Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frere, Walter Howard - Frère-Orban, Hubert - Frères - Frerichs, Friedrich Theodor von - Fréron, Stanislas - Fresco - Frescobaldi, Girolamo - Frese, Jacob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRESE
Frere [fri’ø], Walter Howard, engelsk
teolog (f. 1863), biskop av Truro (Cornwall)
1923, en av den högkyrkliga riktningens
främsta predikanter. F. har utg. flera arbeten i
kyrkohistoria och liturgik. S.N.
Frère-Orban [frä’r årbä’], Hubert Joseph
Walthère, belgisk politiker (1812—96), medl.
av deputeradekammaren 1847—94, minister
för offentliga arbeten 1847—48,
finansminister 1848—52 och 1857—70 (med ett kort
avbrott 1861), ministerpresident 1868—70 och
1878—84, under sistn. period jämväl
utrikesminister. Under en mansålder var F.
Belgiens ledande liberale politiker. Han grundade
den belgiska nationalbanken (1850), införde
frihandelssystem och hävdade vid ett flertal
tillfällen den unga nationens vilja till
oberoende av Frankrike. 1879 genomdrev han en
skolreform, som fråntog kyrkan dess
inspektions- och överhöghetsprerogativ, och avbröt
1880 de diplomatiska förbindelserna med
påvestolen. Därefter (märkbart fr. o. m. valen
1884) började F:s politiska inflytande avtaga,
i sht sedan han hårdnackat förklarat sig emot
sitt partis krav på allmän rösträtt. Th.
Frères [frär] (fra.), bröder. — F. de la
chari-té, se Barmhärtiga bröder.
Fre’richs [-riks], Friedrich Theodor
von, tysk läkare (1819—85), 1848 prof, i
Göttingen, 1850 i Kiel,
1851 i Breslau, 1859
i Berlin. F. var en av
de verksammaste
företrädarna för den
naturvetenskapliga
riktningen inom
medicinen. Av hans
fy-siologiskt-kemiska
skrifter märkas de
om äggvitans
ned-brytningsprodukter.
F. var en av
initiativtagarna till
kongres
serna för inre medicin och grundare av
”Zeit-schrift für klinische Medizin” (1879 ff.). Hans
förnämsta arbeten äro: ”Klinik der
Leber-krankheiten” (2 bd, 1859—62), ”Die Brightsche
Nierenkrankheit” (1851), ”Über den Diabetes”
(1884). [Wk.]
Fréron [frerå’], Louis Marie Stanislas,
fransk revolutionspolitiker (1754—1802).
Ur-spr. journalist, anslöt sig F. till revolutionen
och agiterade i tidn. ”Orateur du peuple” för
sina radikala åskådningar. 1792 medl. av
konventet, anslöt han sig till jakobinerna och var
en av deras blodigaste kommissarier i
landsorten. Återvänd till Paris, bidrog han 1794
till Robespierres fall. Han utvecklades nu
raskt till högerman
och var en av ledarna
för den visserligen
måttfulla reaktion,
som efter thermidor
(se d. o.) gjorde sig
gällande. Han
invaldes emellertid ej i
lagstiftande kåren;
när hans förlovning
med N.
Bonapar-tes syster Pauline
bröts, var F:s roll
utspelad. Han dog ss. kommissarie på S:t
Domingo. B.
Fresco [frä’skå], se Freskomåleri.
Frescoba’ldi [fräskå-], G i r o 1 a m o,
italiensk tonsättare (1583—1643), 1608 organist
vid Peterskyrkan i Rom, vilket ämbete han
med få avbrott beklädde till kort före sin
död. över hela Europa var F. berömd för
sitt orgelspel och sina kompositioner (de
flesta för orgel: fantasier, ricercarer, canzoner,
capricci). F. har betytt mycket för
orgelfugans och -toccatans stilistiska utveckling
under 1600-talet. F:s instrumentalkompositioner
ha på nytt utgivits av Haberl, Litzau, Pauer,
Torchi (i ”Arte musicale”, 3. Italia) och
Boghen. E.A.
Frese, Jacob, finländsk skald (o. 1690—
1729), f. i Viborg, där fadern var köpman,
förlorade tidigt sina föräldrar, blev 1703
student i Åbo, flyttade 1711 till Stockholm, där
han s. å. blev e. o. kanslist i kungl. kansliet
och där han kvarstannade till sin död, vilken
påskyndades av en tärande sjukdom. F.
skrev bröllops- och begravningsdikter samt
munter bagatellpoesi i tidens stil. Vid Karl
XII:s hemkomst 1715 framträdde han med ett
versifierat tal på riddarhuset. Högre än i
denna traditionella världsliga diktning når F. i den
intima lyrik, vari han ger uttryck åt en genom
sjukdomen uppdriven, förfinad och from
naturkänsla. De ”Verser i sjukdom wid åtskillige
wåhr-tider”, med vilka han år efter år
hälsade våren, biktade sin glädje vid livet och
sin längtan efter vilan i Gud, äga en rörande
omedelbarhet. Med dessa vårbetraktelser,
några psalmer o. a. av pietistisk religiositet
färgade dikter framstår F. som den
intressantaste poeten vid det karolinska skedets slut.
F. utgav ”Andelige och werldslige dikter”
(1726), ”Kårta sede-läror och
sede-tillämpning-ar” (s. å.; innehållande fabler, epigram och
moraliska betraktelser), ”Någre poetiske
samb-lingar” (1728), ”Passions-tankar” (s. å.; en
framställning av Kristi lidandes historia). Hans
— 297 —
— 298 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
