FRESE Frere [fri'ø], Walter Howard, engelsk teolog (f. 1863), biskop av Truro (Cornwall) 1923, en av den högkyrkliga riktningens främsta predikanter. F. har utg. flera arbeten i kyrkohistoria och liturgik. S.N. Frère-Orban [frä'r årbä'], Hubert Joseph Walthère, belgisk politiker (1812—96), medl. av deputeradekammaren 1847—94, minister för offentliga arbeten 1847—48, finansminister 1848—52 och 1857—70 (med ett kort avbrott 1861), ministerpresident 1868—70 och 1878—84, under sistn. period jämväl utrikesminister. Under en mansålder var F. Belgiens ledande liberale politiker. Han grundade den belgiska nationalbanken (1850), införde frihandelssystem och hävdade vid ett flertal tillfällen den unga nationens vilja till oberoende av Frankrike. 1879 genomdrev han en skolreform, som fråntog kyrkan dess inspektions- och överhöghetsprerogativ, och avbröt 1880 de diplomatiska förbindelserna med påvestolen. Därefter (märkbart fr. o. m. valen 1884) började F:s politiska inflytande avtaga, i sht sedan han hårdnackat förklarat sig emot sitt partis krav på allmän rösträtt. Th. Frères [frär] (fra.), bröder. — F. de la chari-té, se Barmhärtiga bröder. Fre'richs [-riks], Friedrich Theodor von, tysk läkare (1819—85), 1848 prof, i Göttingen, 1850 i Kiel, 1851 i Breslau, 1859 i Berlin. F. var en av de verksammaste företrädarna för den naturvetenskapliga riktningen inom medicinen. Av hans fy-siologiskt-kemiska skrifter märkas de om äggvitans ned-brytningsprodukter. F. var en av initiativtagarna till kongres serna för inre medicin och grundare av ”Zeit-schrift für klinische Medizin” (1879 ff.). Hans förnämsta arbeten äro: ”Klinik der Leber-krankheiten” (2 bd, 1859—62), ”Die Brightsche Nierenkrankheit” (1851), ”Über den Diabetes” (1884). [Wk.] Fréron [frerå'], Louis Marie Stanislas, fransk revolutionspolitiker (1754—1802). Ur-spr. journalist, anslöt sig F. till revolutionen och agiterade i tidn. ”Orateur du peuple” för sina radikala åskådningar. 1792 medl. av konventet, anslöt han sig till jakobinerna och var en av deras blodigaste kommissarier i landsorten. Återvänd till Paris, bidrog han 1794 till Robespierres fall. Han utvecklades nu raskt till högerman och var en av ledarna för den visserligen måttfulla reaktion, som efter thermidor (se d. o.) gjorde sig gällande. Han invaldes emellertid ej i lagstiftande kåren; när hans förlovning med N. Bonapar-tes syster Pauline bröts, var F:s roll utspelad. Han dog ss. kommissarie på S:t Domingo. B. Fresco [frä'skå], se Freskomåleri. Frescoba'ldi [fräskå-], G i r o 1 a m o, italiensk tonsättare (1583—1643), 1608 organist vid Peterskyrkan i Rom, vilket ämbete han med få avbrott beklädde till kort före sin död. över hela Europa var F. berömd för sitt orgelspel och sina kompositioner (de flesta för orgel: fantasier, ricercarer, canzoner, capricci). F. har betytt mycket för orgelfugans och -toccatans stilistiska utveckling under 1600-talet. F:s instrumentalkompositioner ha på nytt utgivits av Haberl, Litzau, Pauer, Torchi (i ”Arte musicale”, 3. Italia) och Boghen. E.A. Frese, Jacob, finländsk skald (o. 1690— 1729), f. i Viborg, där fadern var köpman, förlorade tidigt sina föräldrar, blev 1703 student i Åbo, flyttade 1711 till Stockholm, där han s. å. blev e. o. kanslist i kungl. kansliet och där han kvarstannade till sin död, vilken påskyndades av en tärande sjukdom. F. skrev bröllops- och begravningsdikter samt munter bagatellpoesi i tidens stil. Vid Karl XII:s hemkomst 1715 framträdde han med ett versifierat tal på riddarhuset. Högre än i denna traditionella världsliga diktning når F. i den intima lyrik, vari han ger uttryck åt en genom sjukdomen uppdriven, förfinad och from naturkänsla. De ”Verser i sjukdom wid åtskillige wåhr-tider”, med vilka han år efter år hälsade våren, biktade sin glädje vid livet och sin längtan efter vilan i Gud, äga en rörande omedelbarhet. Med dessa vårbetraktelser, några psalmer o. a. av pietistisk religiositet färgade dikter framstår F. som den intressantaste poeten vid det karolinska skedets slut. F. utgav ”Andelige och werldslige dikter” (1726), ”Kårta sede-läror och sede-tillämpning-ar” (s. å.; innehållande fabler, epigram och moraliska betraktelser), ”Någre poetiske samb-lingar” (1728), ”Passions-tankar” (s. å.; en framställning av Kristi lidandes historia). Hans — 297 — — 298 —