FREDSRÖRELSEN orden (N. G. O.) (se d. o.) bedrivit omfattande upplysningsverksamhet i fredsfrågan. En uppmärksammad framstöt i pacifistisk riktning gjordes från religiöst håll 1929, då vid det för Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Sv. missionsförbundet gemensamma frikyrkomötet en resolution antogs, vilken drog långt gående praktiska konsekvenser av den grundläggande satsen om krigets oförenlighet ”med Jesu evangelium och de etiska grundsatser, som han förkunnat” (”Frikyrkomötet 1929. Förhandlingar och föredrag”, 1929). 1929 anvisade riksdagen ett extra anslag av 25,000 kr. för bedrivande av upplysningsarbete i fredsfrågan. 1930 ökades summan till 32,000 kr. 1931 upptogs ett anslag å sistn. belopp i statsverkspropositionen och beviljades av riksdagen. Medlen utdelas av regeringen. I de övriga skandinaviska länderna äro de viktigaste fredsorganisationerna följ.: Danmark: Dansk Freds- og Folkeforbundsförening, stiftad 1882 på initiativ av Fr. Bajer (se denne) under namnet Föreningen til Danmarks Neutralisering, 1924 antogs det nuv. namnet; Aldrig mere Krig, den danska avd. av War resisters international, stiftad 1926; Kvindernes Fredsförbund, stiftat 1916; Danske Kvinders Freds-kcede, stiftad 1916, den danska avd. av Womens international league for peace and freedom; organ: ”Fred og Frihed”; Kirkeligt Verdensfor-bund til Fremme af international Forstaaelse, den danska avd. av Allmänkyrkliga världsförbundet, Kristeligt Fredsförbund, stiftat 1913, representant för Internationella försoningsförbun-det, organ: ”Fredsvarden”. Finland: Finlands fredsförbund, stiftat 1920, organ: ”Rauhaa koh-ti” och ”Frid på jorden”; Finlands antimilitaris-tiska förbund, stiftat 1921, anslutet till War resisters international; Finlandskommittén av Allmänkyrkliga världsförbundet, bildad 1919; Fin-landsgruppen av Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet, bildad 1926; Finska lärares fredsförbund, stiftat 1930. Norge: Norges fredsförening, stiftad 1894, organ: ”Ver-den venter”; Kvinnernes internasjonale liga for fred og frihet (1915); Verdensförbundet til fremme av mellemfolkelig förståelse gjennem kirkene (stiftat 1915 under namnet Norske presters fredsförening; nuv. namn från 1925; representerar 9 landsorganisationer); Lærernes fredsnevnd (1919). De skandinaviska fredsorganisationerna samarbeta på flera sätt. Nordiskt fredsförbund bildades 1918; till detsamma ha Sv. freds- och skiljedomsföreningen, Dansk Fredsförening, Finlands fredsförbund och Norges fredsförening anslutit sig. Nordiska lärares fredsförbund bildades 1925 vid ett nordiskt skolmöte i Helsingfors. Anslutna äro de förut nämnda fredsföreningarna av lärare i de olika nordiska länderna. Ett Nordiskt i n t e r p a r 1 a m e n t a r i s k t förbund bildades 1907. — Nordiska freds-möten höllos före världskriget 5 gånger. Fr. o. m. 1910 ha dylika möten hållits ung. vartannat år i de nordiska ländernas huvudstäder. På mötet i Oslo 1912 beslöts resande av ett fredsmonument på svensk-norska gränsen. Det invigdes i aug. 1914. — De nordiska avd. av Allmänkyrkliga världsförbundet utge fr. o. m. 1930 gemensamt en tidskr., vars sv. titel är ”Kristen gemenskap”. Ss. synes av ovanstående korta översikt, äro de krafter, som verka för freden, många och starka — ehuru de skulle vara betydligt starkare, om de stode enade kring ett klart fattat program. Vad som gör läget så kritiskt — rikt på svårigheter och rikt på möjligheter — är, att världen befinner sig i en brytningspunkt mellan två radikalt motsatta former för folkens samliv. Utvecklingen, påskyndad genom världskriget, har fört fram till en punkt, då enhet och samarbete mellan folken blivit livsvillkor. Icke minst gäller detta på det ekonomiska området. Men ännu behärskas det allmänna tänkesättet i stor utsträckning av föreställningar och känslor från tiden före 1914. Statssuveräni-tetens teori är i sina konsekvenser oförenlig med folkens fulla solidariska ansvar. De politiska och ekonomiska gränserna spela en ödesdigert skiljande roll. De gamla tankarna förhindra anpassning till det nya läget. Under dessa förhållanden har f. en dubbel uppgift: att försöka hejda den utveckling, som under inflytande av föråldrade tänkesätt hotar att föra oss till en ny och väldigare katastrof, samt att använda den frist, som möjl. kan vinnas, till att fostra folken att förstå det nya läget, anpassa sig efter dess krav och tillgodogöra sig dess rika möjligheter. Den fred, som vi måste eftersträva, är icke blott frånvaro av krig, utan ett samhällstillstånd, i vilket varje nation och varje ras — liksom varje samhällsklass — ger till det gemensamma människolivet det bästa bidrag, som densamma är mäktig. Redan råder, trots allt, ett alla gränser korsande utbyte mellan folken av materiella nyttigheter, av konst och litteratur, av filosofiska, etiska och religiösa ideer. Det återstår eg. ”blott” att låta politiken bli, liksom dessa andra mänskliga verksamheter, ett instrument för främjande av inbördes tjänst mellan jordens alla folk. N.Bw. Litt.: C. Sundblad, ”Svenska f:s historia” (3 bd, 1903—19); A. Wicksell, ”F.” (”Verdandis småskrifter”, 49, 2 uppl. 1912; 99, 1901); A. H. — 275 — — 276 —