Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frese, Jacob - Fresenius, Johann Philipp - Fresenius, Carl Remigius - Fresk - Freskati - Freskomåleri - Fresnel, Augustin Jean
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRESENIUS
”Valda skrifter” utgåvos 1826 av P. A. Sondén
och 1902 av A. Hultin (med biogr.). A.W-n.
Frese’nius, Johann Philip p, tysk
teolog (1705—61), präst i Frankfurt a. M. 1743.
F. var ss. kyrkopolitiker luterskt-ortodox men
i sin praktiska själasörjarverksamhet
påverkad av pietismen. Mot herrnhutismen och dess
ledare Zinzendorf förde han en skarp
polemik. F. var familjen Goethes själasörjare och
omnämnes i ”Dichtung und Wahrheit”, 4:e
boken, liksom han är förebilden till
överhovpredikanten i ”Bekenntnisse einer schönen
Seele” i ”Wilhelm Meisters Lehrjahre”. F:s
”Beicht- und Kommunionbuch” (1746, sv.
övers. ”Skriftermåls- och communionbok” 1753,
12 uppl. 1874, ”Nattvardsbok” 1887, senaste
uppl. 1910) fick stor spridning även utanför
Tyskland S.N.
Frese’nius, Carl Remigius, tysk kemist
(1818—97), grundade 1848 ett berömt
laboratorium i Wiesbaden, som blev en central för
analytiska arbeten och som sedermera
fortsattes av hans son prof. Heinrich F.
(1847- 1920). F:s handböcker i kemisk
analys, av vilka den kvalitativa delen utkom 1841
och den kvantitativa 1846, ha fått mycket stor
spridning och utgivits i ständigt utvidgade uppl.
F. redigerade från 1862 ”Zeitschrift für
ana-lytische Chemie”. Lj.
Fresk, väggmålning utförd al fresco, se
Freskomåleri.
Freska’ti, hållplats vid Djursholmsbanan, N.
Djurgården, Stockholm; närmaste hållplats till
Naturhistoriska riksmuseet och Bergianska
trädgården. F. har namn efter en av G. M.
Armfelt vid Brunnsviken uppförd lantgård
(nuv. Lilla F.), i sin tur uppkallad efter
Frescati vid Rom. I.M-g.
Freskomåleri, konsthist., utföres med
kalk-blandade vattenfärger på våt kalkputs (al
fresco) till skillnad från den vanliga
kalkmålningen (al secco), som utföres på torrt underlag.
Därigenom att färgstoffet vid f. ingår förening
med kalken, blir fresken smetfri och
utomordentligt hållbar och kan bevara sin glans och
friskhet ännu efter årh. Då f. oftast
användes för större monumentala uppgifter, måste
tillputsningen (den friska grundens
anbringande på väggytan) ske i etapper, allteftersom
konstnären hinner utföra sin målning. Om
grunden torkat, innan målningen slutförts, el.
om färgen efter torkningen fått annan ton el.
valör än den avsedda, kan fresken ej
retuscheras, utan hela partiet måste borthuggas och
till-putsas på nytt. F. tillåter ganska ingående
de-taljering, men vanl. användes ett brett och
summariskt maner. Kompositionen i f. måste
taga hänsyn icke bara till den konstnärliga
effekten utan även till en lämplig uppdelning
i lagom stora tillputsningar. F. brukades
redan under antiken, särsk. i Italien (se Aid
o-brandinska bröllopet), ofta
tillsamman med andra tekniker, ss. tempera och
tekniken med färgad putsmassa. Den målade ytan
polerades vanl. med vax. I Byzans blev
mosaiken mest omtyckt inom monumentalmåleriet,
men från 1000-talet börjar f. åter göra sig
gällande för att under den italienska
renässansen bli förhärskande. Bland sv. freskomålare
märkas Johan Salvius (i Drottningsholms
trapphus), J. G. Sandberg ( i Gustavianska
gravkoret i Uppsala domkyrka), Carl Larsson
(bl. a. i Nationalmusei trapphus), Georg
Pauli, Julius Kronberg, Prins Eugen, Axel
Törne-man, Leander Engström och Axel Wallert, de
fyra sistn. i Stockholms stadshus. G.V.
Fresnel [fränä’1], Augustin Jean, fransk
fysiker (1788—1827), utbildade sig först till
ingenjör och praktiserade ss. sådan; han blev
slutl. överingenjör för
bro- och
vägbyggnaderna samt
sekreterare i franska
fyrkommissionen. F. är
en av de främsta i
den rad av
framstående forskare i
början av 1800-talet,
vilkas arbeten inom den
fysikaliska optiken
helt revolutionerade
den dåtida
uppfattningen av ljusets
na
tur och förhjälpte teorien om ljusets
vågnatur till seger. Härtill bidrog främst
studiet av interferensfenomen, för vilkas
iakttagande F. uppfann flera anordningar (F:s
speglar, F:s biprisma). Genom att
till-lämpa Youngs superpositionsteori (se I n t e
r-f e r e n s) på Huygens princip (se d. o.) kunde
F. förklara ljusets rätlinjiga utbredning och
böjning. På grundval av hypotesen om
trans-versella ljussvängningar lyckades han tyda
po-larisationsfenomenen. Jämte Arago undersökte
han teoretiskt och experimentellt
interferens-fenomenen i polariserat ljus. F. studerade
även ingående dubbelbrytningen och gav
förklaringen till polarisationsplanets vridning i
naturligt aktiva substanser. Utgående från
den mekaniskt-elastiska ljusteori, han
uppställt, kunde F. även härleda lagarna för
in-tensitetsförhållandena vid ljusets brytning och
reflexion (de s. k. F:ska formlerna), till vilka
även den elektromagnetiska ljusteorien för.
Den praktiska optiken riktade F. genom
kon
— 299 —
— 300 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
