitivt besegrad, men
undergången nära. — F. regerade i Sicilien
enväldigt, med fast administration men i
samverkan med folkrepresentationen. Påfallande
är hans gynnande av de framväxande städerna,
både i Sicilien och i Tyskland. I det senare riket
tillämpade han andra principer än i sitt
arvland och lämnade landsfurstarna fria tyglar.
Han avträdde 1215 landet n. om Elbe till
Valdemar av Danmark och ingrep mycket
litet i Tysklands inre förhållanden. I Valdemars
slutliga nederlag i Nordtyskland och landets
materiella uppsving under 1200-talet hade F.
ingen del. — F :s sicilianska hov blev en härd
för andlig kultur, där en slags förrenässans
blomstrade. Som personlig typ stod F. före
sin tid, främmande för medeltidens ideal, böjd
för prakt och förfining, en kall
förståndsmän-niska med drag av blasfemi. På samtiden
gjorde han ett djupt intryck, folksägnen
sammansmälte honom med Barbarossa till en ideal
härskargestalt. — Litt.: F. W. Schirrmacher,
”Kaiser Friedrich H” (4 bd, 1859—65); K.
Ham-pe, ”Kaiser Friedrich H” (1899); W. Cohn,
”Das Zeitalter der Hohenstaufen in Sizilien”
(1925); O. Vehse, ”Die amtliche Propaganda
in der Staatskunst Kaiser Friedrichs II.”
(1929). E.Lö.
3) F. III, den sköne, tysk konung
(1286—1330), son till Albrekt I. F. ärvde de
habsburgska länderna Österrike och Böhmen
men berövades det senare riket av sin
morbroder Henrik av Kärnthen. Vid faderns död 1308
hindrades F :s val till tysk konung av fientliga
kurfurstar. Henrik VII av Luxemburg valdes.
Efter stridigheter försonade sig habsburgarna
med Henrik och stödde honom. Då denne
1313 avled, delade sig kurfurstarna i två partier,
ett för F. och ett för Ludvig av Bayern.
Bägge valdes och kröntes 1314 av sina anhängare.
F. fann stöd i Sydtyskland, Ludvig i
Rhenlän-derna, och inbördeskrig utbröt. 1322
besegrades och tillfångatogs F. vid Mühldorf av
rivalen. Hans sak var dock ej förlorad. Ett
förbund bildades mot Ludvig av F :s bröder och
kung Johan av Böhmen, konungarna av
Ungern och Frankrike samt kurian. Efter flera
förlikningsförsök måste Ludvig 1326 erkänna
F. och överlämna riksförvaltningen åt honom,
medan han själv i Italien sökte
kejsarvärdighe-ten. F. kunde dock ej hävda sin ställning vid
Ludvigs sida. Han avstod från sin delaktighet
i regeringen och drog sig tillbaka till
Österrike, där han avled 1330. E.Lö.
— 247 —
— 248 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
