FRESENIUS ”Valda skrifter” utgåvos 1826 av P. A. Sondén och 1902 av A. Hultin (med biogr.). A.W-n. Frese'nius, Johann Philip p, tysk teolog (1705—61), präst i Frankfurt a. M. 1743. F. var ss. kyrkopolitiker luterskt-ortodox men i sin praktiska själasörjarverksamhet påverkad av pietismen. Mot herrnhutismen och dess ledare Zinzendorf förde han en skarp polemik. F. var familjen Goethes själasörjare och omnämnes i ”Dichtung und Wahrheit”, 4:e boken, liksom han är förebilden till överhovpredikanten i ”Bekenntnisse einer schönen Seele” i ”Wilhelm Meisters Lehrjahre”. F:s ”Beicht- und Kommunionbuch” (1746, sv. övers. ”Skriftermåls- och communionbok” 1753, 12 uppl. 1874, ”Nattvardsbok” 1887, senaste uppl. 1910) fick stor spridning även utanför Tyskland S.N. Frese'nius, Carl Remigius, tysk kemist (1818—97), grundade 1848 ett berömt laboratorium i Wiesbaden, som blev en central för analytiska arbeten och som sedermera fortsattes av hans son prof. Heinrich F. (1847- 1920). F:s handböcker i kemisk analys, av vilka den kvalitativa delen utkom 1841 och den kvantitativa 1846, ha fått mycket stor spridning och utgivits i ständigt utvidgade uppl. F. redigerade från 1862 ”Zeitschrift für ana-lytische Chemie”. Lj. Fresk, väggmålning utförd al fresco, se Freskomåleri. Freska'ti, hållplats vid Djursholmsbanan, N. Djurgården, Stockholm; närmaste hållplats till Naturhistoriska riksmuseet och Bergianska trädgården. F. har namn efter en av G. M. Armfelt vid Brunnsviken uppförd lantgård (nuv. Lilla F.), i sin tur uppkallad efter Frescati vid Rom. I.M-g. Freskomåleri, konsthist., utföres med kalk-blandade vattenfärger på våt kalkputs (al fresco) till skillnad från den vanliga kalkmålningen (al secco), som utföres på torrt underlag. Därigenom att färgstoffet vid f. ingår förening med kalken, blir fresken smetfri och utomordentligt hållbar och kan bevara sin glans och friskhet ännu efter årh. Då f. oftast användes för större monumentala uppgifter, måste tillputsningen (den friska grundens anbringande på väggytan) ske i etapper, allteftersom konstnären hinner utföra sin målning. Om grunden torkat, innan målningen slutförts, el. om färgen efter torkningen fått annan ton el. valör än den avsedda, kan fresken ej retuscheras, utan hela partiet måste borthuggas och till-putsas på nytt. F. tillåter ganska ingående de-taljering, men vanl. användes ett brett och summariskt maner. Kompositionen i f. måste taga hänsyn icke bara till den konstnärliga effekten utan även till en lämplig uppdelning i lagom stora tillputsningar. F. brukades redan under antiken, särsk. i Italien (se Aid o-brandinska bröllopet), ofta tillsamman med andra tekniker, ss. tempera och tekniken med färgad putsmassa. Den målade ytan polerades vanl. med vax. I Byzans blev mosaiken mest omtyckt inom monumentalmåleriet, men från 1000-talet börjar f. åter göra sig gällande för att under den italienska renässansen bli förhärskande. Bland sv. freskomålare märkas Johan Salvius (i Drottningsholms trapphus), J. G. Sandberg ( i Gustavianska gravkoret i Uppsala domkyrka), Carl Larsson (bl. a. i Nationalmusei trapphus), Georg Pauli, Julius Kronberg, Prins Eugen, Axel Törne-man, Leander Engström och Axel Wallert, de fyra sistn. i Stockholms stadshus. G.V. Fresnel [fränä'1], Augustin Jean, fransk fysiker (1788—1827), utbildade sig först till ingenjör och praktiserade ss. sådan; han blev slutl. överingenjör för bro- och vägbyggnaderna samt sekreterare i franska fyrkommissionen. F. är en av de främsta i den rad av framstående forskare i början av 1800-talet, vilkas arbeten inom den fysikaliska optiken helt revolutionerade den dåtida uppfattningen av ljusets na tur och förhjälpte teorien om ljusets vågnatur till seger. Härtill bidrog främst studiet av interferensfenomen, för vilkas iakttagande F. uppfann flera anordningar (F:s speglar, F:s biprisma). Genom att till-lämpa Youngs superpositionsteori (se I n t e r-f e r e n s) på Huygens princip (se d. o.) kunde F. förklara ljusets rätlinjiga utbredning och böjning. På grundval av hypotesen om trans-versella ljussvängningar lyckades han tyda po-larisationsfenomenen. Jämte Arago undersökte han teoretiskt och experimentellt interferens-fenomenen i polariserat ljus. F. studerade även ingående dubbelbrytningen och gav förklaringen till polarisationsplanets vridning i naturligt aktiva substanser. Utgående från den mekaniskt-elastiska ljusteori, han uppställt, kunde F. även härleda lagarna för in-tensitetsförhållandena vid ljusets brytning och reflexion (de s. k. F:ska formlerna), till vilka även den elektromagnetiska ljusteorien för. Den praktiska optiken riktade F. genom kon — 299 — — 300 —