Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredsrörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDSRÖRELSEN
det anslutna länderna bildats särskilda
föreningar för Na t. för b. (sed. o.).
Dessa ha sammanslutit sig i en internationell
organisation: Union internationale des
associations pour la société des nations (Bryssel).
I viss mån ett komplement till Nat. förb. ss.
fredsinstrument är Parispakten el. K e
1-loggpakten (se d. o.), ett försök att i
politiken omsätta idéer, som förts fram av den
amerikanska rörelsen för s. k. outlawry of
mar (krigets delegaliserande, ställande utanför
lagen). Denna rörelse startades 1918 av
advokaten S. O. Levinson i Chicago. Hans plan
upptogs sedan i senaten av senator Borah. Dess
bärande tanke är, att kriget skall genom en
internationell överenskommelse förklaras för en
förbrytelse (varigenom alltså
samvetsbetänkligheter mot deltagande i krig icke mer skulle
komma i konflikt med lojalitet mot det
rättssamhälle, man tillhör). Genom kodifiering av
internationell rätt samt genom ett härpå byggt
domstolsförfarande skola alla tvister kunna
rättsligt avgöras. Genomförandet av
domstolens beslut tänker man sig skola ske utan
användande av vapenmakt, endast genom det
tryck, som utövas av världsopinionen.
Kel-loggpakten bygger i det väsentliga på dessa
principer.
Om de politiska strävandena att trygga
världsfreden skola kunna leda till ett resultat,
måste de dirigeras av en mäktig och
målmedveten fredsvilja inom folken. Uppgiften att
väcka och samla denna fredsvilja tillkommer
den fria folkliga fredsrörelsen.
Dennas historia börjar, ss. förut nämnts, under
de första årtiondena av 1800-talet. Genom två
olika idéströmningar har ett andligt förarbete
skett. Den ena är ”upplysningen”, den andra
är kristendomen (icke kyrkan).
Upplysningstidens pacifistiska tänkesätt ville bygga
freden på de ”naturliga rättigheter”, som ansågos
tillkomma folken såväl som individerna i deras
förhållande till varandra; man såg i den
europeiska furstemakten det förnämsta hindret
för varaktig fred och trodde på en radikal
förändring genom allmänt införande av ett
demokratiskt styrelsesätt. Kristendomens
pacifistiska inflytande är lika gammalt som
kristendomen själv. Under kyrkans första årh.
ansågos praktiskt taget krigstjänst och
kristendom oförenliga. Kristendomens upphöjande
till riksreligion medförde härutinnan en efter
hand fullständig förändring. Men i de folkliga
fromhetsrörelserna bryter den gamla
uppfattningen gång på gång fram på nytt (albigenser,
duchobortser, Franciscus, kväkare, mennoniter,
valdenser, se d. o.). Den organiserade f., som
framträdde i början på 1800-talet, var också
religiöst inspirerad. Det närmast föregående
pioniärarbetet har utförts av kväkarna.
De första fredsorganisationerna bildades i
U. S. A., där 3 dylika stiftades 1815. Den
betydelsefullaste av dem var Massachusetts peace
society. Några år tidigare hade i England
förberedelser vidtagits för bildande av en
fredsförening, som 1816 kom till stånd och erhöll
namnet Society for permanent and universal
peace (nu: International peace society). 1825
funnos i Storbritannien o. 25 olika
fredssäll-skap. Även i U. S. A. växte antalet hastigt;
1828 räknade man där o. 35 stycken. S. å.
förenade sig de flesta av dessa i en
landsorganisation, The American peace society, vilken
ännu består. Intressant är att se, huru
åstadkommandet av ett instrument för rättsligt
ordnande av mellanfolkliga angelägenheter låg de
ledande inom den unga f. om hjärtat. William
Ladd, den eg. organisatören av The American
peace society, framlade 1840, under rubriken
”Essay on a congress of nations, for the
ad-justment of international disputes and for the
promotion of universal peace, without resort
to arms”, ett förslag till inrättande av en
nationernas kongress, som skulle fastställa
grunderna för internationell rätt, samt av en
nationernas högsta domstol, som skulle avdöma
tvister.
I Europa bildades nu fredsorganisationer i
olika länder; och efter hand skapades former
för internationellt samarbete mellan
fredsvän-nerna. Den första internationella
fredskongressen hölls i London 1843. Sedan följde, 1848
—51, dylika fredskongresser i Bryssel, Paris,
Frankfurt a. M. och London. Själen i de 4
sistn. kongresserna var den märklige
amerikanen, filantropen Elihu Burritt, ”den lärde
grovsmeden” (d. 1879). Vid den talrikt besökta
Pariskongressen (1849) presiderade Victor
Hugo, som talade för bildande av Europas
förenta stater. Från 1889 och till världskrigets
utbrott höllos internationella fredskongresser
varje år. 1921 började en ny serie.
Kongresserna ha turvis varit förlagda till 14 europeiska
länder samt 2 gånger till U. S. A. 1910 års
kongress hölls i Stockholm. Vid kongressen i
Rom 1891 bildades Internationella
fredsbyrån (Bureau international de la
paix), först förlagd till Bern, sedan flyttad till
Genève. Denna byrå, till vilken bidrag lämnas
av en del stater, bland dem Sverige (sedan
1901), har till uppgift att organisera de nämnda
fredskongresserna, att bedriva fredspropaganda
samt att utgöra ett föreningsband mellan de
fredsorganisationer, vilka anslutit sig till den
union, som uppbär byrån (Union internationale
— 265 —
— 266 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
