FREDSRÖRELSEN och därför oförenligt med hans kyrkas ande och handlingssätt”. Den 3:e punkten kräver fredlig revision av nu gällande fredstraktater. I den 4:e uppmanas ”de ansvariga ledarna av alla kristna kyrkor att i oförtydbar form förklara, att de icke vilja giva sitt erkännande åt el. på något sätt medverka i något krig, med hänsyn till vilket deras egen regering har vägrat att antaga ett bona fide erbjudande om skiljedom”. Den sv. kommittén av Allmänkyrkliga världsförbundet antog 1930 resolutionen med följ., av ärkebiskop Söderblom redigerade lydelse av 4:e punkten: ”Rättsordningen är Guds verk, och det är kyrkans plikt att inskärpa dess helgd och verka för dess utbyggande även utanför nationernas gränser. Därest en stat i förhållande till en annan el. flera stater iklätt sig generell förpliktelse att underställa uppkommande tvister förlikning, skiljedom el. rättsligt avgörande, bör sålunda kyrkan under alla förhållanden orubbligt hävda den ovillkorligt förpliktande arten av en dylik förbindelse samt därför, om i ett givet fall det egna landets regering med åsidosättande av denna förpliktelse vägrar underställa tvist dylikt förfarande, uttala sin förkastelsedom över varje sålunda uppkommet krig och i ord och handling taga avstånd från detsamma. Med ett till-lägg att ”härigenom principen om nationernas försvarsplikt i andra än nu berörda fall icke blivit rubbad” antogs detta uttalande även av kyrkliga mötet i Stockholm 1931. — Nödvändigheten av att samtidigt arbeta för social fred och mellanfolklig fred har särsk. beaktats av Internationella försoning s-förbundet (se d. o.; International fellow-ship of reconciliation). Den katolska kyrkans fredsarbete har fått uttryck dels i påvliga fredsuppmaningar både före, under och efter världskriget (t. ex. Leo XIII:s i olika sammanhang betygade fredssträvanden — redan i en-cyklikan ”Præclara gratulationis” 1894 varnar han för stormakternas kapprustningar, Benedic-tus XV:s redan 8/g 1914 till de krigförande framförda maning att sluta fred, gång på gång upprepad, i encyklikan ”Pacem Dei” 1920 framställer han krav på internationell skiljedom, samtidigt som han tar avstånd från Nat. förb., därför att katolska kyrkan ej fått säte däri), dels i fredsorganisationer av olika slag, ss. Li-gue Internationale et permanente de la paix, stiftad i Paris 1867 av Fr. Passy (se denne), förmodligen den äldsta katolska fredsföreningen, La ligue internationale des pacifistes catho-liques (1911, grundad 1907 ss. en fransk katolsk fredsförening); i Tyskland Friedensbund deut-scher Katholiken, i England The catholic coun- cil for international relations, i Frankrike Jeune république. En betydelsefull insats i den organiserade kristendomens arbete för världsfred gjorde den stora missionskonferens som 1928 hölls i Jerusalem. Dess förhandlingar och beslut (”Missionary council... Report of the Jerusalem meeting”, 8 bd, 1928) giva uttryck lika mycket åt en djup ansvarskänsla för det allmänna världsläget som åt en klar blick för de krav och de nya möjligheter, som blivit en följd av den förändrade ställning, i vilken den vita rasen genom kriget kommit till de färgade raserna. Det är icke blott den kristna religionens krafter, man sökt mobilisera för världsfreden. På initiativ av The Church peace union i U. S. A., grundad 1914 av Andrew Carnegie med en donation på 2 mill. $, har ett förberedande arbete utförts för sammankallande av en Världskonferens för internationell fred genom religionerna (World conference for International peace through religion). En förberedande konferens, bevistad av 190 representanter för alla mer betydande religionssamfund i världen, hölls i Genève 1928. Världskonferensen är avsedd att hållas hösten 1932 i Washington. Under f:s första årtionden var allt kvinnligt inflytande så gott som fullst. utestängt från densamma. Från mitten av 1800-talet framträda enstaka kvinnor offentligt med propaganda för freden. Den mest uppmärksammade bland dessa kvinnliga pioniärer är Bertha v. Suttner (se d. o.), vilken 1889 publicerade den sedermera till många språk översatta romanen ”Die Waffen nieder!” Efter världskriget blev kvinnornas insats i fredsarbetet lika livlig som framgångsrik. Två amerikanska kvinnor, Jane Addams och Carrie Chapman Catt (se dessa), bildade 1914 Women’s peace party. En internationell kvinnlig fredskongress hölls i Haag 1915 — mitt under brinnande krig. 12 länder voro företrädda, bland dem 3 av de krigförande: Belgien, England och Tyskland. Efter fredsslutet hölls den 2:a internationella kvinnliga fredskongressen, och nu ändrades organisationens namn till Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (Womeris international league for peace and freedom). Förbundet har nu avd. i 24 länder med centralbyrå i Genève. Det är alltjämt den enda exklusivt kvinnliga internationella fredsorganisationen, men ett stort antal andra internationella kvinnoorganisationer ha inom sig bildat särskilda kommittéer för fredsarbetet. I alla tider har vägran att göra krigstjänst utgjort ett mer el. mindre betydelsefullt mo — 271 — — 272 --