FREYDAL Saulces de, fransk politiker (1828—1923). Urspr. bergsingenjör, var F. under 4 år chef för s. järnvägsnätet samt innehade olika administrativa uppdrag. Efter revolutionen 1870 utnämndes han av Gambetta till krigskommissarie och fick i uppdrag att organisera försvarsväsen-dets centraladministration. Han inlade därvid stora förtjänster. 1867—1920 senator, kom F. att spela en synnerligen framträdande roll inom jarlamentet. Minister för offentliga arbeten 1877—79, utarbetade han en omfattande plan, kallad ”F:s plan”, för järnvägsbyggen, utvidgning av hamnar och sammanbindande av flodvägar, vilken plan efter upptagandet av ett lån å 1 milliard frcs sattes i verkställighet. 1879 lyckades han genomdriva senatens antagande av förslaget att återflytta parlamentet till Paris. F. var fyra gånger konseljpresident (1879—80, 1882, 1886, 1890 —92), varvid han merendels samtidigt innehade utrikesministerportföljen. Under F:s konseljpresidium antogs ny lagstiftning för kon-gregationer. Utrikespolitiskt tog F. avstånd från att intervenera i Egypten och bidrog till avslutandet av alliansen med Ryssland. Som krigsminister (1888—93 samt 1898—99) genomdrev han lagen om 3-årig värnplikt och utarbetade en ny militär organisationsplan. Under världskriget var han 1915—16 minister utan portfölj. Han invaldes 1890 i Franska akad. — F. hade en skarp och smidig intelligens samt en ovanlig organisationsförmåga. Han var dessutom en på samma gång medryckande och vederhäftig talare. Han var en typisk representant för den art av fransk intelligens, som med utpräglad matematisk-lo-gisk läggning utmärker sig för smidighet, precision och saklighet. Däremot har man ansett honom sakna djupare statsmannablick, karaktärsfasthet och personligt patos. — Förutom en del vetenskapliga arbeten utgav F. ”La guerre en province pendant le siège de Paris, 1870—71” (1871) samt ”Mes souvenirs” (2 bd, 1848—93). G.Lw. Freydal [fral'-], bildkodex i konsthistoriska museets bibi., Wien, tillkommen 1502—15. Kejsar Maximilian I har här ss. ”Ritter Frey-dalb” låtit avbilda sina tornerspel till Marias av Burgund ära. På var och en av de 255 avbildningarna uppträder kejsaren själv, ant. un der tornering med en namngiven motståndare el. vid festligheterna som fackelbärare. F. är utg. av Quirin von Leitner: ”F. des Kaisers Maximilian I. Turniere und Mummereien” (1880—82). G.W.F. Freyer [fräi'or], Hans, tysk filosof (f. 1887), 1922 prof, i Kiel, 1925 i Leipzig, har sysslat med kulturfilosofiska och sociologiska problem (”Antäus, Grundlegung einer Ethik des bewuss-ten Lebens”, 1918, ”Theorie des objektiven Geistes”, 1923, ”Der Staat”, 1925, ”Die Sozio-logie als Wirklichkeitswissenschaft”, 1930). Man kan beteckna F. som hegelian. E.v.A. Freylingshausen [frälTipshauzan], Jo hann Anastasius, tysk teolog (1670—1779), A. H. Franckes (se denne) medarbetare i Halle och 1727 dennes efterträdare ss. ledare för de s. k. Franckeska anstalterna. F., som utg. läro- och handböcker i pietistisk anda, är mest känd för sina andliga sånger och de av honom ombesörjda sångböckerna ”Geistreiches Ge-sangbuch” (1704) och ”Neues geistreiches Ge-sangbuch” (1714). S.N. Freytag [fräTtaz], Georg Wilhelm, tysk orientalist (1788—1861), prof, i orientaliska språk i Bonn 1819. F. var en synnerligen skicklig arabist och har utg. ett för sin tid förträffligt arabiskt lexikon, ”Lexicon arabico-latinum” (4 bd, 1830—37). Bland hans övriga arbeten äro att nämna en textupplaga av Ha-masa (se d. o.), ”Hamasæ carmina”, med latinsk övers. (2 bd , 1828—47, resp. 1851), ”Ara-bum proverbia” (2 bd, 1838—43) och ”Darstel-lung der arabischen Verskunst” (1830). G.O-r. Freytag [fraFtaz], Gustav, tysk förf. (1816 —95), var 1839—44 docent i tyska språket och litteraturen vid Breslaus univ. men övergick småningom till dramatiskt författarskap. Hans bästa arbete för scenen är lustspelet ”Die Journalisten” (1853), vars ämne är hämtat ur dåtidens politiska liv och som ännu spelas. Jämte Julian Schmidt (se denne) övertog F. 1848 den inflytelserika liberala tidskr. ”Die Grenzboten”, där han kraftigt pläderade för Tysklands enande under Preussens ledning. Från 1870 ägnade han sig odelat åt litteraturen. Mest berömda av F:s berättande arbeten äro de historiska ”Bilder aus der deutschen Vergangen-heit” (5 bd, 1859—67) och ”Die Ahnen” (6 bd, 1873—81; sv. övers. ”Förfäderna”, 4 bd, — 307 — — 308 —