FREUDENFELT samtida återfinna i undermedvetandet rester av arkaiskt tänkande och primitiva begär. Teoriens vidare utveckling består dels 1) i en utbyggnad av driftläran i den riktning, att libi'do (könsbegäret) antager karaktären av en allomfattande drift, varav en del kan hos vissa personer sublimeras till kärlek till högre objekt och mål; dels 2) i studiet av vissa först av Havelock Ellis och Abraham (främst i sinnessjukdomar) observerade fall av n a r c i s m (se d. o.) som en benägenhet hos individens libido att riktas mot honom själv; dels 3) i studier över den psykoanalytiska situationen, som lett till ett uppenbart avståndstagande från den tidigare allsexualiteten, t. ex. ”Das Ich und das Es” (1923). Därjämte har F. använt sina resultat till allmänna metafysiska och kulturpsykologiska utredningar i ett flertal smärre skrifter. — Den stora frihet, som psykoanalytiskt förfaringssätt medför för starkt varierande tolkningar av samma företeelser, och fruktan för ovederhäftiga popula-riseringar ha föranlett F. att med stor misstänksamhet acceptera även sina egna lärjungars bidrag, att ganska hårdhänt söka organisera de utövande psykoanalytikerna och slutl. att ur psykoanalysen utvisa sina främsta lärjungar, t. ex. A. Adler, C. G. Jung, Stekel m. fl. Tolkningar av samma fenomen växla även inom F:s trängre krets i betydande utsträckning, och någon enhetlig uppfattning kan knappast sägas föreligga annat än om allmännaste metodiska frågor. Bland psykiatrikerna råder ännu utomordentligt motstånd på många håll. F:s genialitet och den enorma banbrytande betydelsen av hans uppslag torde numera allmänt medgivas; tyvärr har emellertid denna forskning icke fått bedrivas av forskare allena, utan utnyttjats av skönlitteraturen etc. på ett ofta för den offentliga psykiska hygienen icke önskvärt sätt. Härför är dock F. icke ansvarig. — F:s ”Gesammelte Schriften” utkommo 1924—28 i 11 bd; i sv. övers, föreligger utom ”Vardagslivets psykopatologi” även ”Drömtydning” (2 bd, 1927). — Jfr Psykoterapi. — Litt.: F. Wittels, ”S. F. Der Mann, die Lehre, die Schule” (1924). G.A.J. Freudenfelt, C., krigare, se F r e i d e n-f e 1 d t. Freudenstadt [fråi'danjtat], stad i Württem-berg, Tyskland, på ö. sidan av Schwarzwald, v. s. v. om Tübingen; 9,785 inv. (1925). Luftkurort (19,260 gäster 1928). Textil- och glasindustri. — Staden omlades o. 1600 ss. en tillflyktsort för österrikiska protestantiska flyktingar och fick en arkitektonisk prägel genom H. Schickhardt; torget bildar en fyrkant, omgiven av monumentalbyggnader, bland dessa kyrkan i egenartad blandning av gotik och senrenässans. S.; E.W Freudenthal [fröi'-], Axel Olof, finländsk språkforskare (1836—1911), e. o. prof, i sv. språket och litteraturen vid Helsingfors univ. 1878—1904 efter att ursprungi. ha ägnat sig åt studier i grekiska språket. Han började sina studier i nordiska språk med nyländska ortnamnsforskningar och undersökningar av österbottniska dialekter, främst Närpes-och Vörå-målen. F. är även grundare av Sv. landsmålsföreningen i Finland. 1895 utgav han en förtjänstfull uppl. av Östgötalagen (med förklaringar). F. har sin stora betydelse ss. skapare av den sv. samlingsrörelsen i Finland. Han reagerade kraftigt i tidn.-uppsatser, broschyrer och tal mot den nationella självupp-givelse, som hade gripit omkr. sig bland den sv.-språkiga akad. ungdomen under påverkan av fennomaniens lärofader, J. W. Snellman. F. opponerade bl. a. mot den vilseledande språkliga terminologien. Benämningen ”finländare” ss. beteckning för både svenskar och finnar i Finland förordades sålunda energiskt av F. i anslutning till tidigare förslag i samma riktning av rikssvensken A. Sohlman. F:s väckelsearbete på det nationella området har på senare tid ej minst inom Nylands nation, där han var kurator 1868—80, burit frukt för svenskhetsarbetet i Finland. F. blev fil. hedersd:r i Uppsala 1877. A.N-ck. Freudenthal [fröi'-], Per Ali, förf. (f. #/i 1875), student 1898; banktjänsteman 1899— 1912, tidningsman i ”Sv. dagbladet” 1917, ”Af tontidningen” 1918—20, sv. red. av ”Nordisk Forfattertidende” 1920. F. har utg. ett dussin noveller, skisser, kåserier och reseskildringar under sign. O d e B a 11 e n och Pseudo S o 1-i p s e, bl.a. ”Döddansare” (1910), ”Hos nymfer” (1911), ”1 lustgården” (1912), ”Den förgyllda grodan” (1914), ”1 narrkåpa och harnesk” (1915), ”Idyller i helvetet” (1929), ”Resa till Venus” (1923), ”Röda syner och röster” (1928), alla skrivna med hög stilkultur och präglade av ömsom vek ironi, ömsom besk satir, insprängd med het känsla. B.Lz. Freund [fråind]. 1) Hermann Ernst F., dansk bildhuggare (1786—1840). Av sin fader, smed i Uthlede invid Bremen, fick F. lära smedyrket och reste 1803 till Köpenhamn för — 303 — — 304 —