Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frenologi - Frenosin - Frenssen, Gustav - Frere, John - Frere, Sir Bartle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRENOPATI
öronen; 3) ett ”erotiskt organ” (”amorsinne”),
beläget i nackhjärnans nedersta del; 4)
”sam-vetsgrannhetens sinne”, ”förhoppningssinnet”,
”välviljans organ” och ”vördnadssinnet”,
det senares organ beläget högst uppe under
hjässtaket, under stora fontanellen; 5) ett
”byggnadssinne” el. ”konstruktionssinne”, vid
nedre delen av tinningen. — Mot f:s
grundpåstående kunna emellertid vägande anmärkningar
riktas. För det första är hjärnskålen icke
överallt lika tjock. Utbuktningarna och åsarna på
vissa av dess delar äga ingen motsvarighet på
hjärnskålens inre sida. Vidare övertäcka
genom sina fästpunkter huvudets och ansiktets
muskler viktiga undersökningsställen.
Beträffande pannregionen måste hänsyn ytterligare tagas
till den s. k. pannhålan, den luftfyllda hålighet
av c:a 5—6 cm:s bredd, som vanl. skiljer
pannbenets yttre och inre benvägg från varandra
och som kan vara olika starkt utvecklad hos
olika individer. Från psykologiens sida har man
också opponerat mot f:s skarpa uppstyckning
av de intellektuella funktionerna i ett antal av
varandra oberoende grundkrafter, ss.
innebärande ett stycke krass förmögenhetspsykologi
(se d. o.). Som en förskola till den moderna
hjärnlokalisationsläran (se d. o. och Hjärna)
har f. likvisst haft betydelse och förhåller sig
till denna på ung. samma sätt som astrologien
till astronomien och alkemien till kemien. —
Litt.: G. Scheve, ”Katechismus der
Phrenolo-gie” (8 Aufl. 1896); A. Wallace, ”F :s
försummande” (1910); A. Nyman, ”F. el.
karaktärs-forskning på huvudskålen” (kritik av
forskningsmetoden; i ”Hygienisk revy”, 1919). A.N.
Frenosi’n, se Cerebrosider.
Frenssen, Gustav, tysk förf. (f. 1863),
stammande från Dithmarschen, präst i Hemme
(Norderdithmarschen) från 1890 till 1902, då
han tog avsked för att helt ägna sig åt sitt
författarskap. F :s
första romaner ”Die
Sandgräfin” (1896)
och ”Die drei
Getreu-en” (1898) äro
mindre betydande.
Verklig originalitet
ådaga-lade han först med
”Jörn Uhl” (1901,
senaste sv. övers. 1928),
varmed han
definitivt slog igenom.
Denna
hembygdsro-man, som vunnit en
utomordentlig spridning, är en av de
bästa i sin art. Nästan lika stort
uppseende väckte ”Hilligenlei” (1906), vars
avslutning ger en framställning av Jesu liv, präglad
av F :s religiöst frisinnade åskådning. Andra
romaner äro ”Peter Moors Fahrt nach
Süd-west” (1907), ”Klaus Hinrich Bass” (1909),
”Sönke Erichsen” (1912), ”Die Brüder” (1918),
”Der Pastor von Poggsee” (1921), ”Lütte Witt”
(1924), ”Otto Babendick” (1926). Stark
opposition väckte hans hexameterepos ”Bismarck”
(1914) på gr. av dess realistiska uppfattning
av hjälten, över huvud inlägger F. gärna i
sina romaner en etisk tendens, ej sällan på
konstnärlighetens bekostnad. — Flertalet av
de nämnda böckerna äro övers, till sv.;
dessutom finnas på sv. ”Bypredikningar” (1904),
”Anna Hollmanns undergång” (1915), ”Brev
från Amerika” (1924). — Litt.: H. M. Elster,
”G. F.” (1912); W. Alberts, ”G. F.” (1922). A.Bd.
Frere [fri’a], John, engelsk arkeolog (1740
—1807), universitetsbildad godsägare,
parla-mentsled. 1799. Genom sin undersökning av det
märkliga fyndet vid Hoxne (se d. o.) och sin
riktiga datering av detta kan F. betecknas ss.
föregångare till Boucher de Crèvecoeur de
Per-thes (se denne). F:s inlägg blev dock ej
tillbörligt uppmärksammat utan först i början av
1870-talet framdraget ur glömskan av John
Evans (se denne samt Förhistorisk
arkeologi). G.Em.
Frere [fri’a], Sir Henry B ar t le Edward,
engelsk politiker (1815—84), 1833 i tjänst hos
Ostindiska kompaniet var 1842—44
privatsekreterare hos guvernören i Bombay, Georg
Arthur, blev 1844 resident hos rajan av Satara,
vilket land han styrde till 1850, då han
övertog administrationen av Sind, där han
fullföljde en för landet välsignelsebringande,
energisk reformpolitik. Dristigt understödde han
under seapoysupproret 1857 John Lawrence i
Punjab och blev 1859 medlem i vicekonungens
råd, var 1862—67 guvernör i Bombay, 1867—
72 led. av det indiska rådet i London. 1876
blev F. på förslag av kolonialministern
Car-narvon guvernör i Kapkolonin och high
com-missioner över Brittiska Sydafrika.
Carnar-vons projekt var, att hela Brittiska Sydafrika
skulle sammansvetsas till ett enhetligt förbund,
vilket F. skulle genomföra. Annekteringen av
Transvaal, som ägde rum omedelbart efter
F:s ankomst men utan hans medverkan, för
svårade endast läget, varjämte diverse
motgångar stötte till. F. förekom skickligt ett
upprorsförsok i Transvaal 1879 och
ådaga-lade stor duglighet men tvingades av Gladstone
efter den liberala valsegern i hemlandet att
avgå 1880. F. var av en religiös läggning och
bl. a. intresserad av missionen. — Litt.: J.
Martineau, ”Life and correspondance of Sir
B. F.” (2 bd, 1895); B. Worsfold, ”Sir B. F. ’
(1923). P.Dhl.
— 295 —
— 296 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
